onsdag 10 april 2013

Svinalängorna, inte boken

Jag minns när boken kom. Överallt gick det att köpa den, Bo Ohlsson, matvaruaffärerna och många andra ställen inklusive bokhandeln. En film där handlingen utspelar sig i Ystad, lokalt och lockande. Tragiskt drama, faktiskt ett äkta trauma. Jag köpte aldrig boken men däremot följde filmen med mig hem för någon vecka sen. Tänkte se den i helgen som gick men fick höra att den var väldigt mörk och det passade inte alls ihop med helgen.


Alltså stoppade jag in filmen i spelaren och satte mig i soffan för en och en halv timme sen. Nymålade naglar som behövde få torka i lugn och ro och kaminen var nymatad. Flera gånger stängde jag av filmen. Funderade på att inte sätta igång den igen. Kanske gå ner till soptunnan och slänga fodral och skiva för att inte kunna titta igen. Men jag såg vidare. Lade glasögonen sidan om mig för att lättare kunna torka tårarna. Ärmarna på blusen blev fort blöta och pausknappen trycktes in igen för att hämta papper. Fy fan vilken hemsk film. Det värsta är att det är en sanning som händer om och om igen. Hela tiden, överallt och alltför ofta med negativt slut. En familj som redan från början levde längs en stor spricka. Allteftersom de trampar snett blir sprickan större och släpper fram mer lidande. På något vis finns alltid kärleken med i bilden. Inte ens den kan rädda dem.

Jag är väldigt glad att jag inte köpte boken. Mina egenframkallade bilder slår alltid den färdiga filmen och i det här fallet hade jag gråtit många dagar i rad. Nu grät jag i lite mer än en timme. De tårarna ger jag till alla de starka personer som överlevt en trasig barndom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar