måndag 31 december 2012

Ett av alla de år som passerat, 2012

Jag är äntligen klar med ett kollage över året som gått. Imorgon tar jag tag i att sätta text till allt vi gjort, varit med om, skrattat åt, gråtit över, firat, dissat och njutit av.

Med detta vill jag önska alla er underbara människor ett riktigt Gott Nytt 2013 - och först av allt tack för det år som gått.

lördag 29 december 2012

Mellandagar, typiskt lagom

Jag är fri från feber och det mesta av förkylningen. Överläppen är söndertrasad som vanligt och det sista ska snytas ut ur bihålorna innan jag är som vanligt igen.

Leksaker och elektronik är utbytt och nu funkar det mesta som det ska här hemma. Bortsett från att vi alla välter ut vatten här och var. Stämningen är inte helt på topp.

Igår var det familjedag med mina föräldrar och min syster med fästmö och hennes son. Vi åkte till Snogeholmssjön för att rasta barn och grilla korv. Dottern tvärvägrade att ta sin tupplur innan vi gav oss iväg och det rörde till hennes eftermiddag och kväll en smula. Vädret var fint med ett par minusgrader och en liten tillstymmelse av solsken. Det låg is på sjön och grabbarna lekte sig dyngsura och sen lekte de ännu mera. Vi andra frös fingrarna lila i vantarna och tuggade glatt i oss de varma korvarna och drack ångande kaffe. När de sista solstrålarna silade genom molnen packades bilarna fulla och vi for hem till mina föräldrar för att fortsätta gemenskapen där.


De mest frusna placerade sig framför kaminen och efter ett tag tinade både händer och tår upp. Lax med kokt potatis och romsås serverades och...

Nu är det rörigt här hemma, idag lördag efter klockan åtta. Dottern har ont i magen och kan inte sova. Alltså väljer jag att inte fortsätta skriva inlägg. Det understa kollaget är från i eftermiddags när vi besökte Pippiutställningen på Tomelilla konsthall. Något för barnen och något för de vuxna. Ja, jag lekte visst pirat och försökte stjäla Pippis kappsäck. Ha en härlig kväll och glöm nu inte bort att titta på Downton Abbeys julspecial på svt1 klockan 21:00. Det finns en anglofil i oss alla.
 

onsdag 26 december 2012

Sånt som händer

Jag är förkyld med feber. Familjen är stökig och julafton gick inte i harmoni.

Sonen fick en cd-spelare i julklapp - den fungerade inte, hackade skivor. Idag tänkte vi byta den men allt var slut i affären. Mormor och morfar satte sig i bilen och körde till Kristianstad för att köpa en ny. Den var hel ända till sonen lagt i cd:n och skulle stänga locket. Det knäcktes.

Dottern fick en leksakshund i julklapp - den "brann" efter tjugo sekunder. Kvittot kommer på fredag så att vi kan byta den.

Idag när vi skulle byta cd-spelaren passade jag på att köpa två dvd-filmer. "Karl-Bertil Jonssons jul" och "Det regnar köttbullar". Den senare stoppades i spelaren här hemma - och hackade. Vad vi än gjorde hängde filmen sig eller blev upphackad i tusentals färgglada pixlar.

Lillejulafton (den 23:e) vaknade jag med ont i halsen och snorig näsa. Julafton blev trött och stressad och inte alls så som den var tänkt. Idag har jag feber och mår inte speciellt bra.

Natten till igår vaknade dottern vid halv fyra och grät. Efter en timme på golvet i hennes rum följde hon med in till stora sängen - och höll sig själv och mig vakna till halv sex. Natten till idag låg dottern i vår säng hela tiden. Hon höll mig vaken fram till halv tre inatt.

Det är såna saker som händer. Det är såna saker som kan få folk att bli sura och ledsna och tvära. Lite så är det nu. Plus feber.

(Jo, tack, jag vet att det är småsaker i världen. Men det är ändå inte alls kul.)

söndag 23 december 2012

God Jul

Jag är egentligen ganska avslappnad. Någonstans inom mig finns lugnet, det ska fram innan sömnen tar över. Den här dagen har varit allt utom lugn. Jag har varit stationerad i köket och gått med bestämda steg in till vardagsrummet där barnen bråkat. För det är vad de två gjort idag, bråkat. Skrikit och retats och sagt emot mig och maken hela tiden. Vi har slitit vårt hår och bitit oss i läppen för att inte explodera alldeles för mycket. Föräldrar som vill få klart allt så att julaftonsmorgon kan glittra så där vackert och lovande som det gjorde när vi var barn. Barn som är så exalterade över morgondagen med allt vad det innebär, att de inte kan göra annat än härja. Kombinationen föräldrar och barn är inte helt rolig. Men nu är det kväll och barnen sover alldeles strax. Julklapparna ska bäras ut i förrådet, vedlåren ska fyllas och huset ska plockas rent från allt som släppts rakt ner.


För att hitta ännu mera julro tar bloggen en paus på några dagar. Jag vill önska alla Er en synnerligen God Jul, tillsammans med familj, vänner, arbetskamrater, bättre behövande, eller för er själva. Skratta mycket, ät gott, andas in atmosfären och sprid kärlek.

