torsdag 31 januari 2013

Ventilationskanal

Vi var fyra i sängen i natt. 160 cm säng, två vuxna, en sexåring och en tvååring. Det gäller att ha balans. Att ha en 40 grader varm tös halvt på sig och ändå försöka sova, det är inte så lätt. Dessutom rev vindarna i huset så att det knakade och brakade och störde. Trött morgon.

Maken vabbade idag så att jag kunde komma iväg på ett möte som blivit uppskjutet alldeles för länge. Jag hoppas att det som sades blir till sanning så att livet kan rulla vidare framåt och göra alla lite gladare. Från mötet till praktik, genom ett grönt landskap och med båda händerna på ratten för att inte blåsa av vägen.


När jag kom hem i eftermiddags mötte dottern upp med ett stort leende. Men, febern återvände och senare var temperaturen uppe i 40 grader igen. (Nu gråter hon i soffan bredvid mig och pappa duger visst inte.)

Håll tummarna för att febern flyger sin kos så att helgen kan bli precis så rolig som vi tänkt. Barnen hos mormor och morfar och jag och maken på ett dygns semester. Alla glada på varsitt håll och på söndag stort kramkalas.

onsdag 30 januari 2013

Sånt jag gör en regnig onsdag

40,5 - säger det er något? För oss betyder det vab. Dottern vaknade mitt i natten och var het som en kamin. Termometern visade på drygt 40 grader och det var som att ha en värmefilt i sängen. Efter en hel massa trugande fick jag i henne alvedon och vi kunde somna om så smått. Nu på morgonen hade tempen gått upp igen och jag fick lirka ner ännu mera febernedsättande. Vilken skillnad det är på små sjuka barn, lite större sjuka barn och sjuka vuxna. Dottern är vid gott mod och tuggar just nu i sig en smörgås. Hennes kinder är som röda bollar och ögonen glänser trött. På fötterna har hon mina gosiga chenillestrumpor och de får inte tas av. När sonen har hög feber ligger han mest och sover. När jag har feber ligger jag också och sover, eller pustar.

Min lugna hemmadag i sängen med en god bok har suddats ut och ersatts av en ompysslingsdag. Jag hade verkligen behövt lugnet och ensamheten, det var alldeles för länge sen. Men när de små blir sjuka får allt annat kliva åt sidan och vänta till ett bättre tillfälle. Jag hoppas åtminstone på att kunna komma iväg på avslappningsträffen ikväll. Fram till dess ska jag servera saft, pussa heta kinder, trösta när det behövs och se till att vi har det bra här hemma.



tisdag 29 januari 2013

Okej-stämpeln

Vi har något av en 3,5-åring här hemma. Åtminstone om jag går på vad sköterskan på BHV sa idag. "Det är en mycket försigkommen liten dam." Jodå, det vet vi sen länge. Okej-stämpeln i baken blev stor och fin och värmde rakt in i ett trött mammahjärta. Längd och vikt ligger exakt på kurvan för en tös på trettio månader. Besökets största leende kom när sköterskan upptäckte att, "hon pratar ju uppländska!?", när saklådan gicks genom. Att dialekten inte är ren skånska känns normalt med tanke på att pappan i familjen är från norr om Dalälven. "Kan du rita något till mig?", frågade sköterskan. Dottern ritade och ritade och skrev och gjorde ursmå krumelurer på pappret. En stund senare vände hon sig om och sa, "mamma, vet du vad?", precis som Tjorven. Sen kom en lång förklaring till vad det stod på pappret. Fantasi och en inspirerande storebror väcker stora tankar i en liten kropp.


Resten av eftermiddagen var trött. Sonen är trött efter två dagar i skolan när han dessförinnan varit sjuk i nästan två veckor. Dottern är trött för att den gångna veckans nya rutiner - och en hetsig resa, har satt sina spår. Det har gråtits och skrattats smått hysteriskt samtidigt som jag försökt få ihop middag och matsedel för de kommande två veckorna. Det blev som det blev, precis som i så många andra hem. Rörigt men med mat i magen och mat i kyl och frys.

Först idag känner jag att axeln tog stryk av att vara felvriden i bilen. Det tar några dagar, oftast bara en, innan allt ramlar över mig och lugnet kämpar för att få plats. Imorgon ska jag lämna sonen vid skolbussen, få iväg dottern till förskolan, sen åker jag hem och låser dörren och bäddar ner mig i sängen med boken som vill bli läst. Där ligger jag till lunch och sen sveper jag något snabbt innan det är dags att hämta barn och trampa tillbaka i de välkända hjulspåren.

måndag 28 januari 2013

Kallt och rått och dant

Jag vaknade mitt i natten och insåg att det var helt svart i sovrummet. Inte ens klockradion lös. När maken gick upp halv sex insåg han att det bara var vi som inte hade ström. Jordfelsbrytaren hade löst ut - och fortsatte att göra så under de närmaste femtio minuterna. Vilken tur att jag har en pappa som är uppe i ottan och som arbetar med el. Han fick oss att skruva proppar och efter en stund kom det fram att det var kyl- och fryshörnan som inte fungerade. F*n. Efter fler svordomar och ett längre samtal till min far visade det sig "bara" vara förgreningsdosan som orsakat strömavbrottet. Det kalla huset och det mildare vädret, plus vind, gav en fuktig vägg som gav en fuktig förgreningsdosa. Nu funkar allt igen och vi har två vackra sladdar ikopplade vid köksfönstret.

Plusgrader och gegga istället för gnistrande snö och vinterlek. Barnens overaller och täckbyxor ligger antingen vid kaminen eller i duschen och torkar. Den här vintern är taskig mot oss. När vi äntligen är friska nog att kunna njuta av kyla och vacker snö, då passar vädret på att slå om och bli milt. Gräsmattan skymtar fram på en del ställen ute i trädgården. Precis som förra gången vi kom hem från Gävle.

Den här veckan ska på intet vis påminna om den förra. Vi är klara med sjukdomar, i synnerhet feber och huvudvärk, och stressande tankar och planering när det passar som sämst. Vi är också överens om att stillasittande gör magar ledsna och rumpor ömma och tankar sura. Den här veckan ska jag inte göra mycket alls. Bara på 2,5-årskontroll med lilla tösen, göra en kontroll av nya bilens två "defekter" (som upptäcktes på nedresan), ha avslappning i samlad form, gå på möte för mitt välmående, storhandla och hinna med att vara en glad mamma. Glad, lugn och trygg. Det får bli den här veckans ledord. Det blev alldeles för syrligt i helgen. Alldeles.

