söndag 31 mars 2013

Sommartid

Den bara ramlade över oss, sommartiden. En timme kortare sömn, en timme extra ljus ikväll. Huset har kvällsbadat i den nedåtgående solens rosaorange strålar. Mitt leende har gått från öra till öra. Det kommer en vår!

Vi har lekt i snön denna påskdag. Barnen åkte stjärtlapp och pulka, maken och jag hjälpte till och satte fart. Regn på julafton och snö till påsk. Det handlar om mindfulness, närvaro. Njut i häret och nuet. Om och om igen. Varje ny stund ger en ny chans, ett nytt tillfälle.

fredag 29 mars 2013

Mindfulness

Magen värker och snön faller. Det enda jag kan göra är att lyssna på kroppen så gott det går.

De andra har åkt till skogen för att grilla och leka. Jag ligger i sängen med katten vid min sida. Mindfulnessappen på mobilen har nyss väglett mig genom en kroppsscanning. Att vara i nuet och uppmärksamma sig själv på de olika kroppsdelarna och acceptera vad som dyker upp. Leda tillbaka tankar som fladdrat iväg och skölja den luft jag andas in över hela mig. Likt vågor på en strand. Väldigt skönt och avslappnande. Det kräver en del träning, och nu är jag en bra bit på väg. Härligt.

torsdag 28 mars 2013

Om igen

Så blir det en ny dag och jag fyller lungorna med ny luft. Rensar tankarna och ställer in sinnet på att det är en bra dag. Ganska snart blir det snett och tankarna far på fel håll. Att hela tiden behöva vända om och göra om är tungt. Det är som att gå i motvind och piskande regn. Men jag gör det. Aldrig i helsike att jag ger upp, även om det ibland verkar så lätt.

Idag gjorde jag upplyftande saker. Kramades med allra bästa vännen som, precis som jag, har haft sjuka barn i en evighet. Jag köpte mer järn för att få upp orken i kroppen. Valde ut några goda viner och lite öl inför påsken. Sen körde jag till Ystad och njöt av en god fika. Snuggles på gågatan (Stora Östergatan) gör riktigt goda sojalatte och deras kanelbullar är både mjölkfria och perfekt kladdiga. Som sällskap hade jag Lantliv och klassisk musik. Solen lös in genom fönsterna och det var vackert påskpyntat i lokalen. Goa tider.


Det är viktigt att hitta stunder som förgyller dagarna. De gör att orken inte dras ner lika fort som annars. Att jag sen hann med att göra en kroppsscanning hemma i sovrummet blev ännu mera bonus. Det blev en bra mindfulnesstund och jag höll mig vaken hela tiden.

Nu är det påsklov i familjen. Dotterns feber är borta men hon har en del timmar att ta igen när det gäller sömn. Det är en riktig liten argbigga vi dras med. Lite som mor sin.

onsdag 27 mars 2013

Nej, det tycker jag inte

Dagens bilder är från igår när jag precis klivit ur bilen på väg till avslappning. En strålande solnedgång som ett par timmar senare hade avlösts av en vacker måne på en stjärnbeströdd himmel.

Idag var den dagen då orken skulle återvända ännu lite mer. Verktygen låg uppradade inombords. Det enda verktyg som låg på utsidan var en termometer. Den stoppade jag i dotterns öra och några sekunder senare uppstod ett krasande ljud inuti mig. Feber, igen. Det_tar_aldrig_slut. Jag tror nästan att det vilar en förbannelse över familjen. Feberförbannelsen. (Jag försöker skämta, mest för min egen del.) Alltså vab och telefonsamtal hit och dit. Verktygen på insidan vände sig mot mig och började karva.

I bilen på väg från fritidslämning dök en tanke upp. Tycker jag att jag är en trevlig person att vara med? Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att det är en sorglig och tråkig person som möter mig i spegeln titt som tätt. Vilken urtråkig insikt. Så ska det inte vara. Ändå säger dottern att mamma gör henne glad. (Det tackar jag för och håller fast vid för att inte hamna helt under ytan.) Men, sen då? Törs jag skriva att vården fallerar? Är allt upp till mig? Mitt liv, mitt ansvar, min undergång.

Jag tycker inte att jag är en trevlig person att vara med. Så illa det smakar.