 

I köket

Jag är placerad i ett kallt kök. Risgrynsgröten står på spisen och jag är förste vakt. Skinkan som skulle vara både kokt och rökt visade sig bara vara lättrökt och därför står den i ugnen ör att bli redo att griljeras. "1-1,5 kan det ta att få upp skinkan i 68 grader", sa försäljaren. 3,5 timme har den stått i ugnen nu och termometern visar på 66 grader. Så fort gröten är klar och skinkan griljerad ska jag sätta igång med Janssons. Eftermiddagen spenderas i köket, knappt 18 grader varmt. Förmiddagen spenderades i badrummen. Lillejulafton i den här familjen.

lördag 22 december 2012

Grön och grann

Jag är helt slut efter den här dagen. Granen är på plats, pyntad och vacker. Barnens alster hänger här och var och aldrig förr har granen varit så personlig som detta året.

Stereon spelar julsånger, på bordet står två små muggar med cognacsglögg och lugnet sprider sig. Alla klappar är inslagna och imorgon står matlagning på schemat. Och snö, det ska visst komma en hel del. Vit julafton som kommer att övergå i gråa mellandagar med flera plusgrader.

Nu får stereon stå tillbaka, det är dags för säsongens sista avsnitt av Downton Abbey. Good evening.


Påfyllning

Jag är skönt placerad i soffan med dagens Ystads allehanda i knät. Hela familjen har varit på utfärd. Först besöktes Lillehems utegrisar där en beställning plus lite annat gott hämtades ut. Därefter körde vi ut i skogen och hälsade på fina N. Julstämning i massor. Julklappar byttes och lunchsmörgåsar intogs.

Brösarps backar, snötäckta slingervägar och vitklädda granar, vackert så det förslår.


Idag tas granen in och pyntas med gammalt och nytt. Nu är det nära.

fredag 21 december 2012

Så avslutas en fredag

Jag är trött i kroppen. Att först dammsuga och sen våttorka golv är inget lätt jobb längre. Förr kunde jag städa ett helt hus på en dag utan att bli mer än lite småtrött. (Dessutom arbetade jag som städerska på ställen långt värre än ett vanligt hem.) Nu räcker det med dammsugning men idag åkte svabben också fram. Allt för att få fram huset under allt damm lagom till helgen.

För att avsluta kvällen på bästa vis plockade jag fram en skotsk snöboll ur kylen för att provsmaka. Det ska egentligen vara vit choklad men som mjölkallergiker funkar det med mörk choklad. Jag låtsar att det är smutsiga husväggar inne i Glasgow. Maken gjorde egen mandelmassa och har kryddat den med rökig whisky. Det är gott så att tårna krullar sig.


När jag satt i soffan och njöt av godsaken knackade det på fönstret. Maken var ute med en pipa och vinkade åt mig att komma ut. Undertill ser ni vad han ville. Älskade man!
 

Över natten

Jag är glad, så glad. Vi vaknade till ett vitt landskap denna fredag. Igår kom det några flingor och nu har vi snötäcke överallt. Snö som knirrar och knarrar och ger den där extra känslan till jul.




Plogbilarna hade inte hunnit få vägarna rena när vi i förmiddags körde till Gärsnäs för att köpa en ny julgransfot. Det gick inte fort och strax innan vi kom till Smedstorp stod en bil ute i diket. Föraren mådde bra och inväntade hjälp. Det är lätt att kana av vägen när vägarna är oplogade och jag önskar att alla kunde ta det lugnt i trafiken, oavsett väder.


Senare under dagen klär vi på oss och kör till Odenslund för att köpa årets julgran. Kungsgran, tät och grann. Ikväll gör vi som så många andra, äter tacos och tittar på På spåret. Helg, jullov och endast några dagar kvar till julafton.

torsdag 20 december 2012

En vana

Jag är inte i Simrishamn idag. Idag är det vård av barn-dag. Dottern har feber igen och det är tur i oturen med tanke på att en drös av förskolebarnen fått magsjuka. Stackars alla dem och önsketankar till oss att vi får vara friska nu när det är helg på gång. Att vab:a har blivit en vana här hemma. En gång i veckan är någon hemma med feber eller hosta eller förkylning eller ont i magen. Det skickas lappar mellan skola och förskola och hem och försäkringskassan. Vi ser fram emot att slippa "storebror-lapparna" när det väl avslutas.


Lilla tösen är tröttare än vanligt och fnissar åt det mesta. Hon vill inte äta mer än sånt som är gott och dit räknas inte pannkakor. Hon vill leka och "Pippa Titti". När "Jag vill titta på Pippi" upprepats ett visst antal gånger börjar hjärnan röra ihop det och då blir det alltid "Jag vill pippa Titti". Jag kan villigt erkänna att det är väldigt roande när felsägningar går i låg-humor-läge.