Det är dags att lägga bort datorn, dricka upp den sista skvätten te och sjunka ner ännu lite längre i soffan.

söndag 27 januari 2013

13 grader men hemma

Äntligen är vi hemma i vårt eget fantastiska hus! Ny bil, träffa familjen i Gävle och sova i skön hotellsäng, där har vi godbitarna. Resten är inget jag vill återuppleva. Min mage är så väldigt väldigt ledsen och orolig att jag inte kan låta bli att fundera över hur morgondagen ska bli.

Barnen har somnat alldeles för sent både fredag och lördag och bilresan hem tog musten ur oss alla. Lilla damen blev skogstokig ungefär vid Gränna och vi blev tvugna att göra ett extra stopp för att få en stunds lugn, både för förare och passagerare. Jag gjorde allt för att få tösen till normal nivå och det gick bra fram till hon hamnade i sin stol. Alltså satt jag som en räka för att kunna hålla hennes hand. Min nacke är stel och imorgon kan det bli segt att titta åt sidan.

Stress och alldeles för många moment, precis det omvända mot vad som är bra för mig. Dåligt för alla men definitivt något som etsar sig fast hos mig för en tid framöver.

Förkylning och huvudvärk och feber från veckan är åtminstone borta.

Så, ja, det är fantastiskt att få vara hemma igen. Termometern visade på 13 grader i vardagsrummet när jag tittade. Barnen sveptes in i tjocka filtar och kaminen tändes innan jackan åkt av. Enklaste middagen och snart ska jag ta en varm dusch innan sömnen ska få svepa in över kropp och sinne. Dessutom har vi äntligen gett med oss, jag och maken sväljer "stoltheten" och låter dottern sova i vår säng. Det blir lugnast så. Blir vi fler i sovrummet får det vara så, sonen är varmt välkommen.

lördag 26 januari 2013

Så vände vi om

En dag i Gävle. Barnen har roat sig för fullt med både farmor och farfar och kusinerna. Jag har kämpat på, all stress och sjukdom har fått min känsliga mage att helt flippa ut. Ingen magsjuka, bara en otroligt ledsen mage.

Klockan är nu nio och vi sitter på ett litet hotellrum i Skavsta. En kort men lång bilresa i mörker tog oss hit. Hotellrum, men vi fick själv bädda barnens sängar - och betala hundra spänn för parkeringen. Det ska bli skönt att sova, vila kroppen och vara pigg för en dag på vägarna. Stärka kroppen med en hotellfrukost, håll tummarna för att det finns mjölkproteinfritt till mig och dottern.


En resa

Först och främst, all feber är borta och orken är på god väg tillbaka.

Flyg och tåg och ny bil och upp till Gävle. Mellanlandar och umgås innan vi tar oss hem igen. En natt på hotell blir det också.

Det blir ju bra, det är redan bra.


torsdag 24 januari 2013

Pivesill

Rubrikordet är ren skånska och betydelsen är "pipsill" eller gnällspik.

Jag blir inte av med febern. Upp och ner, precis som det varit för sonen. Jag ser för jäklig ut och känner mig ungefär likadan. Inte alls passande för morgondagen och helgen. Praktik och därefter en slags Sverigeresa.

Positivt är att sonen mår bra. Ingen feber och ett besök på vårdcentralen gav honom tummen upp. Sjukintyg utfärdat och på måndag ser vi fram emot en ny och frisk vecka. Men först ska jag piggna till och ha en bra helg i kappsäck.


onsdag 23 januari 2013

Läget

Jag ligger i soffan. Sover, blundar, nyser, torkar rinnande ögon och tycker synd om mig själv. Febern hålls i schack med hjälp av tabletter. Sonen är mycket bättre idag, inte ens i närheten av feber. Vi hoppas att det håller i sig för honom och att jag också mår mycket bättre så snart det går.

tisdag 22 januari 2013

Heta känslor

Feber, allt handlar om feber. Sonen vaknade het som en kamin. Feberfri igår och över 39 idag. Två samtal till vården resulterade i mer febernedsättande och nässpray.

Jag vaknade med en sprängande huvudvärk och ganska hög feber. Soffläge, mycket vila och mycket vätska. Maken vabbade fram till klockan två och det är jag väldigt tacksam för. Han har planerat den här eftermiddagen och kvällen i ett par månader och det skulle varit jättetråkigt om den ställdes in.
Dottern är rastlös men faktiskt ovanligt lugn. Nu på eftermiddagen har humöret knakat till och gnälltonerna blivit fler. Jag tror nästan att vi kommer att somna tillsammans ikväll. Jag och barnen i stora sängen. Bara för att göra det så lugnt som möjligt.

Imorgon ser jag fram emot att låsa dörren efter febern och istället välkomna energi och stora leenden. Vi säger så, va?


måndag 21 januari 2013

Varför inte?

Första dagen utan dagsömn för dottern har gått galant och troligtvis sover hon i sin säng. Sonen har varit hemma och fått välförtjänt vila, även om rastlösheten lyst till. Jag har skött undan sysslor och bakat två sorters mellanmålsbullar.

Ute har snön vräkt ner, från alla håll utom uppifrån. Det var ingen höjdare att köra hem från förskolan i eftermiddags. Bilen gled fram och i långa uppförsbacken var jag ute i vägkanten en sväng. Skönt att komma hem. Komma hem och upptäcka att huvudet fått en sprängande värk och tröttheten sköljde in över mig.

Här ligger jag, under tjockaste filten, med feber i kroppen trots tablett. Inte oväntat, bara oönskat. Fasiken, imorgon är barnen lediga och maken ska iväg på roligheter med arbetskamraterna. Då går det inte att ligga med feber. Eller, det måste gå.


söndag 20 januari 2013

Allt är bra, allt är som det ska

Rubriken är ett slags mantra jag bestämt mig för att använda när det är som det är. Som för en stund sen när dottern återigen vägrade att somna. "Jag är inte trött". Ögonen går i kors och humöret är som ett elstängsel på högspänning. "Jodå, du är trött och behöver sova för att vara glad och kunna leka med dina kompisar på dagis imorgon." Jag ler och smeker försiktigt över de mjuka lockarna. "Nej." Hon spärrar upp de blå till max och kravlar upp i sittande ställning.

"Allt är bra, allt är som det ska." Mina ögon sluts och jag fäller ner axlarna i skönt läge och andas djupa syregivande andetag. En lång vit sandstrand med grön bokskog i bakgrunden. Vågorna slår lätt mot strandkanten och det är varmt i luften. Himlen är mörkt blå och här och var syns de första stjärnorna. Min hud är alldeles torr och ligger utsträckt på sandkornen. Ingenting hörs mer än vågbruset. Jag är trygg och här kan ingen komma åt mig. "Allt är bra, allt är som det ska." Visualisera och fånga det som stärker och ger glädje. Om jag är glad och lugn går vågorna över till den som är bredvid och sprider samma känslor där.