Ett sorgligt inlägg. En del av livet. Trots att solen lyser på sitt vackraste sätt.

tisdag 26 mars 2013

Små stora saker

Utvecklingssamtal på förskolan. Dottern har svarat på frågor. Vad gör dig glad? "Min mamma." Vem är din bästa vän? "Min mamma." Mitt hjärta är överfullt.

Jag sitter i sängen, katten ligger vid mina ben och ur hörlurarna strömmar musik. Det är Chopin igen. Jag tänker lyssna på hans verk ett tag, det gör gott. I knät ligger anteckningsboken, den är med överallt numera. Tankar släpps lös och när de sitter på pappret är de inte lika farliga. Jag kan faktiskt slänga dem i kaminen. Som för att markera, in i elden.

måndag 25 mars 2013

Det finns i stunden

Idag är en somlig dag. Insidan går i otakt med utsidan. Något litet på vägen, allt välter. Så kommer ljuset och värmen sprider sig. Men så skaver det igen och världen blir suddig.

Chopin, klassisk musik leds genom öronen. Tonerna smeker insidan, slätar till det skrynkliga och lugnar det som kommit i otakt. Tankarna maler och smulorna bildar stora och otäcka berg. Plötsligt syns inte vägen längre och jag faller. Det gör ont och det kittlar, när tar det slut?

En klok röst talar till mig, ifrågasätter min båt. Jag börjar ösa, ut med det som tippar. På himlen tänds stjärnorna och vägen skymtar i allt det mörka. Vågorna går höga och jag ror den tunga båten allt fortare. Det kommer aldrig att gå, armarna skruvas ur sitt fäste och årorna faller till botten. Aldrig jämnvikt, oviktigt och skitviktigt.

Så går det bra igen. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Klockan tickar och tickandet letar sig in i huvudet och börjar äta på allt det vackra. Det blir till gegga, ogenomträngligt och obehagligt. Inte stå still, då stelnar det fula och fångar dig i gråskalan. Ljuset tränger genom och där i stunden finns det. Strået som gör att allt blir värt något. Det finns i stunden.

söndag 24 mars 2013

Det är ju sol

Minusgraderna håller i sig och snön ligger kvar. Tack vare en blå himmel och strålande solsken har takdroppet satt igång och här och var skymtar gröna tussar fram och inger hopp om årstidsbyte. Om en vecka har vi sommartid, just nu känns sommaren väldigt avlägsen. Men men, det är ju sol.

lördag 23 mars 2013

Jordens timma

Det är "earth hour" och jag sitter i vardagsrummet med tvn på och en del lampor tända. På bordet står ett stearinljus och sprider sitt varma sken och i kaminen dansar lågorna tätt intill varandra. Jag gillar tanken på earth hour. Men som tidigare år väljer vår familj att släcka ner andra kvällar. Inte bara en timme en lördag, utan flera timmar vi andra tillfällen. För vi tänker på jorden varje dag. Vi slåss mot oss själva för att göra det lilla i det stora så att vår värld inte ska behöva somna gråtande för evigt.


Sonen längtade så efter att få se Fångarna på fortet men somnade i soffan klockan åtta. Tänk om TV4 hade hållt tiden, då hade min son fått se sitt favoritprogram istället för att vända sig om och somna i soffan. Dottern har gnällt hela dagen och nu ikväll visade termometern att febern är tillbaka. Vad är det med den här säsongens febrar? I tisdags var 25 av 37 barn sjuka i skolan. Mina barn får feber, blir av med febern, får tillbaka febern - hög, frisknar till och sen är det kört igen. Så har det hållt på sen i oktober. Inte hjälper det att vi har ständig vinter. Trasiga händer och trasiga ansikten, allt spricker och det är ingen ordning på allting. (Som Pippi skulle ha sagt.)

Släckte du ner denna lördagskväll?

Snö och sol och natur

Barnen ville ut, helst i skogen. Då kom jag på att vi kunde åka till Kronoskogen och gå till pistolskyttebanan. I sista stund packades pulkan in i bilen, vilken tur då det fanns endast ett par hjulspår att följa och dottern hade aldrig orkat gå den långa vägen. Med barnen i pulkan, på sniskan, pulsade vi oss fram genom skogen i strålande solsken.