Lovet är väldigt nära nu och dagen till ära har det fallit några fjuttiga snöflingor som lagt sig som florsocker på marken. Kom igen, ös på ba'! Huset är färdigdammat och dammsugaren står och deffar i arbetsrummet för att köra sitt livs uppvisning ikväll. Imorgon hämtar vi kött och skinka från Lillehem, köper gran och sen får det vara nog med farande och flängande. Sen vill jag gå hemma och nynna på julsånger, känna kaneldoft i näsan och smutta på glögg, rulla köttbullar och tindra så där vackert med ögonen som Karl-Bertil Jonssons mamma gör på julaftonsmorgon. Målbild i sikte.

onsdag 19 december 2012

Onsdag

Jag är faktiskt inte speciellt motiverad att skriva idag. Det har varit en ärendedag för att få undan allt som "måste" köpas inför julen. Ändå kom jag hem och insåg att jag glömt köpa det jag glömde köpa igår. For runt på iskristalliga vägar och försökte skapa julstämning med hjälp av en gammal julskiva jag köpte för tjugo år sen. Gick inget vidare. Däremot blev det julstämning och lugn och värme när jag kom hem till mamma. Vi fikade och pratade och tittade på julpynt och pratade lite mera och kom överens om julaftonsupplägget och försökte få någon ordning på tomteriandet. Vad skönt det är att kunna sitta i ett varmt hus och bli serverad lunch och njuta av de bästa julsångerna och ha mamma rakt över bordet.

Trötta barn hämtades och vi åkte hem i ett konstant gnäll till ett kallt och rörigt hus. Som tur var fick en påse valnötter gnisslet att vika åt sidan för ett tag och det knäcktes nötter över halva köksgolvet. Sonen plockade fram sin Kråkes kokbok och vispade själv ihop sin pannkakssmet, med lillasyster på stolen bredvid skrikande "jag vill också röra, jag vill RÖRA!". Det görs två middagar varje kväll här hemma, allt för att sonen ska äta och hålla humöret uppe. Oftast beställer han pannkakor eller något med liknande ingredienser och jag undrar om han kommer att ha en cementblandarmage om några veckor. Övriga familjen fick broccolipaj ikväll och som efterrätt åts det pepparkakor och dracks glögg.

Imorgon eftermiddag klockan två inviger vi jullovet. Jag tror faktiskt att det är jag som är mest uppspelt. Minnena från mina egna barndomsjullov är bara ljusa och glada och nu vill jag att mina barn ska kunna känna detsamma. Jag tänker inviga lovet med att göra risbräck med barnen. Lika bra att stöka undan allt innan det är dags att städa och sedan andas ut och få julero.

Gärna lite snö på backen igen. Det lilla som ligger kvar är mest grått och vasst och blandat med geggiga höstlöv som blåst upp.

tisdag 18 december 2012

När jag skjutsar till skolan och åker hem med tårar i ögonen

Jag är försedd med en liten tagg i hjärtat. Den har varit yttepytteliten men nu sticker det så att jag får tårar i ögonen.

Dagen började med att sonen fick sovmorgon efter en natt bestående av hostattacker som halvt skrämt ihjäl maken. Sovmorgon med mackor i soffan och julkalendertittande för att sen åka bil till skolan. Regn och gegga och en lite mindre ettrig dimma. Vi kom samtidigt som bussen, ändå lämnade vi hemmet en halvtimme senare än vanligt. Sonen bad mig att följa med hela vägen in i skolan och det gjorde jag så gärna. Nyfikna blickar från de andra barnen och glada hälsningar på de vi mötte.

Sonens bästis fanns inte på bussen idag. När vi frågade en lärare meddelade hon att han redan åkt iväg till julfirande på andra sidan Östersjön. Åkt iväg utan att säga hej då och trevlig helg. Sonens ansiktsuttryck ändrade karaktär från lätt trött till jättetrött och besvikelse. Vi sa hej då och med sneglande blick såg jag hur min lille store pojke stod stilla mitt på skolgården. När jag sen passerade skolan med bilen stod sonen kvar mellan grupperna av barn. Han stod alldeles ensam i mitten och just då rann en stor tår ner längs min ena kind.

Ensam och liten mitt på en mörk skolgård någonstans i Sverige. Min blyge och försiktige påg som egentligen är ett stort lejon med ninjakläder och en röst som når ända ut i rymden. Just där och då hade jag velat stanna bilen, kliva ur och hämta in honom till säkerheten och tryggheten. För aldrig någonsin ska vi behöva vara ensamma och rädda när det finns så många människor i vår närhet. Människor vi ska kunna lita på och skratta med.

Nu torkar tårarna och stramar till kinderna så att det kliar i huden. Stordåd måste planeras. Fikakungen ska minsann komma hem till ett glatt hus där han kan leva ut och växa sig stor och stark nog att möta hela världen med armarna mot skyn.

måndag 17 december 2012

Längs skånska decembervägar

Jag är fortfarande lite besviken på all dimma vi har. Från höst till dimma till massor med snö och dimma och nu regn med dimma. Det är lite som att befinna sig i ett enormt rökrum, fast utan det giftiga.

Ni ser nedan vilka vyer jag bjöds på idag. Den övre är vid Simris, den i mitten är Lunnarp och längst ner är Ramsåsas bakgård. Dominant dimma som gör ögonen trötta och vägen lite längre. Med lite fantasi kan jag faktiskt leda tankarna in på villovägar. Kanske är det något spännande längre fram? En hemlig ingång till ett annat nu eller rent av en stor tunnel som tar mig till serpentinvägarna i de södra delarna av Europa. Ibland blir fantasin en glad och välkommen gäst i vardagen.


Kom igen nu. Ge mig snö och därefter gnistrande klara decemberdagar så att de kommande helgerna kan fyllas med pulkaåkning, snögubbsbyggande, varm chokladdrickande och röda kinder tills vi inte orkar med utetid. Då går vi in och matar kaminen med mer ved, ser julfilmer och sveper in oss i varma filtar i soffan.

