onsdag 29 april 2015

En ny resa, en ny blogg - Rapsbagge

Jag har startat en ny blogg och kommer alldeles snart att börja fylla den med alla de tankar och ord och bilder som finns i livet just nu. Förklaring kommer självklart. 

onsdag 15 april 2015

Den mittonde april

Halva april har gått och senast igår trodde jag att vi fortfarande hade mars månad. Familjen är samlad igen och vardagen har rullat igång. Dottern är fortfarande prickig men det bleknar för var dag som går och snart ser båda barnen ut som vanligt igen. Bortsett från några skålformade ärr som de flesta får, även om de inte kliat eller rivit.

Vi hade en släng av underbart vårväder för en vecka sen. Varmt i luften, solsken och torrmark. I söndags tog det roliga slut och det har regnat sen dess. Det känns som att någon har lagt ett grått lock över oss och därinunder är det råkallt och regnar och blåser. Jag tror att det har att göra med att jag röjt undan vinterkläderna och kört det mesta i tvätten så att det är redo att stuvas undan eller säljas. Vi får helt enkelt köra lager på lager.

Kronovall, Skåne, naturreservat.

Alla bilder utom soluppgången är tagna i fredags då jag och min syster gick till Kronovalls naturreservat "Store vång". Ryggsäcken var packad med kaffe, bullar och whisky. Som vi njöt! Sol och värme och underbar natur. Soluppgångsbilden är från igår morse då himlen lurade mig att tro att det skulle bli en bra dag. Jag kan säga som så att det blev en riktig skitdag och det var med en tung suck jag la mig i sängen och såg fram emot en ny och orörd dag.

fredag 10 april 2015

När allting händer på en gång

Vi firade påsk i Gävle. På Långfredagen gick flyget upp till makens familj och redan samma dag var det middag med hela rubbet. Jätteroligt! Barnen var glada och busade med varandra och vi vuxna pratade i munnen på varandra. På påskaftons morgon rusade storebror och lillasyster upp för att se vad Påskharen lämnat åt dem. Lappar med ledtrådar ledde till olika gömställen och vid det sista låg både godis och present. Härlig start på dagen!

Sen blev det dags att åka iväg till Hemlingby för att grilla korv och njuta av naturen. Då klagade dottern på att hon inte mådde bra, hon hade ont i kroppen. Hon och jag skjutsades hem och de andra åkte iväg ändå. Termometern visade på 39,6 och ju längre dagen gick desto tröttare blev den lilla tösen. Hon sov med mig och under natten klagades det på öronvärk. Påskdagens morgon var seg, febern satt i och det var en gnällig flicka vid min sida. Vi pratade med vården om det kunde vara öroninflammation men de sa att det var ett virus som satt sig i näsan och ledde till öronvärk. Stackars liten hörde nästan ingenting på ena örat och vi gav febernedsättande för att avlasta henne lite. Ännu en stökig natt passerade och på måndagen, Annandag Påsk, hade det börjat dyka upp prickar på tösen. Vattkopporna hade kommit! Fasiken, ett dygn senare var det dags att flyga hem och tankarna virvlade på för fullt. Dottern sov och drack och sov.

På tisdagen hade kopporna blivit ännu fler och lilla hjärtat klagade fortfarande på öronvärk. Vi fick en telefontid på hälsocentralen senare under dagen och det var då klart att far och dotter skulle stanna kvar i Gävle när vi andra två flög hem. Nu blev det inte så. Sonen fick feber och efter lunch hade han 39,7 grader och låg helt däckad i soffan. I den andra soffan låg en liten prick med 40,7 i temp. De sov och drack båda två. Det bestämdes att det bara var jag som skulle flyga hem till Skåne. Då brakade jag ihop och grät. Tårarna slutade inte rinna och när jag sagt hejdå till familjen var jag tom inombords. Att lämna sina sjuka barn i flera dagar är hemskt. Även om både pappan och farföräldrarna finns på plats så gör det ont.

På flygplatsen strulade det och jag fastnade i säkerhetskontrollen och de tog till och med drogtest på min väska. Jag förstår om de tyckte att jag såg misstänkt ut. Rödgråtna ögon, håret på ända, orolig blick och spänd till tusen. Flygresan gick bra och när jag satt i bilen på väg hem kom tårarna igen.