Framme vid skjutbanan plockade barnen tomhylsor och långa istappar. Vi vuxna gjorde ungefär samma sak, det väcker glada barndomsminnen. Sen blev det kallt och hungrigt. Lilla tösen grät hela vägen tillbaka till bilen och det var först när hon var tvärsäker på att få en godisask som lugnet infann sig. Jag tog barnen med mig i mataffären och herrarna gick vidare till Systembolaget. Alla var nöjda i bilen hem.

Pasta med varmrökt lax och broccoli till lunch och nu äter barnen lördagsgodis, vi vuxna har hällt upp varsin öl. Boddington i mitt glas, perfekt kyld.

De andra är kvar på nedervåningen och jag tar en paus för att varva ner. Smutta på drycken, äta en bit mörk choklad, njuta av lugnet och skriva ner tankar om dagen.

fredag 22 mars 2013

Ett inre driv

Jag såg den bakom stalltaket, mitt i morgonrutinernas rusningsstund. Just då visste jag att det enda som gällde var att dra på sig vinterskorna och stålsätta hjärnan mot kylan. -8 grader och en svag vind. Morgonrocken sveptes tätt inpå kroppen och jag knöt så hårt det gick. På andra sidan stallängan var vyn fullkomlig. En magnifik soluppgång, gnistrande snö och blå himmel. Fingrarna hann krokna på en minut så jag vände om igen och sprang över gården för att komma in i värmen. Familjen är van vid att jag rusar ut när som helst för att se och fota något vackert i naturen. Det är ett inre driv, något som "måste" göras för att bli extra glad.




Ett förmiddagsmöte tog mig till Ystad. Vinden hade ökat på och det var till och från snödrivor långt ut på vägen. Den flygande snön putsade den hala vägbanan ännu blankare och på hemvägen höll jag på att köra av vägen. Det räckte med 30 km/h och en lätt vridning på ratten för att börja glida ut mot diket.

Snön faller igen, massor med flingor som far från höger till vänster och vänster till höger. Jag hade varit nöjd med att stanna inne resten av dagen om det inte vore för att sonen ska hämtas på fritids senare. Dottern är mitt sällskap, vi vabbar på här hemma. Idag är åttonde dagen med febriga barn. Det började förra onsdagsnatten då sonen hade 40 grader och nu är det alltså dottern. Hon skulle ha varit på förskolan, hela dagen igår var feberfri. Men, under natten kom en varm liten tös in till mammas och pappas säng. Där låg hon och höll oss vakna i två timmar. Jag tackar solen för att den lös upp sinnet till max under en trött morgon.

torsdag 21 mars 2013

Längtan

I köksfönstret har en liten blomma vaknat till liv och står nu med förvånad min och tittar på vad som sker utanför glaset. Det slutar inte snöa, alls. Antingen kommer det massor av små yra flingor, eller så singlar det stora tussar (som om många kristaller kramas tillsammans på resan) från den jämnbeiga himlen. Vi har fått mer än en decimeter snö under dagen. Snö, snö, snö, allt handlar om detta helt naturliga ämne.


Allt fler tappar modet och jag känner att gnistan falnar och övergår i ett likgiltigt varande. Det blir nog inte vår i år. Inte sommar heller. Barnen kommer att sjunga Hej mitt vinterland, istället för Den blomstertid nu kommer när det är skolavslutning. Vi kan nog räkna med att dansa kring midsommarstången iförda thermobyxor, toppluva och grova vinterkängor. Kiviks marknad blir en tillställning där nöjesfältet består av kälkåkning, sparkstöttingen kör varv efter varv inne i William Arnes tält och den som är modig ger sig in i läskiga huset där snöbollarna viner genom isrummen. Lagom till kräftskivan lägger vi lutfisken i blöt och river kryddpeppar tills knogarna blöder. Det blir en oförglömlig somter.

Behövs det tilläggas att våren är efterlängtad? Värme, barmark, vårblommor som sträcker sig mot solens strålar, fågelkvitter från morgon till kväll, kläder som väger en bråkdel av de som vintern kräver och självklart kaffefika i trädgården. Även de dagar då det är lite svalare spritter det i kroppen, bara det är vår.

Lagom till påsk kommer min stora fina pelargon i köksfönstet att stoltsera med fyra stora blomstänglar. Längtan.