Det går inte att fortsätta att sätta kropp och sinne i stenhård press. Det gör ont bakom pannan, nacken värker och i det ena örat susar och burrar tinnitusen med obruten ton. Allt känns tråkigt och motarbetande och inte ens vetskapen om att imorgon är en ny dag med fantastiska möjligheter ger mig tröst. Att fortsätta är dumt och ett slöseri med tid och liv. Nu ska det bli fint, lyckan ska le sitt breda leende och ge energi till att kliva ur sängen och nynna igång dagen. Lite tråkigt får det allt vara, hur ska jag annars veta att det är bra, som det ska vara?

Gå hemma


Den lilla i familjen bestämde sig för att vara vaken så länge det gick igår. När jag och maken la oss hade vi en besökare i sängen. Kvart över elva släcktes lampan. Det var något nytt och enerverande för oss att ha en liten uppe så länge. Det har aldrig hänt förut. Störningsmoment.

Sonen fick tillbaka febern igår och den sitter i ännu. Positivt är att det inte är hög feber längre. Däremot har en elak hosta tagit vid. När lillasyster och pappa gick ut i snön för att leka var det en hundögd storebror som satt kvar inne i värmen. Vi gjorde en garnboll och humöret förbyttes till glädje.

Glädje är något som det inte strösslas med i hemmet. Vi har kanske en slags familjefas? Lillasyster behöver dra ner på dagsömnen, kanske ta bort den helt, och hon behöver också dra ner på attityden. Storebror åker berg- och dalbana i humöret och att då vara sjuk gör allting en smula värre. Min dipp göds av allt som är eller kan tänkas vara/bli negativt. Maken är också trött och ryter lika högt som oss andra, fast med en äkta lejonröst. Jag är helt ärlig när jag säger att det är jäkligt dålig stämning i huset.

För att höja humöret klär jag mig i kläder som gör mig glad och varm. Radion står på för att avleda sura tankar och kaminen värmer upp de iskantade känslostormarna som rasar genom rummen. Det är urtrist att vara sur och tvär och det är ursvårt att hela tiden kämpa för att vända situationen. Vi är ur led.

lördag 19 januari 2013

Urvinter

Det har snöat i mer än ett dygn och inte en bar yta finns att se. Flingorna virvlar från alla håll och en del har bildat klungor högt upp i skyn. Det gnistrar återigen och eftermiddagssolen färgar omgivningen guldig.

Den ekande vedlåren har fyllts på och vi är redo för mer kyla. Sonen återhämtar sig allt mer, en smygande feber ligger i bakgrunden och återkommande näsblod är tydliga tecken på att inte allt står rätt till. Dagens utflykt till bekanta ställdes in och istället blev det en lugn tur till Tomelilla. Det vankas tacos till kvällsmat och då får inga ingredienser saknas. Inte heller får det saknas godis till lördagsgodismonstren. Alla får sitt och dagen rullar på och utanför fortsätter snöflingorna att dansa.




fredag 18 januari 2013

Alltid något

Sonens feber gav med sig under dagen och han skrattade hjärtligt under sena eftermiddagen. Ja, det var det hela. Nu kopplar jag av i soffan med en grogg i näven och På spåret som underhållning.

torsdag 17 januari 2013

På högkant

Det känns som att saker och ting sker i en bubbla. Sonen har fortfarande hög feber, dottern sover som en kratta och då gör jag också det. Min ork räcker inte till för att klara av vardagslogistik och händelser utöver det. Huvudet värker och kroppen sticker. Imorgon är jag hemma med sjuka barn, en sliten jag och telefonsamtal som inte ens får någon struktur i tanken. Huset står kanske på högkant?



onsdag 16 januari 2013

Inte åttahundra grader, men fyrtio

Stackars sonen har blivit sjuk. Han var trött efter skolan, precis som vanligt, och lät inte helt kry. En termometeravläsning senare visade på 39 graders feber. Tårarna föll tunga från de blossande kinderna. Ingen skola imorgon, pappa skulle ju följa med hela dagen. Det gick en stund och sen somnade pojken  - för att vakna med dryga 40 grader i örat. Där har det hållt sig hela tiden. Lyckligtvis lirkade vi i honom en dos febernedsättande. När det gör så ont i huvudet att det mest kommer ut skrikljud, då finns det inga ursäkter att komma undan medicin. Återigen sover han, ingen mat i magen och knappt någon vätska i kroppen. Ju äldre de blir, våra barn, desto svårare är det att förklara och "vinna" vad som bör eller inte bör hamna i kroppen. Jag antar att vi blir fyra som sover i stora sovrummet denna natt.

Av kylig karaktär

Under gårdagen revs vi ner i ett kyligare tillstånd. Dimman som klev upp ur snön och bredde ut sig över bygden innehöll en ny smak. Vass och ihålig med en viss aning metall. De där långa och djupa andetagen fastnade halvvägs ner mot lungorna och istället framkallades hostattacker. När den luften kommer, då vet jag att det blir kallt. Det känns också som att näsans små flimmerhår blir till istappar och står givakt vid varje inandning. Vad spännande det är att uppleva naturens små förändringar. De vackra är att föredra, de som inte gör någon skada.

Det svajiga tillstånd som greppat tag i mig har påpassligt nog fått en kraftfull motståndare i vintersolen och dess ljus i snön. Humöret drar sig neråt och jag får hela tiden ändra tankarna mot det goda. Energin slukas fortare än vanligt och det är bara att fortsätta streta emot. Inget annat är värt det.

Tusen tack för att eftermiddagen fick tillbringas hemma hos mamma. Jag och dottern levde upp och glömde bort att vi egentligen är väldigt trötta.

Nedan, något som mina ögon njöt av igår. Utanför fönstret finns det jag njuter av idag.





tisdag 15 januari 2013

Gift med/i livet

När vädret lugnat sig och kommit i fas blev det så vackert att jag inte kunde sluta ta in alla vyer som fanns inom synhåll. Under den tiden det tog för bussen att komma stod jag och tittade ut mot baksidan av vårt hus. Sju-åtta minuter passerade och dimman förflyttade sig som en smekande hand samtidigt som solen kikade fram bakom lätta moln.

Här under syns dagens bästa bild. Den får symbolisera mina känslor för livet och naturen och den kärlek jag har till mannen i mitt liv. Ingen sten kan någonsin glänsa ikapp med solen.