Regn och dimma

Jag är i ett upphaussat läge. De få timmar som spenderats i Simrishamn tog musten ur mig. Mycket att göra och samtidigt försöka tänka efter och ta det i min egen takt. Vilken tur att det är bra personal som hjälper mig och ler mitt i all röra.

Snön, den underbara snön. Den försvinner i regnet. Dimman ligger tjock över landskapet och vindrutetorkarna sveper fram och tillbaka för att fösa bort regndropparna. När allt blir grått kryper tröttheten ännu längre in i sinnet och till slut vill kroppen stänga ner en stund och vila. Min vill det.

Inte hinner jag med att läsa och kommentera favoritbloggarna heller. Fast, de dagar som gått har spenderats på bortaplan, i en bil, ett flyg eller tillsammans med fina familjen i norr. Och idag är den dagen jag alltid spricker i kanterna och behöver mjuka plåster och lugn och ro. Det blir väl bra med pysselkväll på sonens skola? Med speedade barn som egentligen borde sitta i soffan och se barn-tv eller höra en spännande saga. Föräldrar som knappt hunnit in genom dörren och laga mat förrän det är dags att packa fikakorg och möta upp andra kvällströtta föräldrar som kommer på att de glömt barnet i hallen där hemma men kaffe och bulle är åtminstone nerpackat.

Den där stressen jag skulle lägga i soptunnan har än så länge bitit sig fast och ökat i volym. Jag tänker att min fine man kommer att hjälpa mig med soptunnebiten. Nu sträcker jag ut benen i soffan, klappar katten och stänger ögonen en stund. Om en timme har jag samlat barnen vid min sida, då blir det full fart igen.

söndag 16 december 2012

Vi for hem till regn

Jag är tillbaka på hemmaplan i ett Skåne som inte är speciellt kallt och där snön har reducerats kraftigt av regn. Den krispiga känslan när fötterna trampar ner på marken ersätts av ett försiktigt hasande för att inte halka på de isiga ytorna. När vi kommit in genom dörren, trötta av resande, var det bara att göra ren kaminen och få upp värmen från de 14 graderna vardagsrummet hade att erbjuda. Väskorna packades upp och enklaste middagen sveptes ihop. Någon gång vid halv sju somnade jag och maken i soffan med barnen mellan oss.

Klockan tio i förmiddags lämnade vi ett vackert och vitt Gävle och åkte i väldigt lugn takt ner till Arlanda. Flyget blev försenat med en halvtimme så vi hann med att äta en något trevligare lunch än den planerade mjukhamburgaren. Mina baby back ribs på O'Learys smakade himmelskt och jag åt upp varenda liten köttbit som fanns att tugga på. När vi var på väg mot lekhörnan blev det kändisspotting (bordet bakom oss hade finbesök av Viktoria Tolstoy) i form av Ebba von Sydow som var på resa med dottern. Jag tog mod till mig och frågade denna drivande och intressanta kvinna om det var okej att ta en bild med henne. Det ska dock erkännas att jag kände mig smått töntig som frågade men å andra sidan är jag imponerad av henne och bilden kommer att göra mig glad även i framtiden (när jag sitter på min verandra i Skottland och bläddrar bland alla gamla foton). Två minuter efter bilden togs märkte jag att det satt lite bbq-sås på ena kinden. Fräscht.


Imorgon är det ny vecka och nedräkningen mot julafton drar igång på riktigt. Julklappar ska packas in, mat ska handlas och tillagas och ett hus ska städas. Stress är något jag ska slänga ut i soptunnan och ersätta med en massa Bing Crosby, glögg, pepparkakor och glitter.

lördag 15 december 2012

Tolv är mitt på

Jag är, som sig bör, nedsjunken i en soffa för att skriva om något bra. En lördag på bortaplan, där snön ligger djup och de skorrande r:en kommer från min egen mun. Dottern slog upp sina blå redan tio i sex denna dag. Sonen var inte långt efter och jag gnuggade stora sömnproblem ur ögonen och hällde en stärkande kopp kaffe i kroppen. Dagen var igång.

Frukost och sen på med allehanda vinterkläder och ut i vintern. Pulkaåk och bob-turer i backen som ligger alldeles i närheten. Dottern kroknade först och halva styrkan gick hem. Hamburgerlunch och en stund senare gick jag och maken till bussen för att åka in till centrum.


Världens snabbaste bh-inköp avklarades och vi kunde därefter glida in på The Bishop Arms för att avnjuta varsin öl och whisk(e)y. Maken tog en bourbon och jag hade den extremt goda smaken att välja en Ardbeg Galileo som fick mig att minnas det första Islay-besöket (2004). En god och rökig whisky kan rädda det mesta. Vi satt och njöt och tittade på varandra och sippade på dryckerna och njöt lite mera. Tu man hand-stunderna ekar tomt och ett par timmar är en julklapp utan motstycke. Min julklappsönskan är ett dygns egentid med mannen i mitt liv. Vi behöver varandra, den totala uppmärksamheten mellan två vuxna människor som älskar varandra. Han och jag, jag och han, vi två i den sfär vi en gång började det gemensamma livet med.


