måndag 22 april 2013

När det strålar

Cafélunch med mig själv. Jag trivs i stort sett alltid i mitt eget sällskap. Det är lugnt, tyst och tar precis lagom lång tid.


Dagens praktiktimmar var väldigt roliga. Stämningen låg på topp och vi skrattade tillsammans. Kunderna var glada och pigga efter helgen. Det strålade. Precis som himlen gjorde när jag närmade mig Simrishamn. Precis som en liten del av insidan gör. Den strålar och glöder och skiter i allt fanskap.

Snart möte, givande samtal som antagligen drar fram tårar ur ögonen. Mitt tåg tuffar på, långsamt. Men framåt.

3 kommentarer:

  1. Du är stark som ett ånglok, mitt hjärta. Du tuff, tuff, tuffar på framåt och uppåt hela tiden.

    SvaraRadera
  2. Jag har heller aldrig haft något problem med att vistas med mig själv. Tur det. Svårt att springa ifrån... Vill att ännu mer av inre Sandra ska stråla. Det är bra att ditt tåg tuffar på framåt. Det går inte att stressa fram det. Allt får ta den tid som det tar.
    Kram Bosse

    SvaraRadera
  3. Låt tåget tuffa på i sitt eget tempo, fina du. Väldigt nära och vackert skrivet. Som vanligt. Tack för att jag får läsa. Kramar

    SvaraRadera