torsdag 28 februari 2013

Ge upp en smula

Under den sena eftermiddagen, igår, kom ett besked som ryckte undan mattan för mig. Det brast, riktigt krasade inombords. Jag grät och skakade och kände att nu kan det verkligen räcka. Just där och då förstod jag hur mycket kamp varje dag innebär. Hur mycket av mig själv jag trasar sönder genom att bara göra, rusa på. Jag bestämde mig för att ge upp en smula. Låta mig få må dåligt och känna hur illa det är. Rakt av egoistiskt. Tårarna rann länge och samtidigt brann en oerhörd ilska i bröstet. Ett långt och förtvivlat meddelande lämnades på en telefonsvarare och senare under kvällen skickades mail för att förhoppningsvis förkorta den väntan som hela tiden står och stampar i huvudet.

Att ge upp en smula innebär att verkligen låta bli, att få vara otillgänglig i vardagen. Alltså stannade maken hemma för att styra upp barnens dag. Han storhandlade och han hämtade barn och lagade kvällsmat. Under tiden har jag försökt vara, ignorera den sprängande huvudvärk som strålar innanför skallbenet. Eat Love Pray med Julia Roberts fångade min uppmärksamhet. Jag tyckte om boken och filmen och att se den ännu en gång var som att få en dos liv. En skållhet dusch tömde tankarna för en stund och för att inte frysa sönder tändes kaminen. Bortsett från det har jag inte gjort mycket. Väldigt svårt, mycket nyttigt och ganska ont.

 Nu vill jag slippa lägga ner mer energi på tråkiga människor utan empati. Fyrkanter.


onsdag 27 februari 2013

Bakgrund, ett utlämnande

För nära sju år sen drabbades jag av förlossningsdepression. Ingen tydde tecknen och ingen tog emot. Vi bodde i Stockholm och bådas föräldrar fanns i andra delar av landet. Bebisen skrek på grund av magen och jag föll längre och längre ner i hopplösheten. I maj 2007 flyttade vi till Skåne och livet kändes lite lättare. Åtminstone för ett tag. Luciadagen samma år hade det gått så långt att det inte fanns mycket kvar av mig. Utsidan fanns kvar, något trasig, men insidan var som en ruttnande massa. Sköterskan på barnhälsovården hittade en spricka i fasaden och öppnade upp mig på vid gavel. Vården gapade av förvåning och det var först när jag själv, stortjutande och halvt hysterisk, stod med VC-läkarens telefon mot kinden och pratade med psykavdelningen som hjälpen kom. Då klickade det till någonstans i världen och mörkret antog en något ljusare ton.

Det var inte bara en förlossningsdepression längre, jag hade också dragit på mig en utmattningsdepression och allt var utan mening. Det var en mycket trasig människa som satt i en blå fåtölj och grät utan stopp i flera veckor.

Därefter har jag kämpat och ramlat och kämpat och halkat och fortsatt. En sensommardag för två och ett halvt år sen kom en liten solstråle in i mitt och resten av familjens liv. En liten tös som röjde omgivningarna och gav sin mor en stabilare väg att gå på. Men, någonstans på vägen tog det gamla och mörka tag i mig igen och orken som en gång fanns är inte alls kvar. Det är en mycket skör väv jag byggt och det är utefter den jag måste gå och leva. Långsamt blir den starkare - om den behandlas på rätt sätt. Och nu är inte rätt. Nu är litet och mörkt och trångt. Ont.

Här är jag nu, mitt i det konstiga och för att inte bli missad igen försöker jag prata. Mycket tack vare min man. Utan honom skulle allt vara ännu svårare. Jag sitter här och är, det är mitt mål - att vara. Inte att göra, utan att vara. Och jag är, med värkande huvud, kliande ansikte, ovilliga leder och med ett sinne som knappt vågar se upp av rädsla för att misslyckas.