Vilken resa! Nu är det fredag och imorgon kommer mina älsklingar hem. ♥ Jag längtar oerhört mycket efter dem.

Jo, det visade sig på vara så att dottern hade dubbelsidig öroninflammation. Dessutom fick hon en elak variant av vattkoppor så det har inte varit lätt att heta A dessa dagar. Allt på en gång. (Dessutom klantade personalen på Sturup sig i fredags. De läste inte noggrannt på innehållsförteckningen till kakorna - dottern hann sätta i sig en halv croissant innan jag smakade på den och ifrågasatte innehållet. En liten kinkig mage och en större skakig kropp.)



måndag 30 mars 2015

Vitt eller grönt?

Det är den näst sista dagen i mars och vi har gått över till sommartid sen ett dygn tillbaka. Utanför fönstret väller det ner regn blandat med stora snöflingor. Skönt nog är det alldeles för varmt på marken för att snön ska kunna lägga sig, men bara synen av snö får mig att bli lite mer dämpad. Alla vet att det blir så då och då, snö i både mars och april. Kanske inte helt vanligt här i Skåne. Jag tänker att naturen anpassar sig, byter ut garderoben allteftersom. I ärlighetens namn passar det sig bättre med skira färger just nu. Vi är inne i påskveckan och blommiga mönster med inslag av grönt står högt på listan över naturdräkter. Ska vi säga så? Den här dagen till att prova och imorgon är det klart och vintergarderoben ligger undanstoppad i förrådet. Ja, så säger vi.


fredag 27 mars 2015

Morgonguld

Vad stort det är att vakna upp efter en natt som innehållit ett enda avbrott. Att sträcka ut sig ordentligt och få en stor kram av sin älskling. Titta ut på en blågrå himmel och känna in morgonen ett par minuter. Bära en varm barnkropp med sig ner och kramas lite extra. När kaffet rinner ner går jag i bara morgonrocken till tidningslådan och får sällskap av en gosig katt. Fåglarnas sång fyller öronen och på andra sidan vägen äter rådjuren frukost på rapsfältet.

Familjen vaknar till och vi samlas i soffan. Vattkoppsbarnet är mycket piggare och har sträcksovit hela natten. Jag och lillasyster gör oss klara för dagen och när vi åker iväg strålar solen och temperaturen har smugit sig upp till 8 plusgrader. Innan det är dags för mig att köra till jobbet hinner jag hem om för att hämta lunchen. Passar på att gå upp i dungen och leta vitsippor. Längst bort står de, ett litet tappert gäng som sträcker ut sig mot solens varma strålar. Mina fötter snubblar sig fram och hjärtat slår dubbelvolter. Jag är inte svår att imponera på.

När det är dags att köra till jobbet går leendet från öra till öra och i magen flyger fjärilar. Känslan är underbar. Nuet, det finns alltid något fantastiskt att finna här. Just nu njuter jag av att se vitsippan här undertill. Jag njuter också av att ha mina barn alldeles i närheten. Dessutom är det fredag.

Trevlig helg!


tisdag 24 mars 2015

Bittervarning

Nu har jag ett fint tillfälle att slå mig ner och bli bitter. Febern jag drogs med till och från under ett par veckor är borta. Hostan som grävde sig in i min hals har övergått till en vanlig hosta som inte stör speciellt mycket. Barnen var friska i två veckor och dotterns brännskada nummer två läkte fint. La ni märke till att jag skrev "barnen var friska"? I lördags kväll, efter den envetet kalla och snöregniga utedagen, fick sonen feber. En feber som steg under söndagen och som igår toppade på 40,9 grader. Vi tippade på att det var en reaktion på onsdagens MPR-vaccination. Men så kom det några prickar igår. Idag var de många fler. Rygg, hårbotten, bål och andra hudpartier hade fått röda pluppar. Vattkoppor, vi nästan viskade fram ordet. Ett kort samtal till vårdcentralen och en skickad bild till min vän Linda, sa oss att det verkligen är så. Sonen har fått vattkoppor.

Om en och en halv vecka ska vi åka till Gävle för att fira påsk. Nu hålls alla tummar och tår att lillasyster antingen blir sjuk inom ett par dagar, eller så väntar hon till efter påsk då vi är hemma igen. Om, jag säger om, hon är mitt i vätskande prickighet när det är dags att flyga, då blir det inget Gävle för min och hennes del. Det är bara att vänta och se. Just nu verkar hon ha tagit över en del av den hosta jag dragits med.