Jag glänser däremot inte något alls denna dag. Allt kom som en stor vägg när eftermiddagen gick mot kväll. Små saker blir tillsammans till stora saker och då slutar jag fungera. Orken försvinner och istället kommer tårarna. Det är då insidan berättar att något är fel och det är då utsidan måste samarbeta. Det är också då jag måste få pausa och försöka ladda om igen.

Som olika världar

Jag åkte till Ystad, möte med överheten. Lite snö, lite sol och bedårande vackert. I lilla staden mötte jag moddiga gator och hala kullerstenar. Överallt suckas det, "fy för snö, jag vill ha vår." Visst, våren är välkommen - när det är dags. Vi är mitt i vintern och vad passar väl bättre än vitt underlag som reflekterar det lilla ljus som finns? Brunt och grått och kladdigt är väl inget att efterlängta? Jag hyllar snön och gör det bästa av dagar då vägarna är förrädiskt hala eller igensnöade. Dessutom slipper vi getingarna!


Ett kort besök i billiga klädesbutiken resulterade i en vinterjacka åt sonen. Den han har släpper dragkedjan nerevid hela tiden. En hemlig present köptes i en av butikerna på gågatan och sen tog jag mig till bilen genom ett allt snöigare Ystad. På hemvägen blev det så snärjigt att sista biten på väg 19 gick i snigelfart. Hemma väntade ett kortare snöröjningspass och precis när jag var klar strålade solen ner från en uppsprickande himmel.

Två mil hit eller dit, ibland känns det som att jag passerar genom olika världar. Fint.

måndag 14 januari 2013

Stångas

Här skulle en massa tankar ha skrivits ner. Om dagen i sig, om mötet på skolan, om sånt som inte alls gillas och om den fina trofén på bilden. Men, en ledsen liten tös rycker bort mig från allt tänkande och det smått organiserade blir bara en enda röra i huvudet. Jag låter det stanna här.


söndag 13 januari 2013

Alldeles kort

Det är söndagskväll och lugnet lägger sig i huset. Barnen sover och jag är på väg mot samma ställe som dem. Halva huset är städat, kyl och frys är påfyllda och vedlåren likaså. Imorgon drar en ny vecka igång och det med snöfall. Mer ljus är verkligen välkommet. Imorgon är det dags för möte och förhoppningsvis verktyg att ljusa upp livet för liten grabb. Vi har pratat i helgen. Pratat om sånt som poppar upp om dagarna i skolan. Försökt få mer kött på benen så att mötet blir det bästa. Nu ska jag läsa läroplanen för att friska upp minnet en smula.

lördag 12 januari 2013

Första gången

Middagen ligger i magen, på tv är det Bolibompa och hela familjen är samlad i soffan. Dottern kravlar sig upp i mitt knä och kramas så där gosigt som bara en tvååring kan. Sen kommer det, det som alla föräldrar längtar efter. "Jag älskar dig." Hon sa det på eget initiativ, direkt från hjärtat. Jag smälte och växte på samma gång.

Sonen säger aldrig de orden nuförtiden. Han tvärstannar när det ibland är på väg ur munnen. Första gången han sa att han älskade mig var han drygt två år gammal. Jag stod i trappan upp till ovanvåningen och hade precis sagt god natt till honom. Då vänder sig den lille pojken med de stora bruna ögonen om och säger det. "Jag äschar dig."

Två av mina vackraste minnen. Älskade barn.


Hur gammal är jag egentligen?

Varm mjölk med honung, sonens nya kvällsmys. Jag berättade att det har druckits i många tusen år, kanske femtusen. "Femtusen? Hur gammal var du då, mamma?" En sexårings tidsuppfattning är inte helt klar.


Idag blev jag med ny frisyr. Kort och rufsig. Nu saknas det ett bra vax att få styr på lockarna med. Tips, någon? Vad skönt det är att bli pillad i håret av någon som tycker om att göra det. Dessutom blir jag fin och hon får lön för jobbet. Vi pratade om spöken, det övernaturliga och egna upplevelser. Intressant och förvirrande. Lite som när jag kom hem igen och såg att den röda halvpolon fick mig att se gammal ut. Dock inte femtusen år.

fredag 11 januari 2013

Backarna som tar andan ur en

Det vänder fort, tankar och humör. Från att vara på hemmaplan och höra ett ständigt gapande, till att sitta i bilen och höra ett jämnt gapande i bakgrunden. Jag och barnen kom iväg mot Lillehem och jag visste att Brösarps backar skulle vara som en bit av himlen när bilen körde in i landskapet. Snö, sen eftermiddag och böljande natur. Vindlande vägar och förrädiskt underlag, jorden bjöd på sig själv.

Bagageutrymmet fick besök av ägg, bacon, falukorv, vitlökssalami (linderödsgris korsat med vildsvin) och kryddat påläggskött. Det känns alltid extra bra i kroppen när köttet vi ska servera till middag kommer från djur som levt i frihet och fått omtanke direkt från hjärtat.

Hemresan var som att lämna tillvaron för en stund. Solen gled sakta över himlen och färgade omgivningarna i ett orangerosa ljus. Nu i efterhand kan jag känna att det var den bästa bilresan på länge. Mjuka solstrålar, bubbelgumfärgade moln, brandgula kyrktorn, skuggade dungar och gnistrande vägbanor.

Jag älskar att se bortom det vardagliga och istället uppleva det som faktiskt finns där. Det vi alltid får, det som alltid är tillgängligt. Det som är ditt och mitt och allas tillsammans. Du väljer själv hur du vill se och känna. Idag valde jag det bästa.
 




Möte med snö

En stor del av förmiddagen gick åt till att medla mellan sexåringen och tvååringen. De har enorma röstresurser, mina öron ringer än. Telefonen har suttit i handen en lång stund. Boka möte, besvara frågor, få tag på barnvakt och informera om möte. Även om klockan hann bli elva och lunchtid närmade sig kände jag att en timme i friska luften skulle behövas. På med vinterkläder och därefter ut i den lilla snö som kommit. Barnen släppte alla sura miner och koncentrerade sig istället på att åka pulka. Och jag drog och drog över gräsmattan. Jublande barn och höga skratt är ren medicin för vem som helst, perfekt för mig och ömma hjärtat.

När lilla tösen vilat klart packar jag in oss i bilen och kör iväg för att hamstra bacon från Lillehems utegrisar. Spaghetti Carbonara hägrar och det är svårgjort utan just bacon. (De flesta tycker nog att iMat istället för grädde och noll ost inte ger någon Carbonara. För oss duger det utmärkt och blir inte lika flottigt.)