Nu är vi återigen samlade med finaste barnen och bästa svärföräldrarna. Ute faller snön och om ett tag är det dags att hugga in på lutfisken.

fredag 14 december 2012

Där vi är


Jag är utsträckt i en soffa långt hemifrån. Här ligger snön djup och en viss bock står kal och svart. Vi ska fira jul, förjul, med farmor och farfar och makens bror med familj. Jag tror till och med att Tomten kommer på besök. Imorgon blir det pulkaåkning i varmare väder. Det är ganska skönt att inte behöva vara där tövädret kommer härja. Snö ska det vara! Vit gnistrande och kall.

torsdag 13 december 2012

Köra bil


Jag är nästan lite trött i ögonen av allt tittande på det vackra vinter landskapet. Jag passar på, imorgon kommer blidväder med nollgradigt. Allt det vackra och frostiga försvinner ett tag. Nu när det varit riktigt kallt, -15, har alla grenar och spindelnät och till och med snöblock täckts av ståpäls. Små stalagmiter i naturen.

Sånt vackert tittar jag på när jag kör bil. Om väglaget tillåter. Idag har det varit titta-på-vägen-väder. Snömodd och halka och dimma, hela vägen till Simrishamn. De flesta kör bra men en del har nog inte märkt att vi gått över i vinter. Rackarns bildårar.

onsdag 12 december 2012

Sånt som får varje atom i mig att le

Jag är helt såld på vintern just nu. Det går bara inte att vistas ute utan att le och vilja plocka fram kameran. Allt glittrar och glimmar och det är nästan som att stå i en gigantisk skattkista och låta sig hänföras utsikten.

På dagen är det solen som står för det där lilla extra genom att låta sina strålar kila in bakom trädstammar, spela ut över stora snötäckta ängar och göra långa skuggor som kastar sig över landskapet. På kvällar och nätter är det stjärnorna som ger glittret. De svävar där uppe i oändligheten och får blicken att söka sig upp i natten och låta hela mitt inre fyllas av förundran och beundran. Det som finns på himlen ger mig en trygghet i att någon vakar över mig och leder mig på vägen genom livet.





Hemvägen med sällskap av Musikhjälpen

Jag är halvt avdomnad i nederkäken. Dagens tandläkarbesök gick bra trots att jag klev in i rummet med iskalla och darrande händer. Tandläkaren är en klippa, lugn och trygg och väldigt empatisk. Det blev ingen rotfyllning idag, tanden fick mer medicin och kommer förhoppningsvis att vilja hjälpa sig själv under ett par månader. Känslig som jag är blev extra mycket bedövning lagd och det blir alltid så fånigt efteråt när jag står i kassan och skrattar och nästan dreglar på grund av domningen.

Dimman låg tät när jag körde till Sjöbo och den låg kvar nästan hela vägen hem igen. Solen vann dock och bröt genom så att det bara klack till i hjärtat av glädje. Bättre känsla än den som uppstod när jag stod i Anklamkorsningen och insåg att en stor lastbil framträdde ur dimman och min bil stod bara och spann på isen. Pust, jag var inte speciellt tuff då. Lastbilschauffören blev nog arg, han tvingade ut mig i vägkanten så att han kunde tränga sig förbi trots att mitträcket sitter fast förankrat i marken. Snö och halka och dimma är ingen bra kombination.

Ni glömmer väl inte bort att lyssna på Musikhjälpen i P3? Eller är det så att svt-play står igång hos dig? Jag lyssnar så mycket jag bara har tid att göra. Jason, Gina och Kodjo är en fin trio som underhåller på bästa sätt. Idag, den 12/12 -12,  när klockan slog 12:12:12, skickade jag ett sms till 72999, med texten "50 Ultimatum 182 Absolum". Det är det minsta jag kan göra i den här insamlingen för alla världens barns rätt till rent vatten. Vill du också ge ett bidrag? Skicka ett sms till 72999 och skriv antingen 50, 100 eller 200, följt av en låt du vill höra och vilken artist det är som framför den.

Här under bjuder jag på några fantastiska bilder från bilresan hem idag. Kallt, gnistrande och alldeles underbart.





tisdag 11 december 2012

Eftermiddagen

Jag är färdig för idag. Ändå står julklappsinslagning på listan. Alldeles nyss la jag in de nybakta bullarna i frysen. Det som skulle bli en rolig eftermiddag blev en rörig sådan och jag antar att det berodde på tre tröttisar. Jag var trött för att magen gjorde ont och en gnagande oro inför morgondagens tandläkarbesök låg i bakhuvudet och spretade. Dottern var trött för att hon bara ätit yttepyttelite under dagen. Sonen var trött för att han är trött, det ingår i hans liv just nu. Trots det blev bullarna magnifikt goda! Saffransdeg som fylldes med mjölkfritt smör och mandelmassa, kletigt värre.

Vi har bjudits på en fin eftermiddag med sol bakom träden och små nätta flingor som dansat i vinden. Visst var det kyligt att stå och vänta på bussen men fuskpälskragen på min nya vinterjacka gav känslan av att stå i ett luddigt rum och höra vintern utanför. Sonen skulle, som det barn han är, såklart gå i de största drivorna på väg hem. Halvvägs skrek han till och ner från drivan kom ett styck pojke med bara en sko. Den andra satt kvar i drivan och hela strumpan var full av snö. Den sista biten hem innehöll mycket gråt.