Ett utlämnande av mig. Jag är ofta otydlig men inombords väldigt tydlig. Tyvärr syns inte insidan utan en stark röst.

När tacksamheten trycker sig fram

Idag lägger naturen ner hela sin själ på att tillfredsställa. Och jag tar emot med oändligt mycket tacksamhet.

Den begynnande dagen.


Till och med nässlorna har ståpäls.

Filtar och kaffe och en bit gott i friska luften.

Det stora äppelträdet har sin egen natur.

tisdag 26 februari 2013

Precis

Jag längtar efter vår, påklädd natur och ljumma vindar. Sportlovet är förbi, det är tid att invänta varmare temperaturer. Längtan är stor. Efter ro, efter ork, efter glädje, efter samklang och mycket mera. Just nu tar jag mig framåt, följer med strömmen och undviker det stingande vassa. För insidan skaver, osynligt ont som inte stör andra. Jag går på, inte stanna för länge på samma plätt, tanke. Det jag önskar mest är kramar, värme och förståelse. Så synd att "allt" kommer emellan.

Nu kramar jag min lilla tös, vi tankar tillsammans.

lördag 23 februari 2013

Till Kivik

Vi har besök, finbesök. Idag tog bilarna oss till ett kallt och blåsigt Kivik. Jag och svärmor besökte Stärkan Outlet där jag fyndade en förklädesklänning till dottern. Vi fikade på konditoriet och de andra lekte på lekplatsen vid havet. Snön har yrt över landskapet och vägarna har prytts av små förrädiska drivor.

En försmak av sommaren, tzatziki till de baconlindade hjortfärsbiffarna och klyftpotatisen. God middag, gott vin och fint sällskap.

Barnen njuter av att ha farmor och farfar här. Jag passar på att vila, min kropp kräver massor av den varan. I torsdags tog det stopp, kroppen tog över när hjärnan vägrade lyda signalerna. Eller, kroppen började stänga ner.

En hel dag till att njuta av våra besökares sällskap. En dag att leka, skratta och vara. Sen kommer vardagen tillbaka och jag behöver tyda tecknen för att inte braka vidare i träsket. Hur vet jag inte, men nu vet jag i alla fall.

torsdag 21 februari 2013

onsdag 20 februari 2013

Slut

Nu är alla tre böckerna om Mr Grey slut. Det tog sexton dagar. En annorlunda serie men ändå väldigt vanlig. Det bor en Grey i många av oss.

Jag har mina femtio nyanser. Mina. Vad fantastiskt det känns att ha en egen klippa i tillvaron. Min man, han är en ovärderlig ädelsten, som är min. Min. Punkt.

tisdag 19 februari 2013

Avslappning

Det är så väldigt mycket nu. Alldeles för mycket. Sandra har flytt fältet och lämnat kvar en annan Sandra som inte alls är jag. Hon är trött och ledsen och arg och förtvivlad, hårt knuten i måstet.

Sportlov, inte speciellt givande för barn som har en trött mamma. Inte speciellt roligt för mamman som verkligen inte kan leva upp till fartfyllda dagar. Hemtelefonen har dött och det innebär att Internetåtkomsten inte heller finns. Tusen saker har lagt sig på hög över lungorna och gör att det är svårt att andas och tänka klart.

Barnen bråkar, jag bråkar, vi bråkar. Alla blir ledsna och jag bär sorgen med mig. Ikväll släppte jag taget för en stund och lät kroppen slappna av på ett golv i ett rött hus. Chakra, energi och lugn.

Nu ska jag sova gott. Imorgon är en ny dag, en dag att försöka göra något gott av.

söndag 17 februari 2013

Lite socker i botten

Söndagskväll, båda barnen är i säng och jag sträcker ut mig i soffan med del tre av boken. Det är segt, de senaste nätterna har varit uppstyckade på grund av en liten tös och den elaka slemhosta som invaderat hennes kropp. Alltså vabbar vi imorgon, jag gör det. Samvetet gnager i hjärnan, det börjar bli jobbigt att ringa "arbetet" och meddela att jag inte kommer. De är vana, det måste de vara vid det här laget.