Fredag! Se nu till att göra det absolut bästa av helgen. Jag ska få ordning på lockarna, klipptid imorgon förmiddag.

torsdag 10 januari 2013

Vitt i det gråa

Mitt i den kolsvarta morgonen låg det vita och glänste så smått. Minusgrader och nätta snöflingor gör stor skillnad i ett tyngt hjärta. Morgonen startade på två sätt, vackert och ömmande. Valet att ha sonen hemma från skolan var rätt. Han och jag hade en lugn utflyktsdag tillsammans och det kommer att löna sig de kommande dagarna.

Ljus och sikt och gnistrade landskap, jag växer och rätar upp ryggen. Tyngre än vanligt men ändå så mycket bättre än gråskalan som legat över oss i några veckor. Imorgon tar jag på mig arbetshandskarna och lyfter luren för att göra sonens liv till vad det ska vara. Lite tråkigt, lite svårt, mycket roligt och mycket inspirerande. Så ska vi alla ha det. Och mycket kärlek!



Ont i magen


Idag är en sån där somlig dag. En dag där några ord och en blick raserar delar av världen. Hjärtat slår knut på sig själv och hjärnan kryper så långt bort den bara kan. Tankarna famlar efter något att gripa tag i, som kan ge stabilitet. Till slut står allt still för en stund och då faller den första tåren.

Skit.

onsdag 9 januari 2013

En mellandag

Det är alltid något som ska göras. Alltid tvätt, alltid disk, alltid städ och alltid matlagning. Det är också alltid en annan sak som måste göras. Att ta vara på tiden och se till att ha roligt i stunden.

Idag är jag alldeles ensam hemma de timmarna barnen är på skola eller förskola. Den här dagen har jag sett fram emot. Att vila öronen och bli fri från den värsta tinnitusen i örat. Äta en riktigt usel lunch bestående av hönökaka med honung på och ett glas O'boy till det. Givetvis äter jag i soffan, tittande på något halvkasst program på tvn.

Tanken var att åka ut till skogen och gå omkring i det vackra och andas in den friska luften. Istället har jag stannat hemma och vilat. Först nu kom kaminen igång, ett par varma raggsockar och en fleecetröja håller kroppen tillräckligt varm. Mellan vilostunderna har en stor del tvätt skötts undan och strykjärnet har stärkt mina underarmar. Jag har också stått i sovrummet och vilat blicken på det mjölkvita landskapet vi erbjuds idag. På åkern på andra sidan vägen står det två dovhjortar och mättar sina magar. Tio meter från dem står tre rådjur och gör samma sak. I bakgrunden lyser Kåseholm (s slott) vita fasad och gör så att jag känner mig placerad hundra år bak i tiden. Mitt i all vardag flyger tankarna iväg tack vare utsikten och gör stunden till något fantastiskt.

Det behövs mellandagar. Inte bara de som passerat mellan jul och nyår, utan också mellandagar som idag. "Ta igen sig"-dagar då kropp och hjärna får vila tillsammans och göra plats för nya intryck. Om fem och en halv timme ligger jag på golvet på mammas spa och släpper tankarna in i mindfulness-världen. Den som jag och så många andra inte riktigt gjort till vår än. Snart så.

De står fortfarande kvar på åkern, hjortarna och rådjuren. Idag känner de sig säkra när dimman döljer dem en smula.

tisdag 8 januari 2013

Igen, hela tiden

Jag vill inte behöva väcka barn i ottan för att sen tvinga denne att äta frukost alldeles för tidigt för att hinna borsta tänderna innan det är dags att klä på sig och gå till bussen. Jag ser stressen lysa ur ögonen på liten. Bakom stressen ligger en falnande glädje och pyr. En glädje över att få vara hemma och göra sånt som är roligt och slippa vara på ett ställe som inte inspirerar nämnvärt. Där i ögonen ligger också en oro och sorg över att vara i skolan. Alltid samma blick.

När det sen blir eftermiddag och jag står där i vägkanten och väntar på bussen och lyssnar på tystnaden kommer glädjen över att snart få ha mitt barn hos mig igen. Bussdörren pyser upp och jag ler stort, och möter en trött blick. En trött grabb med tunga steg, utan ord som bubblar ur munnen på honom. Då vet jag att det varit ännu en sån dag. En dag som gör livet tråkigt. Och jag vill bara skrika högt och få ut min frustration. Varför är det så krångligt?

måndag 7 januari 2013

Hoppsan

Goddag, yxskaft. Vi stod där i den kalla morgonluften och väntade på bussen. Blinkade flygplan fångade vår uppmärksamhet och i horisonten började himlen glöda allt mer. Var var bussen? Två minuter senare rusade tankarna runt i huvudet. Jullovet var visst inte slut riktigt än. Imorgon kommer bussen, inte idag. Jag fick ont i hjärnan och i magen. Dottern skulle till förskolan, men sonen då? Mina föräldrar svarade inte i telefon och när jag satt vid frukostbordet och skakade i hela kroppen, full av stress, kändes det som att inget fungerade. Skönt nog löste det sig, ett samtal till praktikplatsen och sen var det klart att grabben kunde följa med mig dit.

Vägen från hemmet till Simrishamn var fantastiskt vacker. Solen slängde ut sitt ljus över allt i dess väg och nya färger blandades fram i naturen. Mer sol! Och snö. Snälla, vi vill göra snögubbar och åka pulka och bli bländade av ett gnistrande vitt landskap. Fram till dess är solljuset ett måste.




Som vi skrattade

Klockan sju i morse kläckte sonen ur sig dagens mest skrattframkallande ord. Dinosaurietåget på Bolibompa, en havssköldpadda visades och sonen utbrast, "en sjösshalvpladda!". Vi skrattade och skrattade och tårarna rann längs kinderna. En enkel felsägning, ett dagslångt leende.


söndag 6 januari 2013

Tomt, men fräscht

Jag är väldigt trött på att börja alla inlägg med "jag är". I början kändes det som en kul och ganska lätt grej. Nu känns det krystat och inte speciellt "jag är".

Idag har julen plockats bort från huset. Det har aldrig varit så tråkigt att plocka ner i lådor och torka bort damm från ljusstakar och tomtar. Inte för att jag kommer att sakna dem, det var bara en tråkig syssla. Till slut var det tomt, det enda som finns kvar är några få granbarr som hamnat i skohyllan på vägen ut. De vanliga lamporna står på sina platser och sprider ett mycket vassare sken. Det kan också bero på att en massa rött och glittrigt inte återspeglar ljuset. Inte heller finns det någon snö som förstärker och lyfter upp känslan av ljus. Det är grått och mörkt och tomt.