Okej, det är några saker att känna sig bitter för. Under dem finns en annan del av isberget att ta i akt. Den delen vill jag inte ens ta upp.

För att balansera upp nivån på inlägget bjuder jag er på den fantastiska solnedgången jag njöt av igår. Kombinerad njut- och panikbiltur. Att hinna till apoteket innan de stänger för dagen för att få tag på Ipren åt sitt barn som har skyhög feber, det kan ge elefantfjärilar i magen. De rackarns fjärilarna stillade sig en aning när jag stannade bilen och gick ut på en åker för att bara stå där ett kort ögonblick och insupa underverket.

Jag tänker inte bli bitter. Inte mer än vad jag redan är.


söndag 22 mars 2015

Just den dagen

Strålande sol från nästan molnfri himmel. Svag vind och behaglig temperatur. Inte igår. Igår var det nämligen dags för Mulle och Strövarna att ge sig iväg ut i naturen igen. Påbyltade till max och ryggsäcken packad med varm choklad och matlåda, skickades barnen iväg av ivrigt påhejande föräldrar. Jag och maken följde med varsitt barn på äventyr. Vinden var kall och regnstänken blev bara fler och fler. När Mullegänget slog sig ner för att prata om återvinning och allemansrätten öste regnet ner omvartannat med stora vassa snöflingor. Vinden var isande kall och till slut var flera stycken blöta både om mer än bara händer och huvud. Humöret föll på en del och min lilla tös började gråta och ville inget annat än att åka hem. Det blev till att lirka och kämpa på. Hon fick mina tjocka vantar utanpå sina och jag letade upp de tunna extravantarna till mina redan frusna fingrar. Skönt nog lugnade regnet ner sig och istället fortsatte snöfallet över skogen. Barnen upptäckte naturen och en del av de blommor som bestämt sig för att våren inte är återkallningsbar. Jag kröp ner bland löven och lyckades fånga min första vitsippa för i år.

Efter tre timmar i den överförfriskande luften promenerade ett gäng slitna barn in till startpunkten där leende föräldrar väntade med varma bilar och stora famnen. Vår familj var rödkindade men vid gott mod. Väl hemma plockades lördagsgodiset fram till barnen och en film kördes igång. Vi föräldrar värmde oss med en kopp kaffe och den härliga kaminen. Nästa gång det är dags att samlas med Mulle och Strövarna ska de vara vid havet. Då har påsken passerat och jag hoppas verkligen på bättre väder.


fredag 20 mars 2015

Alla dessa strumpor

Imorgon är det internationella Downs syndrom-dagen och redan idag uppmärksammas det på platser runt om i världen genom att du tar på dig två olika strumpor. En väldigt enkel sak att göra och det skapar samtal kring att vara olika men ändå lika. Dottern fick först på sig en vit och en greddelin strumpa, missnöjet visste inga gränser när hon insåg att jag hade röd/svart- och lila/svart-randiga knästrumpor. Först när hon fick en My little Pony-strumpa och en rysch-pysch-variant kom leendet fram. Sonen blev mycket nöjd med sitt val. "Det är blåblått, Djurgårdsfärger!" Maken kände sig marin och tog en röd och en grön strumpa.

Vi var några stycken på jobbet som dök upp med olikfärgade strumpor. En del visste inte vad det handlade om och tittade en extra gång på mina ben när de såg att något var annorlunda. Roligast så här långt idag var alla höjda ögonbryn i affären. Jag undrar hur många som har pratat om strumpfenomenet idag. Vid förmiddagsfikan, i lunchkön, på bussen och senare när det är dags för middag, då blir det diskussioner. Nog kommer Downs syndrom att få sin uppmärksamhet. Glädjande nog kommer ännu flera olikheter att komma upp till ytan på ett positivt sätt. Sen kan vi aldrig blunda för de som snörper med munnen och väljer att se allt som "ett tramsigt jippo". De tycker olika - och det är okej.


torsdag 19 mars 2015

Musiktips, näktergalens ankomst och den där förbaskade hostan

I nära två veckor har jag burit på en ilsken hosta. De fyra senaste nätterna har jag fått bära ner täcket till vardagsrummet för att låta resten av familjen sova ostört. Nog för att mitt eviga hostande hörs upp till ovanvåningen, men det har blivit en markant skillnad. Ni anar inte vad mycket natthimmel jag har haft förmånen att studera. Stjärnor, flygplan och satelliter har rört sig över himlen. Norrskenet ville däremot inte visa upp sig för den här delen av landet.