Igår hade vi finbesök i huset. Min syster med fästmö var här och satte guldkant på tillvaron. Dottern var som en liten fnissig docka som njöt att uppmärksamheten. Sonen var smått besviken över att E inte var med. E är ett år yngre och en fin lekkamrat. Nästa gång ska de leka.

Jag passade på att lufta min nya färgglada tunika/klänning igår. Färg ger så mycket för ett dämpat sinne. Dessutom tog jag mod till mig och satte lite mascara på fransarna. Första försöket efter ögonallergin i oktober, nästan fyra månader sen. Det blev fint, jag kände mig fin.


Den kommande veckan är det sportlov här i Skåne. Mina barn har två dagar inbokade på förskola/fritids. De andra dagarna ska vi vara lata, eller nästan lata. På torsdagskväll kommer farmor och farfar ner och sen blir det full rulle. Vi längtar. Det enda jag inte längtar efter är allt som ska göras fram till dess. Sånt som faktiskt måste göras. Därför ska det bli skönt med avslappning på tisdag. Långa djupa andetag i ett lugnt rum.

fredag 15 februari 2013

Upp, Sandra

Kalabalik mitt i natten, kräk i halva sängen, klarvakna föräldrar och en smått ynklig tös. De där viktiga timmarna, när krafterna återhämtas, uteblev. Inte mer sjuka i familjen, vi klarade nästan en hel vecka.

Det blev morgon och barnen vaknade alldeles för tidigt, strax efter klockan sex. Dottern var pigg och sugen på frukost. Jag ville sova mer men längtade efter kaffe.

Nu är det eftermiddag, tösen har slocknat i soffan och jag slappnar av bredvid henne. Sonen är på högvarv, han har återfått klartecken att få gå på disco ikväll. Sitt livs första disco. Kläderna är framlagda och längtan är stor.

All den här röran, nollrutinerna, gör mig riktigt stressad och förvirrad. Men, jag ger inte upp, det ska inte vara svart. Jag tittar på rosorna och njuter av deras fullkomlighet. Jag värmer händerna vid kaminen och njuter av värmen. Jag nynnar på favoritmelodier och avslutar högljutt. Lite solsken här och var, inpetat i allt det andra, förhöjer tillvaron. Allt för att inte dala.

torsdag 14 februari 2013

Allt för mina små hjärtan

Hjärtformad jordnötssmörmacka till frukost, det var vad sonen önskade sig.

Hjärtformade kakor med kristyr och pynt, det var vad sonen ville göra denna eftermiddag. Lillasyster hängde med och sa, "jag också, min tur, jag vill göra". Till slut kändes det som att vi hade mer stök och irritation i köket än hjärtansfröjd. Lite så som den brukar vara på eftermiddagarna här hemma.

Ja, det urartade smått, tösens sömnkonto är på minus och då är det varken lätt att vara vaken eller äta middag.

Ännu en dag töms på timmar, ännu en alla hjärtans dag har passerat och jag skulle kunna somna stående i hallen.

Jag hoppas och önskar att ni har en fin dag, oavsett om ni firar eller inte. Imorgon är en ny dag, lika full av kärlek och stök som den vi har hos oss.

onsdag 13 februari 2013

Kvällslek

Vad underbart befriande svårt att göra något med blommor. Jag vill ha allt men ändå nästan inget alls. Det lilla arrangemanget i krukan blev smått rörigt men vad gör det - vi är en rörig familj.

Rosenbuketten tog mig en evighet. Jag såg rosorna, blev kär och gick sen omkring med dem i handen i tio minuter. Tittade, doftade och kände. Hänfördes av det nästan vita med det nästan lila och kände att det är så vackert att jag måste sluta andas för en stund. Sen testade jag olika blommor och blad för att se om de tyckte om varandra. Till slut var jag nöjd. Älskade rosor.