Först vid middagen kom den speciella känslan jag väntat på i ett år. Den brukar komma i mellandagarna, eller på nyårsdagen. Den här gången trodde jag att det inte skulle komma någon känsla. Tack och lov att jag hade fel. Vid middagen började det killa och pirra och fladdra inom mig. En känsla av glädje, upprymdhet, förväntan och mycket annat positivt. En känsla av att det nya året kommer att ha fantastiska händelser med sig. Äntligen kom den!


Till alla er bloggare som skriver fantastiska inlägg som värmer och glädjer vill jag säga att ni är inte bortglömda. Jag läser och ler och känner, snart skriver jag små reflektioner igen. Kram och massor med lycka och kärlek och gemenskap till er oss alla!

lördag 5 januari 2013

Grillunch med sol och frisk luft

Jag är rosig om kinderna och full av d-vitamin. Dagen började med frostiga grässtrån och en klarblå himmel med en glad sol. Vi bestämde oss för att gå till Hörjelgården och grilla korv. Promenad, frisk luft, lekytor till max, god korv och avslutningsvis marshmallows. Det blev den bästa förmiddagen på länge.







Tanken var att jag skulle plocka bort alla julsaker när eftermiddagen kom. Men, jag är så slut i kroppen att det verkar som att tomtar och glitter får stanna kvar en extra dag. Dessutom är det dags att ligga ner och bara vara.

fredag 4 januari 2013

Saknat

Jag är fullkomligt urskrattad efter tjugo minuter med felskrivningar. Autocorrect, ett helsikes påfund för den som råkar skriva och skicka utan att kolla om det blivit rätt. Autocorrect, fantastiskt för den som får ta del av vad som blivit fel. Ikväll skrev N till mig, och det blev fel. Hon blev nyss med Iphone och lever nu med autokorrigering. Oj så roligt det blev! Jag skrattade och tårarna rann och inte ville det sluta heller. Det är lite som när ledsamheten vill ut. Då bara rasar allt, en outtömlig lavin med tårar forsar ner längs kinder, hals och bröstkorg.

Ns roliga autokorrigering hamnade på Instagram och där fick brädgården (hashtag) mig att titta på massor med felaktigheter. Jag skrattade och grät och skrattade och ursäktade mig för maken när jag skrattade så att jag lät som en gris. Såna skratt kommer inte ofta numera. Sorgligt sant. Jag älskar att skratta. Förr skrattade jag högt och lät ofta som Eddie Murphy. Nu fnissar jag lite lätt och ofta ler jag bara. Sällan gapskrattar jag. Men, när jag gapskrattar känns det som att göra bomben i en varm pool när solen värmer som skönast i sommartider. Det kittlar i magen och pirrar i benen. Jag saknar att skratta ordentligt.

I år ska jag skratta mer, le oftare och göra sånt som jag vill och tycker om. Sånt som ingen annan har sagt åt mig att göra, eller som jag har läst att andra tycker om att göra. Det har gått mer än fem år sen jag förlorade mig själv i min kropp. Fem år av jag vet inte vad har tickat sig fram till nu. Här står jag, trettiosex år gammal och tvivlar och tvekar, hoppas och tror, att nu får det fan i mej vara dags att vara här och nu och jag och inte du. Jag ska skratta så att det gör ont i revbenen, gråta så att de svarta tårarna sinar och leva så att solen ler och månen visslar. Det ska jag göra. Och ligga på gräsmattan och titta på moln som ser ut som rosettprydda dinosaurier. Och leva i barnens värld och se vad de ser och försöka att inte vara så förprogrammerad. Just precis, så ska jag göra.

Solsken och färg på huden

Jag är så väldigt glad och det finns flera anledningar att välja mellan.
Glädjen beror inte på att dottern sov som en kratta hela natten och därmed drog med sig mig och maken i ickesömnen. Det beror inte heller på att klockan ringde alldeles för tidigt denna sista jullovsvardag.

Jag är glad för att solen kämpat sig genom gråmassan av moln och gett oss en chans att räta upp nackarna mot himlen. Jag är glad för att vi haft en bra dag i Kristianstad. Barnen hittade julklappar i leksaksaffären och har ikväll lekt med dem både på egen hand och tillsammans med oss. Jag är glad för att besöket på Indiska resulterade i fyra nya plagg i min garderob. Jag hittade tre klänningar att prova och en top/tunika. Alla passade, de passade faktiskt som plagg sällan brukar passa på mig. Lyckokick! Jag är glad för att sonen hittade byxor och andra kläder när vi segade oss fram genom ställning efter ställning inne i stora billiga affären. Jag är speciellt glad för att dottern kunde somna i vagnen trots allt väsen på gator och torg. Jag är också glad för att vi hade fina N med oss idag. Utan henne hade vi inte åkt iväg och då hade jag kanske inte varit lika glad. Inte på samma sätt.

Tänka sig att fyra nya tygstycken kan göra mig så tossig. Imorgon ska det provas och kännas och beundras. Och imorgon ska julen åka ut i förrådet inför nästa gång. Och imorgon ska jag hinna med att ligga i sängen och bara vara.



torsdag 3 januari 2013

När allt bara är

Jag är öm i kroppen efter gårdagens utflykt till Malmö och dagens övningar i Simrishamn. Imorgon åker vi norröver, till Kristianstad, för att lösa ut julklappspresentkort. På lördag ska jag ligga raklång i sängen och låta tiden rinna fram som en stilla å.

Lusten att skriva har kommit av sig mitt i allt julfirande, nyårsskålande och mellandagsvarande. Allt "är", som om vi hoppat ur det vanliga hulet och nu går omkring i ett annat som inte riktigt håller takten. Morgon, middag, kväll, tick tack och tack och hej för den här dagen också. Jag trivs på något sätt men måste erkänna att det är oerhört förvirrande att befinna sig mitt i vintern och uppleva många plusgrader, ösregn och vindar som sliter i allt i dess väg, värre än halvgalna hagalna konsumtionsmonster på reornas första timma.

På måndag återgår allt till det "normala" igen. Jobb, skola, förskola, praktik och timräkning för att få livet att hinnas med på de tjugofyra timmar vi fått oss tilldelade per dygn. Allt jag vill är vara, närvara i tillvaron och härvaron. Se allt för vad det är och hinna känna, smaka och höra innan något nytt tar vid.

Vad fantastiskt att jag bullat upp med dator, tv och mobiltelefon inom räckhåll. Så att inget missas. Som att bara vara och titta på granen, försöka höra knastret från elden i kaminen (som faktiskt tvärdött av det enorma drag vinden bildat) och varva ner i kroppens egen takt.