Imorgon ska jag alltså till tandläkaren. I början av juni bet jag sönder en kindtand och nu är det dags att ta bort förbandslagningen för att se om det går att laga som vanligt eller om det är tal om en rotfyllning. Jag har ingen erfarenhet av rotfyllning mer än när jag var liten och pappa kom hem och svor efter att ha gjort en sån. En sadistisk tandläkare gav mig tidig tandläkarskräck. Han var av den sorten att barn ska vara tysta och lyda och om de inte är på det viset så ska de tuktas med våld och fasthållning. Det var inte förrän jag fick fast tandställning i nian som rädslan övergick i en slags vana när tänder skulle dras ut och rälsen regleras titt som tätt.

Men, en vacker dag för många år sen flyttade jag norrut och då fanns det annat att tänka på än tänder. De var ändå vita och raka och fina. Åren gick och ångesten över att inte ha varit på ens rutinkoll började gnaga inom mig. Till slut tog livet tag i saken och lät mig bita sönder en tand när jag åt välgrillade revben och njöt av ett glas rött. Sen dess har tandläkarskräcken gjort sig påmind och om det inte vore för att jag måste ta hand om tänderna, och om det inte vore för den fantastiske tandläkare jag går till, hade jag förmodligen snart börjat lukta apa i munnen och gått över till puréad mat. Kanske.

Vilken tur att det är luciafirande på dotterns förskola imorgon-kväll. Jag har något härligt att se fram emot efter tandläkarbesöket. Lika bra att ta med stavmixern så kan lussebullen och pepparkakan mixas med kaffet till en lagom lättsvald smörja.

Lämna hemmet

Jag är just nu igång med en ickeplanerad mjölkprovokation på mig själv. Råkade få tag på makens mugg i morse och tog en rejäl klunk. Än så länge känner jag inte mycket i magen, den är rörig i vilket fall som helst. Däremot har huvudvärken dragit upp sig ett par extra varv. Kanske en reaktion, kanske inte.

Vi har varit iväg en sväng, jag och dotera. Påbylsade gled vi iväg på isvägarna mot Tomelilla. Ett påfyllnadsbesök i mataffären och ett besök på Bo Ohlsson. Luciafirande på förskolan imorgon och dottern behövde en tomteklänning. Det blev lite annat också, som vanligt. Boan är som Ge-Kå's, du går aldrig därifrån tomhänt.

Vägarna var mycket bättre, plogade, på hemvägen och när bilen stod i garaget klev solen fram från bakom molnen. Nu gnistrar det vackert ute och snön virvlar upp i vågor längs huskroppar och trädstammar. Det är vackert. Vackrast är att inte behöva ge sig ut i trafiken. Snart dags att möta sonen vid bussen.

måndag 10 december 2012

Snö, snö och snö

Jag är så glad att barnen är säkra. Nu väntar vi bara på att få hem pappan i familjen. Min mage värker så som den gjort hela dagen och trots en halvtimmes vila vill jag sova mer. Något har letat sig in i våra magar och rör till det.

Som vanligt lät jag dottern sova i sin säng när det blev dags att gå och hämta sonen vid bussen. Trettiofem minuter stod jag i snöfallet och väntade och frös om fingrarna. Till och från ljusnade det i luften och snöflingorna blev färre. Men så kom det in stora och tunga moln som vräkte ur sig snömassor och jag fick vända ryggen efter vinden. När oron letat sig ner i magen ringde telefonen, det var skolans nummer. "Bussen kunde inte köra genom snön så din son är åter på skolan och har det bra." En halv meter snö på uppfarten hindrade mig från att kunna köra iväg. Mag-gnag, men så kom grannen med sin stora traktor. Till min glädje skottade han fram vägen ordentligt. Dottern låg och gallskrek på sitt rum, hon vaknade tidigare än vanligt och det var ju typiskt att det blev småstrul idag.

Vi fick på oss full mundering och slirade ut på vägen med bilen. Lyckligtvis hamnade vi bakom två andra bilar som fick vara landmärke åt mig. Snön yrde och till och från såg jag bara de orange stolparna längs vägkanten. 40 km/h genom snödrev och halt underlag. Sonen plockades upp på skolan och det var bara hemvägen kvar. En fartdåre förvånades på sin vilda färd och höll på att köra rakt in i oss när hans bil började sladda när bromsarna inte reagerade. Stackars barnen fick höra ett par osande meningar innan jag var klar.

Vad skönt att dottern har feber just idag, för om bussen fastnade i en driva på samma väg som dagis ligger är jag ganska säker på att min Saab gjort detsamma. Somliga dagar. Fina grannar.

Det är nästan en halv meter snö på uppfarten.

Vänta på bussen, förgäves.

Mycket snö blir det.

Stormar det?

Jag är hemma med febrig dotter. Rent vädermässigt är det en bra dag att vara hemma och vabba. "Stormen" som igår drog in över vår del av landet rumsterar fortfarande om på Österlen (alldeles på andra sidan gärdet). Tomelilla kommun har ställt in alla sina skolskjutsar men våra i Sjöbo går som vanligt. Pojken som kliver på vid samma ställe som min son gör är alltså ledig från skolan idag men inte min skrutt. Det var en skrajsen son jag plockade ur bilen när bussen dök upp. Typiskt nog kom snöplogen samtidigt och det skärrade upp lillen. Dottern var mest upprörd över att hon inte fick följa med ut i snörusket.

Att det skulle vara storm har jag svårt att tro. Visst, det blåser och snöar en del, men det är absolut inte vad jag skulle kalla snöstorm. Jag har inte lämnat hus och hem på flera dagar så det kan vara, eller ha varit busväder på andra ställen. Det kan vara så att eftersom detta är första rejäla snörusket för den här säsongen, blir människor helt enkelt mer rädda och tar det säkra före det osäkra. Jag erkänner att en bildfärd till Simrishamn inte hade legat högt upp på min önskelista. Snödrev på våra sydöstskånska vägar är inte att leka med. Snön envisas alltid med att falla från sidan och lägga sig på vägar och längs med dörrar.



Hur har ni det där ni bor? Är det mycket snö, har ni el, går skolskjutsar och kollektivtrafik? Eller njuter ni av att pulsa fram genom snön och känna flingorna piska mot ansiktet? Kanske det är så att solen skiner och snön ligger gnistrande vacker.

Jag ska klä på mig och plocka fram grytlapparna. Kaminens asklåda behöver tömmas och den brasan jag satte i morse har brunnit ut och det är dags att starta om så att vi får behålla den lilla värmen som hunnit sprida sig. 16 grader var det i huset imorse. Vi siktar på 22 för trivselns skull.

söndag 9 december 2012

Innesittarväder

Jag är smått besviken på att det inte blir någon utfärd till julmarknaden i Onslunda idag. En klass 2-varning är utfärdad och när jag tittar ut genom fönstret känns det som en bra idé att hålla sig inomhus. Vägarna här i sydöstra Skåne driver igen på en kick och det är faktiskt väldigt få som gillar att sitta fast i diket en kall eftermiddag.


Vi håller oss inne i värmen och matar kaminen föt fullt. All blåst drar genom huset och det känns att 100-årsdagen närmar sig. I förmiddags satte jag och maken ihop pepparkakshuset och barnen dekorerade det. Dottern är fortfarande inte riktigt kry och nu tror vi oss veta att det är en elak förstoppning som ligger bakom allt strul. En ordentlig lekstund i snön hade kunnat hjälpa till men nu får hon röja här inne istället. Inte alltid så uppskattat.


I Ystad har strömmen gått och jag blir inte förvånad om vi råkar ut för detsamma. Vinterväder i full mundering. Innesittarväder.

lördag 8 december 2012

Kom in

Jag är nästan alldeles ensam hemma. Dottern sover gott på sitt rum och mina båda pojkar har gett sig ut på en promenad i det strålande vintervädret. -8 grader och sol överallt. Hela huset badar i solljus. Det blev trångt vid frukostbordet när alla strålar skulle samsas med människor, muggar, stolar och stök. Trångt men upplyftande. Jag passade på att njuta när mitt ansikte hamnade mitt i det ljusa.


Mintkulor, mandelmassekulor och skotska snöbollar är halvgjorda. De väntar på att bli doppade i smält choklad. Mintkulorna och mandelmassekulorna i mörk (mjölkfri) choklad och snöbollarna ska såklart bli vita av vit choklad (några tar jag undan och doppar i min mörka för att också få ta del av dem). Skotska snöbollar är gudomligt gott. I år har de fått smak av Laphroaig Quarter Cask.

Den här lördagen innehåller också pepparkakshusbygge. De färgglada chokladlinserna får stå tillbaka för de pastelliga minimarshmallowsen. Dottern ska också kunna vara med och dekorera och "råka" peta in något gott i munnen utan att riskera magont.

En halv sats kola ska kokas. Vi är tröga med kolatuggande så det får räcka med hälften. Knäcken hoppas över helt, den åker ut och in i kylen och strax efter nyår äter vi mest dem för att de ska ta slut. Chokladbollar tänker jag också rulla. Småttingar som passar bra i små barnamunnar. Och faktiskt också i mammamunnar.

Det som mest ska hinnas med idag är det jag gör nu. Halvligga i soffan och lyssna på julmusik och höra elden spraka i bakgrunden. Ha det bra på lättast möjliga vis. Jag hoppas att alla ni där ute gör det som känns bra för er och skapar nöjda leenden när dagen går mot natt.

8,5 timme senare

Jag är i motsats till gårdagen utvilad. Struntade i att det var fredag och gick till sängs innan klockan blivit tio. Det blev ett lyckat drag och åtta och en halv timme senare vaknade jag av rop. Upp och hoppa!

Kaminen är uppstartad och därmed ska det snart bli varmt och gott här. Morgonen är kall och klar, tänk vad härligt att vi har en vit december.



fredag 7 december 2012

Nåt är det

Jag är orolig för lilla tösen. Hon kräkte igen, natten till idag. Sen sov vi två inte speciellt bra. Faktiskt inget alls mellan halv ett och halv fyra. Konstigt nog var dottern pigg när storebror fick pappa med sig ner strax efter sju imorse. Jag var inte pigg, huvudvärken från natten satt kvar, tung runt hela huvudet. En och en halv timme senare var frukosten serverad och kaffet var varmt välkomnat. Dottern har varit förvånansvärt pigg under dagen. Vid lunch började det gnissla och sen sov hon i tre timmar.

För att mota bort tröttheten tog jag och sonen in julsakerna och sorterade ut det som skulle upp i huset. Vad skönt att få något kul att tänka på, inte bara gå och dra benen efter sig. En stunds vila blev det också. Med filt över kroppen och julradio i öronen.