Ta inte i mig

Rubriken hänvisar till bilden. Handtaget på grinden är täckt av taggig frost och jag vågar inte ta i det. Allt det vackra smälter bort i min hand.


Jag vaknade upp efter en trång natt med en liten tös intill min rygg. Hon var klarvaken och log stort. Idag är en utmaning. Första mötet är om fem minuter och därefter är det dags att köra till nästa, 2,5 mil bort. Ikväll ska jag binda blommor och det ska bli kul även om jag kommer att vara övertrött. Det händer för mycket i min värld. Paus utan dans vill jag ha. En stund.

tisdag 12 februari 2013

Som en kram

Ännu en gång gick luften ur mig. Det krävdes en timme från hemmet. En timme med bilen in till byn för att handla det viktigaste. När jag var hemma igen fanns varken vilja eller ork kvar. Armarna hängde längs med sidorna och benen bar mig in till soffan. Telefonen ringde men jag lät den vara. Dottern, som är ledig på tisdagar, följde mig överallt och frågade "vad är det mamma?". Hon klappade mig på kinden och såg djupt in i mina ögon med sina stora blå. Vad är det mamma? Jag vet inte ens det själv. Det enda jag vet är att det är så tungt och tröttsamt att genomföra en vardag.

Jag har längtat efter vår och ljus och nya färger. Istället kom vintern tillbaka och tog mig med storm. Den klädde allt i vitt och skapade böljande vågor längs vägar och väggar och faktiskt också mitt ute på åkern. Snön klev in som en härskare och satte ner foten och gav oss ljus. Solen vågar inget annat än att bidra med sitt. Bländande solsken genom stjärntals små snöflingor och en vägg av tystnad. Jag är glad att snön kom tillbaka och att solen ger sitt. Det räcker så för nu, det är vad jag orkar. Så, kram tillbaka du storslagna vinterskrud. Tack.


måndag 11 februari 2013

Att komma ikapp

När kroppen inte vill längre är det bara att ta ett djupt andetag och följa med. Antingen en lång elektrifierad rutschkana rakt ner i menlösheten och det mörka. Eller ett steg mot meningen med livet. Inte för att jag vet vad meningen med livet är men det jag vet är att det inte ska vara mörkt och göra ont. Ont både utanpå och inuti och i själva själen. Gårdagens svidande handflata i mitt ansikte lyser röd och svullen mot mig i spegeln. Den inre spegeln som reflekterar det bara du kan se här i livet.

Inga fler tårar, de har redan trängt sig på alldeles för många gånger. Den energin behövs till annat. Jag har gått en lång promenad i det vita landskapet. Tittat på alltet, lyssnat på ingentinget och känt hjärtat slå hårt inuti bröstkorgen. Jag har medvetet låtit vantarna vara av händerna för att känna den bitande vinden mot huden. Jag har andats in så mycket kall luft i lungorna att det nästan föll stjärnor framför ögonen. Snöflingorna har tvekat i luften, nästan tagit omvägar. Men några vågade sig nära, nuddade min nästipp och smälte sakta bort. Naturen är god mot mig. Den låter mig vara den jag ska vara och säger inget om det inte behövs. Den tar ingenting men ger generöst utan att någonsin ställa frågor.