Tack och hej.

onsdag 2 januari 2013

På kunglig visit

Jag är alldeles fullproppad av information och därmed trött ända ut i naglarna. För en liten stund sen smög jag mig ner från dotterns rum. Hon har spenderat den här onsdagen tillsammans med mormor och morfar och den där välbehövliga middagsvilan lyckades hon charma sig ifrån. Att sen försöka lägga en övertrött tvååring som bara skriker och slåss när du själv är urtrött kan gå på två sätt. Antingen åt skogen eller så bestämmer du dig för att träna mindfulness. Jag valde det sista alternativet och efter fyrtiofem minuter sov tösen.

När familjens minsta medlem underhöll sina morföräldrar befann vi andra oss i Malmö för att göra en tidsresa ett gäng tusen år tillbaka. Först blev det lunch på enorma Emporia där vi gick vilse mer än en gång. Sushi till mig och maken och sonen valde föga förvånande en halvtaskig hamburgare med tillhörande strips. Mätta och fulla av energi gick vi till MalmöMässan och klev in i en egyptisk atmosfär där guldet regerade tillsammans med faraonen Tutankhamun. Audioguidningen gav utställningen en lugn känsla och de flesta gick tyst och stilla mellan föremålen och lyssnade uppmärksamt på vad som berättades. Jag hade förberett mig på att sonen skulle tröttna ganska snart och blev väldigt förvånad när det var jag själv som gav upp först. Efter 1,5 timme värkte ryggen och allt det som sagts började bli till en geggig massa i mitt huvud. Hörlurarna åkte av och istället satte jag mig på en bänk och tittade på det som pågick runt föremålen. Äldre herrar i kavaj gick rakryggade och lyssnade på vad hörlurarna förmedlade. Små knattar med stora blöjrumpor vinglade fram mellan benen på de andra besökarna och strax bakom parerade föräldrarna med vagnen för att hinna ifatt sina älsklingar. Tuggummituggande tonåringar med alldeles för långa ben och armar gick nonchalant bakom sina töntiga föräldrar och hade nästan lika mycket att hålla ordning på som småbarnsföräldrarna - bara det att tonåringarna höll ordning på frisyrer, byxor som hamnat en mm snett eller hörlurar som inte satt snyggt nog. Mitt bland alla dessa gick min lille påg med sina hörlurar på plats och studerade vad han såg. Inget gnäll, inget spring, bara ett genuint intresse för den unge man som dött en alldeles för tidig död för tretusen år sen.


Om du skulle ha tid över och inte bo alldeles för långt ifrån Malmö tycker jag att du ska ödsla en halv dag på att besöka Tutankhamun-utställningen på Malmömässan. Sista dagen är den 17:e februari och i priset ingår garderob och audioguidning.

Efter besöket kurrade magarna och vi gick tillbaka till Emporia där vi efter många minuters irrande till slut hittade ett ställe där de serverade glass. Mjukglass med strössel till sonen, kulglass till maken och champagne- och hallonsorbet till mig. Himmelsk sorbet! Hade vi varit smarta hade Malmöbesöket slutat där, men jag blev hagalen och skulle tvunget kolla in H&Ms rea. Den var usel, den sämsta någonsin och istället blev det några småpinaler inne på Panduro. Där och då tog energin slut och det blev raka vägen hem till landet och mina föräldrar för att hämta dottern. Som topping på en trevlig dag blev vi bjudna på middag, kycklingwok med ris, och jag kände mig lite som en kunglighet. Att slippa laga mat en dag är en vardagslyx att njuta ordentligt av. Nu ska jag njuta av en handfull julgodis. Det får avrunda den här härliga onsdagen.

tisdag 1 januari 2013

Orden från 2012

Jag är glad över att ha fått ett väldigt fint uppmärksammande inne hos Livsnjutaren när han skriver ett sista inlägg 2012. Det var så fina ord att hela jag log, utifrån och in, stolt och glad. Vill ni läsa vackra ord till talande bilder tycker jag att det är väl värt att ta en kopp kaffe och sätta sig vid datorn och läsa Si otium est. Tack snälla du!

Mitt år 2012 sammanfattades med ett stort bildkollage i gårdagens inlägg. Idag tänker jag ge mig på att sätta ord på året som gick.

Januari inleddes precis som det här året, med plusgrader och gråväder. Dottern tillfrisknade efter flera veckors sjukdom och dagarna rullade över i en februari med snö och gnistrande landskap. Bästaste Linda och Andreas utökades med en liten kille och Hannes blev storebror. Farmor och farfar hälsade på och huset fylldes av bus och skratt över en helg. Snödropparna stretade sin väg upp ur vintermarken och när kalenderbladet vändes till mars åkte jag och maken upp till Göteborg en helg där vi gottade oss i goda vänners sällskap. Våren föste undan vintern och dagarna blev allt ljusare ju längre in i månaden vi kom. Under några av de sista dagarna letade sig kvicksilvret över 30 gradersstrecket och jag njöt av allt solsken.

I april packade vi väskorna och besökte varmare breddgrader där språket är annorlunda, palmerna fler och vattnet varmare. Släktträff à la Sällskapsresan. Sonen tappade sin första tand och växte flera meter över en natt. Vitsipporna färgade skogsmattorna vita och det var svårt att hålla ögonen på vägen. Fruktträdens alla små knoppar exploderade lagom till valborg och jag gick omkring som en leende solstråle i trädgården. Ljuva maj inleddes med vackert väder och jag fortsatte att njuta av allt som naturen bjöd på. Rapsfälten bredde ut sina gula plädar och landskapet såg ut som en stor sverigedräkt. Lövgrodorna satte igång med sin kvällssång och det kändes genast lite härligare att gå till sängs med dem som underhållning. Dotterns mjölkallergi provocerades utan framgång och vi fortsatte som tidigare. Sonen började spela fotboll och farmor och farfar kom på besök alldeles perfekt till hans sexårsdag. Den långlivade serien Desperate housewives gick i graven i början av juni och det sista programmet avnjöts med ett glas bubbel. Jag hamnade i nagellackskoma och fyllde badrumsskåpet med hur många nya lack som helst. Midsommarafton firades med goda vänner och mitt i natten stod jag barfota på plattorna och dansade till riktigt tung psy-trance.