Ös på ba'

Hur mycket snö kan det komma? Tidningen gjorde en jämförelse med nu och samma tid förra året. Den 27:e mars 2012 hade vi 20 grader varmt. Nu har vi 3 minusgrader och en massa snö. Mina föräldrar landade på Kastrup imorse. De har spenderat de senaste två veckorna i Indien. I sol och värme och inte så stora bekymmer. Välkomna hem! Hem till kyla och snö och skottning och hala vägar och vardag.

Påsk om en vecka. Jag hade gärna packat en väska och lämnat landet så länge snön ligger kvar. Hjärnan blir förvirrad av vädret. Tidningarna som dimper ner i brevlådan påstår att "nu är äntligen våren här" och "dags att plocka fram utemöbler och grill". Utemöblerna står kvar sen förra sommaren. Grillen är insnöad i förrådet och snösläden och pulkorna är framtagna igen. Nästa helg ställer vi om klockorna till sommartid. Jag tänker ställa om klockorna till "tid", det får räcka med tre bokstäver.

Hur klarar ni av att vintern vägrar släppa greppet om oss? Att vårkänslorna lagts på is och istället ersatts av ett evigt suckande.

Innergården
En varm kompis
Baksidan/framsidan, trädgårdssidan

onsdag 20 mars 2013

Ett kattliv

Lilla Gumman har det gott. Hon smiter ut i snö och blåst för att göra sina behov. Resten av tiden tillbringar hon på de bästa platserna i huset. Favoriten är nog bakom kaminen. Där är det riktigt varmt och gott och ingen kommer och stör. Framför kaminen är också bra, utsträckt till en lång korv och med den vita magen uppåt. Fotändan i min del av sängen är ett annat vilosamt ställe, kanske lite hemligt. Varje gång jag kommer upp till ovanvåningen och Gumman ligger i sängen tittar hon med skepsis på mig. Sen hoppar hon ner. När fröken katt vill sova länge och ostört hoppar hon upp på en av matbordsstolarna och rullar ihop kroppen till en boll. Så ligger hon i flera timmar, ibland glömmer vi bort henne.

Njutliv för en katt som spenderat större delen av sitt liv utomhus. De senaste nätterna har vi barmhärtigat oss över henne och det har gått bra. Inget bus, inga jamanden och ingen tung kattkropp på benen. Bara några enstaka dunsar när hon hoppat ner från fönsterkarmen i vårt sovrum. Vilken tur att vi glömde släppa ut henne en natt i helgen, annars hade hon sovit i vedboden under snöstormen.

tisdag 19 mars 2013

Höga vågor

Här har vi gått hemma och väntat på "det stora snöovädret". Det har blåst infernaliskt mycket men själva snöfallet har lyst med sin frånvaro. Som ni ser på bilden är det ganska bra att det mest handlat om vind. Vår lilla grusväg är igenblåst. Den stora drivan når mig upp till höften och det var inga problem att ta ett kliv från snön till murens ovandel. Jag skulle hämta posten och slänga återvinning. Ute på vägen var det is överallt. Klumpig is som hela tiden polerades av vinden.


Det visade sig vara som så att snön dröjde sig kvar ute på Östersjön. Nu har den nått land och snöplogarna kör fram och tillbaka ute på vägen. Väg 19 är avstängd på grund av lastbilsolyckor och en av kommunens skolskjutsar har kört av vägen. Så fint det känns att vår kommun valde att låta bussarna gå och därmed riskera barn och chaufförer. Grannkommunen och några andra har ställt in sina skjutsar idag. Det lär nog bli detsamma imorgon. Kanske blir det ännu en hemmadag för hela familjen. Jag tänker inte riskera att något händer mina barn, eller mig själv. Maken tar eget beslut men jag slänger in en reservation om det behövs.

Så, hur kommer vår lilla grusväg att se ut imorgon? Förmodligen bra strax innnan klockan sex på morgonen. Då har grannen varit här med sin traktor och skottat ut snön på åkern. Sen är frågan hur fort det kommer att gå innan vägen ser likadan ut igen.

Just nu får det vara hur det vill. Jag sitter i soffan med en ömmande mage, den protesterar mot det mesta som händer. Mat, sysslor, skrik, tyngd och för mycket information till helheten. Te och en filt och något att titta på. Imorgon är en annan dag.