Jag gick hem, bäddade sängen och lät varenda liten del av mig slappna av mot det mjuka överkastet. Utanför fönsterna gled små vita änglar förbi och vinkade med sina guppiga kristallben. I sovrummet är det lugnt, där finns inget som stör. Där finns bara lugn och ro och doften av nytvättade sängkläder. Där låg jag och funderade och läste och slappnade av. Rakt upp och ner i häret och nuet. Och kroppen tackar mig för vilan. Den släpper det mesta av tyngden och låter mig glida över golvet. Lite i taget och mycket åt rätt håll. Hej då, rutschkanan.

söndag 10 februari 2013

Nära men ändå så långt bort

Vaknade upp ur en förvirrad dröm och blev glad när jag såg en leende make stå vid sidan av sängen. Klockan var strax efter halv nio och doften av nybryggt kaffe hade följt med in i sovrummet. Jag sträckte ut mig till varenda liten del av kroppen värkte och klev sen upp och tittade ut över det snötäckta landskapet. Söndag, städdag.

Det gick bra att damma, hjärnan påminde kroppen att ta det lugnt, att de lugna rörelserna är de bästa. Badrummet städades på rutin. Dammsugningen var ett projekt som slog mot mig med full kraft. Rätt vad det var stod jag där och kände att armarna blev allt tyngre. Men det gick, jag blev klar. Inte ens ett djupt andetag orkade jag ta. Lika ledlös och urvriden som disktrasan tog benen mig in till soffan där jag landade. Jag tänkte "åt helvete med tröttheten, det ska inte bli så här". Men så blev det. Kropp och hjärna tog varandra i handen och gick in i en bubbla av ingenting. Lämnade kvar ett skal som kokte av trötthet och irritation. Resten av dagen har bara hänt. Jag gjorde kvällsmat men orkade knappt lyfta armarna för att äta. Jag kramades med dottern i soffan men kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Sonen släckte ner halva huset och vi två spelade memory med självlysande plattor och jag tvingade mig att njuta.

Nu tvingar jag mig att skriva för att inte tankarna ska äta upp de sista krafterna. Jag vill släppa ut allt och bevara mig själv. Gå ner i viloläge och koppla in laddaren. Jag vill så mycket men orkar inte. En krampaktig längtan efter att skratta högt och uttömmande. En åtrå efter det goda, ett djupt samtal om varande och behövande. Jag är väldigt nära mig själv men famlar vilt efter tryggheten. Jag vill svära, högt och fult och fruktansvärt elakt, samtidigt som jag nästan rodnar på tanken att bete mig som ett vilddjur. Jag vill vältra mig i ost och bakelser och turkisk yoghurt med gyllene honung. Det vill jag bara för att jag inte kan.

Men mest av allt vill jag landa. Njuta, vara och le.


lördag 9 februari 2013

Bara tanken

Jag borde vara utvilad. Klockan var nästan sju när dottern ropade från sitt rum. Ja, hon sov i egen säng hela natten. Ändå är jag trött och känslig. En del måsten hopar sig, äkta måsten, och jag kan inte hantera dem. Som en långsamt dalande ballong kommer tröttheten över mig. Igen. Det går inte att ta tag i något. Lunch och en maskin tvätt, mina delmål. Hur blev jag så trött?

fredag 8 februari 2013

Feelgood

Jag är ensam i köket, de andra roar sig på ovanvåningen. Det är fredag och middagen är på gång, barnlasagne och vuxenlasagne. Som sällskap har jag en whisky och Spotify. Timbuktu, Led Zeppelin, Justin Bieber (!), Jimi Hendrix, Infected Mushroom och annat gott och blandat samspelar med köksfläkten. Maten doftar gott, musiken är bra, värmen från whiskyn sprider sig i kroppen och benen dansar mig över köksgolvet. Feelgood till tusen.


Längta

Stora fluffiga flingor dalar ner från en ljusgrå himmel och återigen blir marken vit. Snödropparna suckar och bestämmer sig för att ta en paus. De har stått där länge nu, halvt färdiga, och väntat på att få knäppa upp kragen och släppa fram de spröda vita blombladen. Utegranen som tändes till advent lyser fortfarande om kvällarna och utemöblerna som skulle plockats in för länge sen står envist kvar och längtar efter sol och värme.

Längtan efter vår är stor nu. Barmark, en annan känsla i luften som fyller mina lungor. Fåglarna kvittrar redan lovande när solen tittar fram. "Sitsituu, sitsituu." Vad skönt det är att längta efter det självklara. För våren kommer. En vacker dag bara finns den där utanför dörren. Välkomnande och full av löften.

Än så länge är det vinter och vi klär på oss plagg efter plagg för att inte frysa. I eftermiddag packas fikakorgen med smörgåsar och varm choklad. En lekplats i närheten ska besökas och barnen ska rastas så att de somnar sött i sina sängar när kvällen kommit.

torsdag 7 februari 2013

Ibland går det bara inte

Det blev vardag idag. Ingen vård av sjukt barn. Förskolelämning och vidare österut till Simrishamn. Jag kände mig stor och stark och vuxen. Timmarna tog slut och det blev dags att köra hem igen. Då slog det till som en blixt. Tröttheten svepte in över mig och jag trodde för ett tag att det inte var möjligt att komma hem. Jag somnade under en filt i soffan och sov i nästan en och en halv timme. Vilken tur att maken varit med sonen i skolan idag och tog hämtningen på förskolan efter det.

Det är så väldigt svårt att acceptera att orken inte finns. Att sånt som förut var vardagshändelser numera är som små berg. Små berg som tornar upp sig här och var och är branta och hala. Som att arbetsträna tre timmar och därefter vara som en urvriden trasa. Eller att städa några rum och inse att om jag gör en enda sak till kommer mitt inre att explodera på ett eller annat sätt.

Fyra delmål per dag. Det är mitt uppdrag. Skicka iväg barnen till skola och förskola, göra min praktik eller tvätta, hämta barn och sist av allt se till att det finns mat på bordet. Sen är det punkt. Jag slits åt olika håll varje dag. Resten då? "Låt det vara om du vill komma vidare." (Precis som att jag bara för det förstår och gör som det är sagt. Icke, fru tvärsock.)

Men, det var vardag idag. Vardag är mycket bättre än vab-dag. Och bergen ska bli mindre, lättare att komma över och så småningom gå över till kullar. Kullar är vackra, se bara på Brösarps backar.

onsdag 6 februari 2013

På den sjunde dagen

Så ligger hon där och blundar och rycker till och sover. Jag fick locka och pocka för att hålla de små ögonen öppna länge nog att intresset för lunchen vaknade. Men sen blev det som det blivit hela den här veckan. "Du är dum, mamma. Jag vill inte. Jag vill gå ifrån!" Och jag trugar en stund till och lyckas få i henne ännu ett par tuggor mat. Sen är det stopp och då är det bara att ge upp. Lilla 2,5-åringen som kan allt själv och inte tar vilka tillrättavisningar som helst. Faktiskt väldigt sällan. Ibland suckar jag och går iväg till ett annat rum för att andas. Andra gånger måste jag kväva ett skratt när den där lilla 92 cm långa tösen knycker på nacken och traskar iväg med största putmunnen. Hon är så mycket! Häftig, gullig, intresserad, bestämmande, gosig, nyfiken, stark, liten, och så mycket mer.

Goa lilla tös. Imorgon ska du få träffa vännerna på förskolan. (Jag ska få träffa mina trevliga "arbetskamrater".)

tisdag 5 februari 2013

Stilla

En dag som så många andra. Den stora skillnaden var ett besök med bilverkstan. En kall promenad i ett snöregnigt samhälle. Liten tös orkade inte speciellt mycket, hon hamnade i min famn med älsklingskatten i famnen. "Åka hem nu." Den här sjukan är segdragen och krävande.

Ett kallt hus väntade och medan lågorna letade sig fram längs fibret i vedträna kröp vi ihop i soffan med varsin smörgås och tittade på Pippi. En timme senare sov den utmattade flickan i soffan och jag gjorde mig en kopp te och bläddrade i en tidning. Det blev två kapitel i boken innan jag insåg att det var dags att hämta sonen vid bussen.