Nu ikväll har tösen säckat ihop så smått och febern var inte långt borta. Jag tror att magen krånglar på henne, precis som den har gjort på de flesta i familjen den här veckan. Vi håller tummarna och hoppas på att det blir en lugn natt med sömn. Imorgon är tanken att det ska pysslas och göras julgodis och spelas julmusik på hög nivå. Det är bara två veckor kvar till julafton, lite drygt.

Dagens sol går till Lina som skriver om min blogg inne hos sig. Vad glad jag blev mitt i allt det trötta imorse. En länk till mina ord och bilder. Tack, fina Lina. Du är väl värd att omskrivas och jag tycker att alla som läser detta ska göra ett besök inne hos dig.

torsdag 6 december 2012

09:00 & 14:00

Jag är så tacksam när jag ser hur vackert och orört det är i mina omgivningar. En kort tur på två mil längs vägar som är tungt trafikerade från kontinenten och vidare upp i landet visar på de fula spår trafiken lämnar efter sig. Längs vägen hem till oss ligger snön vit och krispig och glittrande. De enda spår som finns är från djur, fåglar eller barn som har roat sig i allt det vackra. Visst lämnar trafiken spår här också men det är inte alls i samma mått som på de stora vägarna. Dessutom är jag hemmablind och orubbligt partisk. Ända sen den dagen vi såg huset på Hemnet har jag älskat läget. Det spelar ingen roll vilket väderstreck jag tittar åt, vackert och vilt överallt.

Min mobilkamera står för bilderna och jag är glad över att kunna fånga livets goda med grädde på toppen.  De tre översta är tagna runt klockan nio i förmiddags och de två understa är tagna vid två-tiden i eftermiddags. Och ja, jag måste ha solen med på bilderna. Det är den som gör allt vackert. Bortsett från allt annat vackert här i livet.






onsdag 5 december 2012

Aldrig rikare än nu

Jag är kall och lite snorig och alldeles glad. Idag var kvällen då vi verkligen behövde gå ut i vintern och gå bort till vedboden för att hämta ved till den stora vedlåren. Det är kanske inte en av de roligaste sysslorna men efteråt är det så värt det. Idag var det dubbelvärt det. -8 grader och stjärnklart. Snön knarrade och jag kunde nästan ana hustomten bakom logdelen. Det kändes alldeles för kallt att bara lunka fram så jag hoppade och studsade och busade med katten de rundor då jag inte hade ved i famnen. När jag fick syn på att snöskaren glittrade som miljoner små stjärnor klack det till i hjärtat. Just då och där ville jag dyka rakt ner i allt det glimmande och åla runt. Men det gjorde jag inte. Jag log hela vägen inifrån och ut och tänkte att nu är det så bra som det kan bli.


Så nära det bara går

Jag är nyss inkommen från förrådet där sonens urvuxna täckbyxor letats fram åt lillasyster. Till slut hittade jag dem och kunde gå in i värmen igen. Gumman har lagt sig på bästa platsen, precis framför kaminen på de uppvärmda klinkerplattorna. Hon ligger där och vilar och småpratar och gäspar. Härligt.


Idag är en mellandag. Alla mår bra och vi gör nödvändigheter. Slänga skrot, ombesikta bilen, skjuta med plastpilar och bädda ner nallen i dockvagnen. Nödvändigheter för var och en i familjen.

Utetemperaturen har sjunkit igen och det blöta från igår har blivit is. Tjocka snöflingor dalar långsamt från himlen, de nästan dansar sig ner mot underlaget. Väderprognosen spår kallare väder, ner mot -18 grader, och mer snö. Jag önskar att det får vara så här länge till. Både för ljusets skull men också för alla som älskar att vara ute i vintervädret och roa sig. Vi behöver rosiga kinder, röda näsor och skratt som drunknar i snödrivorna.

tisdag 4 december 2012

Det vackraste jag vet

Jag är verkligen förälskad i mina barn. Att se deras fingrar arbeta med något spännande är som att träffas av små lyckopilar. Att höra hur de nynnar på en favoritlåt när de går i sina egna tankar får mig att le inombords. Att höra deras tunga andetag när de sover gör så att mitt hjärta slår ett extra slag för att det är så överväldigande att dessa små människor vuxit inom mig. Att stå som måltavla för deras frustration visar på att de håller på att hitta sitt sätt att hantera världen och dess krångel. Det gör mig stolt även om jag ibland blir lika frustrerad som barnen.

Deras stora ögon glittrar av storhet som jag aldrig vill att någon eller något ska kunna ta ifrån dem. Deras starka ben tar dem långa sträckor och låter dem upptäcka omgivningarna med både hoppsa- och superhöga steg. Det är svårt att låta bli att ösa ur mig en massa fint om mina barn. (Ibland är det oerhört svårt att inte vilja slita håret av sig för att få dem att lyssna eller göra som de skulle behöva göra.) Älskade ungar!


+-0


Jag är fylld med ren och frisk luft. Att bara vara inne gör mig mer trött än vad som är nödvändigt. Temperaturen ligger på nollan och det är tungt och lite mörkare ute. Snön faller från grenar och tak och småfåglarna har flugit sin kos. I det ena syrensnåret har rådjuren lämnat tydliga spår efter sig när de gått både till och från fallfrukten. Det är vackert ute. Perfekt bygga-torn-under-träsko-väder.

(Jag glömde bifoga två bilder när jag skrev inlägget via mobilen, de skulle ni ha sett.)