Högsommartiden kom med juli och jag och sonen gav oss iväg ut i naturen för att plocka fläderblommor att göra saft av. Världens godaste saft blev det! Vädergudarna lekte med oss och tålamodet brast flera gånger om när solstrålarna var utbytta mot kalla regndroppar. Svåger med familj kom på besök och huset fylldes av dubbelt så mycket skratt och bus. En vecka senare kom svärföräldrarna hit och vädret fortsatte att skifta mellan stekande värme och kalla regndagar. I slutet av månaden upptäckte vi en vattenskada i köket och lagom till min födelsedag kom hantverkarna och började rota runt i vårt hem. Jag grät mellan varven. Samtidigt som vi var utan vatten målades huset om på utsidan och toalettbesöken fick göras som förr i tiden. Maken och jag firade sjuårig bröllopsdag och skålade för vår framtid. Den första augusti sjöng vi återigen i huset. Makens födelsedag firades med att köksgolvet bröts upp och matlagningsmöjligheterna gick ner på lägstanivå. Två dagar senare var det dags för dottern att firas, hon fyllde två år och dagen i ära sattes torkfläkten in i huset och vi flydde till mina föräldrar för att kunna ha kalas i lugn och ro. Några dagar senare flög vi över ett somrigt Sverige för att ha en fin semester tillsammans med släkten i Gävle. Ett par timmars återbesök i Stockholm hann vi med och sonen fick se det kungliga slottet. (Han föredrog att både titta på och fota Grand hotell.) Fin semester i Gävle blev det. Furuviksbesök, bad och bus. När vi kom tillbaka till Skåne var köket fortfarande lika tråkigt och duschen på ovanvåningen bytte namn till "duschkmaskinen". Vardagen drog igång och det blev dags för sonen att börja sexårs. Stora pojken inledde en lång era bakom lås och bom. Naturens garderobsdörr öppnades på glänt och nya färger började blandas in i palettens kluttar. Boken The Hunger Games hamnade i mina händer och hela livet tog en paus för att levas in tillsammans med Katniss och Peeta. Jag grät i omgångar. Vissa böcker gör så med mig. Som maffig avslutning på sommaren kom ett meddelande från Lissabon, "Hon sa Ja!". Min syster friade till sin M och lyckan glimmade hela vägen över Europa.

Köket stod lika orört när september klev över tröskeln. Jag och min fina syster packade ryggsäckarna och gav oss iväg till Söderåsens nationalpark där vi tillbringade en helg tillsammans i naturens storslagenhet och lugn. Ett stort släktkalas avverkades på Löderups strandbad när vi firade min farmors 85-årsdag. Stora tjocka släkten på en och samma plats, ovanligt och trevligt. Sommargarderoben byttes ut mot grövre tyger i mustigare färger och i skogen ploppade svamparna upp som små guldhattar. Mitt i allt låg köksstöket som en stor ångestfilt. Inget hände, bortsett från att armar domnade och hjärnor överhettades. Engångsservisen hittade sin väg in i hemmet. Vårt lilla plommonträd dignade av frukter och på något sätt lyckades jag och sonen koka saft i det torftiga köket. Ett halvt rike ved hamnade i vedboden och vinterns kalla fingrar kan kramas bäst de vill nu när kaminens mage aldrig behöver vara tom. Den gamla bloggen tar farväl och istället för att inrikta mig på att vara "någonsmamma", är jag nu Sandra. Den årliga äppelmarknaden i Kivik går av stapeln i ösregn och jag och sonen glider runt bland alla dyngsura personer - vi valde regnmundering från topp till tå och kunde därmed njuta ostört av allt det goda och vackra som bjöds.

I oktober kom frosten och världen täcktes av små gnistrande speglar som skickade vidare solstrålarna ut i universum. Försäkringsbolag och hantverkare hittade kontakten och återställandet av köket kunde påbörjas. Maken blev sjuk när hantverkarna gjort sig hemmastadda och när allt var klart en knapp vecka senare var det min tur att bli sjuk. Alldeles lagom till att jag äntligen fått påbörja min praktik i Simrishamn. En hemsk ögoninflammation gjorde mig i stort sett blind och jag hade ont, så ont. Medicinerna hjälpte inte och en vecka senare kom diagnosen, "allergireaktion på månadslinserna". När ögonen väl började bli normalseende igen kom en elak förkylning och hoppade på mig. Som tur var fick vi besök av svärföräldrarna som kom ner och rörde om i vardagsgrytan. Barnen fick nya sängar och spjälsängen tog farväl av den här familjen. Stackars lilla tösen ramlade i trappan och bet ett rejält hack i tungan och bara några dagar senare var hon i farten igen. Oktober hade kunnat vara en riktig skitmånad om det inte vore för att köket blev klart och allt det vackra som fanns utanför dörren.

November rivstartade innan jag ens hunnit förstå att månaden var igång. Julklappar inhandlades, barn var sjuka, praktiken rullade på och gav mig mer självförtroende. Jag återupptäckte radions underbara förmåga att hålla mig sällskap och dessutom började jag komma ihåg artistnamn och titlar. Barnen bakade pepparkakor och lussebullar och vi pratade om den kommande julen. November var verkligen en fin månad, både ute och inne. Den första snön föll och leendena visste inga gränser. Innan vi visste ordet av var det den första december och julkalendern drog igång. Kalenderljuset tändes varje morgon och luckor revs upp av yrvakna barn. Snön föll i massor och hela världen blev en ljusare plats att vistas i. Vi pysslade, njöt, planerade, åt gott och firade lucia av bara farten. Den tredje helgen i månaden satte vi oss på flyget upp till norrland. Där fanns det snö så att sonen hade kunnat försvinna om han ställde sig mitt i hela alltet. Vi firade jul och tomten kom på besök och delade ut julklappar. Vi åkte pulka i Jungfrubacken och vi njöt av att bli ompysslade. Jag och maken fick ett par timmar på tu man hand och satt i lugnet på en pub och insöp lugnet. När vi kom hem till Skåne hade regnet tagit över. Regn och åter regn sen den sextonde december. Nej, vänta. Vi fick ett par dagar med snö - som sen regnade bort. Jullovet inleddes och sedan dess har vi varit tillsammans i stort sett hela tiden. Julafton kom och gick, någon stal nog ett gäng timmar där vid 15:00-snåret. Harmonin uteblev men det blev ändå en bra julafton. Gårdagen, årets sista dag, firade vi som vi gjort de senaste åren. Bara familjen, trerätters och ett lugnt avslut. Tack, 2012.

Bästa boken: The Hunger Games
Bästa filmen:  ?
Bästa tv: Historieätarna
Bästa radioprogram: Digilistan
Bästa låten: Little talks, Of monsters and men (We are young, Fun)
Bästa artist: Swedish house mafia
Bästa minne: Alla leenden
Bästa internethändelse: Alla underbara bloggare jag mött och därmed fått ta del av under 2012. Tusen tack för att ni delar med er.

Jag ser fram emot 2013. Väldigt, väldigt mycket.