Eftermiddagsfika med O'boy och tända ljus. Låta barnen välja sina favoritlåtar på utuben och sedan lämna dem ensamma med musiken. Jag ställde mig i köket och förberedde middagen samtidigt som Morgan i Christer i P3 pratade pinsamheter och annat i radion.

Sen blev det kväll. Och imorgon kommer en ny dag. En säkerhetsdag. En extra dag hemma med dottern så att hon kan återfå krafterna helt och hållet.


Det är väldigt mycket dottern nu. Så får det vara, hon upptar i stort sett hela min tid. Och min tid är vad den här bloggen går ut på. Min tid och mina tankar.

måndag 4 februari 2013

En liten citron

Familjens lilla dam har varit hemma idag. Jag har vabbat (12:e dagen i år) och tagit hand om liten. Citronen. Hon har aldrig tidigare varit så sur och arg och tvär som idag. Ojojoj, det har frästs och spottats och åthutats för fullt (hon alltså) och jag har bara försökt få timmarna att passera så smidigt som det bara går. Med lätt feber somnade tösen i soffan och sov bort en och en halv timme mitt på dagen. På eftermiddagen var humöret en smula bättre men då hade storebror kommit hem och bråken satte igång nästan direkt. Det är inte lätt att vara lillasyster. Att vara lillasyster och må halvbra är ännu svårare. För att inte tala om hur det är att vara storebror och ha en tvär syster som domderar och härjar för att få sin vilja fram.

Nu sover båda barnen, storebror somnade med min hand i sin. Det blåser och piskar mot hans fönster och då tyckte han att det var spökljud i rummet. Att sitta där intill sängen med en varm barnahand i sin egen hand och höra hur andetagen blir allt tyngre och greppet om min tumme släpper mer och mer - det är en fin känsla.


Jag är verkligen tacksam för det dygn maken och jag fick tillsammans i helgen. Det tyngsta har lämnat mina axlar och tankarna är lättare att styra mot rätt håll. För att må ännu lite godare tänker jag nu hasa mig djupare ner i soffan och läsa vidare i boken "alla" talar om.

söndag 3 februari 2013

En oas för återhämtning

Barnen lämnades över till mormor och morfar och jag och maken satte oss på tåget mot Köpenhamn. Ett dygn tillsammans med mannen i mitt liv. Efterlängtad och välbehövlig tid tillsammans. Klockan var sen förmiddag när vi checkade in på hotellet och njöt i stora drag av lyxen att få göra lite som vi ville. Ut på stan, spatsera, hålla handen, le förälskat mot varandra och uppleva atmosfären av att befinna sig i en bubblande huvudstad. På Fiat åt vi en god lunch och smuttade gott rött vin och drog ut på tiden. Fönstershopping och förvåning av hur många pälsar det går att se inom loppet av femtio meter längs Ströget. Inne på The Dubliner fick vi ölskumsmustasch och skrattade högt till rugbyn på storbildsteven. Heja Irland! Efter det skulle vi köpa whisky att ha med oss till hotellet. I en stor godisbutik hittade vi Jelly Beans i lövikt men whiskyutbudet var skralt och när vi vi frusna stapplade in på 7eleven, som hade tre sunkiga sorter, blev valet ännu en pub. The English Pub, vi såg slutet på rugbymatchen i sällskap av en Oban och en Talisker.