Den senaste veckan har innehållit både det ena och det andra. I onsdags var det begravning och det föll många tårar i kyrkan. På torsdagen var det öppet hus i sonens nya skola och vi var många föräldrar som fick halvspringa genom korridorerna efter våra ivriga barn. På fredagen stängde jag ner tidigt och kröp ner i sängen redan vid halv tio för att orka med helgens händelser.

Iklädd morgonrock stod jag på lördagsmorgonen och stekte krabbelurer åt barnen, samtidigt som jag försökte höra vad Lisa Syrén sa på radion. Det var terminsstart för Mulle och Strövarna. Båda barnen önskade att jag och F skulle vara med dem hela tiden så det blev tre blåsiga timmar i naturen med ett gäng stolliga ungar. Lagom vindpinade och med röda kinder kom vi hem till det varma huset och varvade ner en stund i soffan. Sen var det dags för mig att packa väskan och hoppa in i duschen. Klockan fyra skulle min syster och jag styra bilen mot Malmö för att roa oss. Jag var inte helt kry, tempen var över normal, men iväg skulle jag.

Vi checkade in på hotellet och öppnade upp en flaska vin och dukade fram snacks på bordet. Ett par timmar senare traskade vi ut genom dörrarna och begav oss mot Grand Öl & mat. Vilket snyggt ställe! Dessutom hade de mjölkfritt på menyn så det blev hur bra som helst. Senare på kvällen var det dags för höjdpunkten - en releasespelning med Wildie. Å himmel vad bra de var! Det var faktiskt så att jag nästan behövde gå upp på scenen och stå bredvid för att riktigt fatta att det var på riktigt. Lyssna gärna på det här.

När vi ett tag senare vandrade hem genom natten klövs stadsljudet av ett annat ljud, näktergalen satt i ett träd och sjöng så att jag fick gåshud. Underbar avslutning på en rolig dag.



I söndags var jag himla trött, det blev bara fyra timmars sömn innan hostan drog mig tillbaka till verkligheten. Åkte hem till familjen och kramades. Hostade insidan ur mig och somnade utslagen i soffan. Måndag till och med idag har gått i ett omtöcknat läge. Jag har fått alldeles för lite sömn men har ändå kämpat mig genom vardagen och druckit kopiösa mängder vatten för att stilla hostan. I tisdags körde jag förbi kyrkogården i Tryde och bestämde mig för att stanna till och säga några ord till farmor och farfar. Solen sken och på gräsytorna hade tusenskönorna slagit ut sina pastellfärgade blommor, väldigt vackert. Vid graven stod alla blommor från begravningen och jag blev så överväldigad att tårarna vägrade sluta rinna. Det kändes ändå bra att få stå där, alldeles ensam, och säga farväl utan att känna sorgen från alla de andra. Ett naken stund med solen som sällskap. Nu känns det bättre, jag har fått ett avslut och för varje dag som går bleknar sorgen och saknaden men minnena lever kvar inombords.

Idag skiner solen från en nästan molnfri himmel och fåglarna är vilda av lycka, de flyger fram och tillbaka mellan träd och buskar. Om en stund är det dags att köra till jobbet och textiliernas värld. Önskar er en fin torsdag!


onsdag 11 mars 2015

Soluppgångsmorgon

Äntligen har den tiden kommit då det går att skönja ljuset när jag vaknat. Det är knappt lönt att tända lamporna innan det är dags att släcka dem igen. Denna morgon fick jag gå runt och ställa om timersarna så att vi inte har lamporna tända i onödan. Bekväma göromål. Jag hann också gå ut på gården och andas in djupa andetag av den friska morgonluften, samtidigt som soluppgången paraderade upp i horisonten. Det är morgnar som denna som ger mig en extra dos energi. Precis vad som behövs idag då det står begravning på schemat.

Älskade farmor, den här soluppgången är till dig.