torsdag 18 april 2013

Magiskt

Jag sitter på soffkanten och följer varje litet steg hon gör. Locket till den lilla plåtburken kämpas av och med den rosa dockskeden öser de små fingrarna över något i en grön plastkaffekopp. Samtidigt hörs ett mumlande och koncentrationen är stor. Proceduren upprepas fast den här gången hamnar "något" i en röd liten mjölkkanna. Skeden rör sakta runt i kaffekoppen och då och då blåses värmen bort från innehållet.

Mitt hjärta slår dubbelslag och någonstans i kroppen tar allting en paus och det känns magiskt.

- Här mamma, din gröt är lagom varm nu.


Han halvligger i soffan och tuggar sakta på en smörgås som dryper av honung. De långa ögonfransarna klipper genom luften som om de vore fågelvingar på himlavalvet. Så fort en tugga är avslutad kommer det en fråga. Han törstar efter information och jag svarar så gott det går. Sen blir det tyst och den halvt tandlösa munnen tar ännu en tugga. Jag sneglar mot den lille store pojken som varken vet ut eller in eller om han ska skratta eller skrika. Just nu är det lugnt, dagen har övergått i kväll och det är dags att låta kroppen vila och låta hjärnan sortera alla intryck som en vanlig torsdag gett.

Precis då passar min kropp på att roffa åt sig ännu en magisk stund. Det är som att vara störtförälskad. En längtan efter att se det viktigaste i ditt liv. När telefonen ringer och du svarar och hör en röst som får blodet att svälla och hjärtat att krumbukta sig och lungorna att tappa fattningen. Så känns det när barnen bara är, i sin egen värld, ovetande om att de är iakttagna. När de har det bra och är trygga. Korta stunder som värmer och göder. Som gör att mitt hjärta glöder. Älskade ungar.


4 kommentarer:

  1. Åh, du skriver så fint, älskade du! <3
    Jag är så glad att jag har er tre i mitt liv... Det vore så tomt annars...

    SvaraRadera
  2. Så vackert du beskriver det Sandra! Den där magin som är så lysande och härlig. Jag önskar dig många sådana stunder. Kram!

    SvaraRadera
  3. Underbart skrivet om något som verkligen är magiskt. Vilken ära det är att få vara med om dessa stunder. Stunder som alltför många föräldrar inte tar sig tid att uppleva av olika skäl. En dag ör det försent.
    Din magiska "penna" fångar det så bra Sandra.
    Kram

    SvaraRadera