Uppe på det varma hotellrummet, Hotell Plaza, snörades skorna av och godispåsen åkte fram. På teve visade de en Bond med Pierce Brosnan och i sängen låg två avslappnade småbarnsföräldrar och tuggade i sig den ena färgglada gelébönan efter den andra. När vi var redo att ge oss ut i vimlet igen hade det blivit mörkt och vinden ilade fortfarade kall om kinderna. Att hitta en bra restaurang som kunde erbjuda mjölkfritt var inte det lättaste. Det är svårare att bli förstådd i Danmark än i Spanien. Jag vill så gärna att danskarna ska förstå min mycket tydliga skånska och danskarna vill så gärna prata engelska med en otydlig svensk kvinna. När humöret började tryta hamnade vi på ett ställe som låg mitt på Ströget, Le Président, som hade vad vi önskade. Maten var riktigt god, tournedos med stora klyftpotatisar och vitlökssås och ett gott vin. Tyvärr var servicen inte så bra, när vi fick in fördrinken en minut efter det att maten hamnat framför oss tappade vi humöret och fick en mycket irriterad ung servitris att se svart. Fint att maten var bra, lokalen behaglig och musiken underhållande.

På tillbakavägen mot hotellet tog vi ett par drinkar på Hard Rock Café. Deras Strawberry Daiquiri är den bästa, absolut bästa, jag druckit. Det blev visst en Mojito, en sur sådan innan de sista få stegen togs mot ett varmt hotellrum. Sängen var underbart skön och det kändes nästan överväldigande att kunna bre ut hela kroppen på min sida av sängen. Ingen liten varm barnakropp som trängdes och buffade i ansiktet. Bara jag och täcket och kudden och en mjuk madrass. Och maken.

Sovmorgon är något vi småbarnsföräldrar längtar efter. Klockan tio över åtta i morse var jag klarvaken. Vad gjorde väl det när jag för en gångs skull kunde ligga kvar och dra mig i en timme. Filosofera, titta i taket, sträcka ut kroppen och kramas med älsklingen. Till frukosten blev det lite struligt då personalen inte riktigt hade förstått min mjölkallergi. Trots information vid bokning, påminnelsemail tidigare i veckan och påminnelse vid incheckningen igår. Efter många om och men, en av servitriserna fick springa över gatan för att fråga bageriet om de hade mjölk i brödet, fick jag mig en mättande frukost och dagen kunde fortsätta.

Den absoluta nollpunkten, eller höjdpunkten, kom idag när vi lyxade till hemresan med att stanna till på Emporia i Hyllie och dricka en riktigt god kaffe. Min sojalatte hade ett skum som tillverkats av änglarna i himlen och läderfåtöljen jag satt i var stoppad av fluffiga moln gjorda av varma sommarvindar.

Ett dygn på tu man hand var precis vad som behövdes i denna svajiga tid. Tid att andas, tid att samla tankarna, tid för den du älskar och ska dela världen med och tid att vara du. Tack för den här helgen!
Över sundet.

Redo för en vända på stan.

Pasta och ett glas rött på Fiat.

Vacker interiör på Fiat.

Utsikten från hotellrummet - Tivoli.

Den bästa Strawberry Daiquirin köps på Hard Rock Café.

Översta våningen, underbar utsikt, underbara bjälkar - Hotel Plaza Copenhagen.

Vårkänslor hemma i trädgården, kläderna matchar humöret.

fredag 1 februari 2013

Ett enda samtal

Den här dagen lägger jag i en djup håla och slänger ner i en grop i marken och ställer ett berg över. Den här dagen har jag gråtit så att tårarna inte förstod att de borde sluta tränga fram. Den här dagen fick jag ett samtal som borde blivit annorlunda. Som istället öppnade en fördömning som varit stängd länge. Som fick mig att tappa fotfästet. Ett enda samtal.


Tack och lov ringde telefonen igen. Jag svarade med grötig röst och tankar som virvlade. En vänlig röst med ett vänligt budskap fick mig att tro på morgondagen igen. Nästa samtal var personligt, det närmaste.

Ikväll ringde det igen. Personen från det första samtalet bad om ursäkt för sin klumpighet men menade att det hjälpt till att få en klarare bild. För min del rev det grunden jag står på och nu är det en evig jakt på balans.

Den här helgen är efterlängtad och nu är det på tiden att ljuset återvänder.