Vård av vård

Så lätt det är att bryta en människa.

Idag är det tisdag och vi har fått in början på det oväder som ska lamslå den här delen av landet och Skåne. Maken arbetar hemifrån och barnen är hemma från skola och förskola. Jag hade ett viktigt läkarbesök inbokat i Ystad men kände att varken psyke eller ork skulle klara av bilfärden söderut. Det har tagit mycket kraft att komma fram till beslutet och det har oroat mig att titta ut genom fönstret. Alltså lyftes luren och numret slogs.

Efter en minut stod tårarna högt i ögonen. "På grund av force majeure kommer vi att debitera dig dubbelt för sent återbud." Personen i telefonen var inte speciellt förstående. "Men om vi tar läkartiden via telefon istället?" Jag behöver verkligen den här tiden och mycket går att lösa med bara rösten. "Du kan få göra om mötet till en telefontid men kommer ändå att få betala dubbel avgift." Då gav jag luren till maken och vände om med tårarna strömmande ner längs kinderna. Så lätt är det att bryta mig.

Nu löste sig det hela genom att chefen på vårdenheten kontaktades. Hon tyckte att ett telefonsamtal skulle fungera på samma sätt som ett personligt möte. Jag blir uppringd och slipper betala straffavgift. Förhoppningsvis pratar de två kvinnorna med varandra nu. Chefen och sekreteraren. En person som arbetar med psykisk ohälsa bör vara lite mer ödmjuk än andra. Det är vad jag tycker.

Då börjar jag om igen, bygger upp mig. Hoppas på ett bra samtal, att det inte blir som förra gången vi två pratade i telefon.

måndag 18 mars 2013

Vinterns hårda grepp sitter i

Det ligger en klass 1-varning över vår del av landet. Hela natten har det knakat och brakat i huset och jag har vaknat femtielva gånger då det hörts som att någon gått omkring i allrummet. Nedervåningen var helt urblåst och det stod 15 grader på termometrarna. Kallt överallt och det tog inte många minuter att få igång kaminen och sätta tjockstrumpor på fötterna.

Inte nog med att det blåser en massa, ikväll kommer ett stort snöoväder in över oss. Sydöstra Skåne kan få upp mot 25 cm snö. Den värsta omgången för den här vintern. (Jag trodde faktiskt att vintern skulle vara slut nu.) Snö och vind är ingen bra kombination. Det lär ligga meterhöga drivor överallt. Vägarna kommer att poleras blanka och med jämna mellanrum vara pyntade med vita vågor. Happy days! Imorgon har jag läkarbesök i Ystad. Om nu vägnätet fungerar. Kommer skolbussen att gå? Kommer jag att kunna skjutsa dottern till förskolan?

Jag känner stressen byggas upp. Den låg redan på plats igår. Stress i kombination med utmattning är inte heller speciellt bra. Magen värker och det känns som att jag har ett järnrör från halsen ner till naveln. Till vänster om röret ligger en stor sten och skaver. Alltså äter jag inte, hellre hungrig än mer ont i magen. En kopp rooiboste och två krabbelurer sa  sitt.

På min vänstra sida sitter en snorig och hostig pojke. Han har varit krasslig sen 40-gradersfebern i onsdagsnatt. Imorse hade han lite mer än 38 grader, det är den segaste vintern på år och dar. Min hosta är näst intill borta. Om det inte vore för blåsten skulle jag ha sovit gott hela natten. Dottern kom inte in till oss förrän halv sex, hon sov gott i sin egen säng och lät oss föräldrar sträcka ut våra kroppar ordentligt.


På bilden syns min dubbelpelargon. Den är helt vild och jag vet inte hur den ska beskäras och ympas och allt vad det heter. Hjälp mig.

söndag 17 mars 2013

Ett litet hus på vägen

Med thermoleggings, benvärmare och supervarma vinterkängor på nederkroppen, bomullströja, varm fleece och tjocka vinterjackan på överkroppen, gav jag mig iväg på en föreslagen promenad. Blå himmel och en strålande sol följde mig på vägen. Liksom en isande vind. Kinderna domnade bort och låren kändes som stockar efter en kort stund. Jag traskade på, lika bra att få ordentligt med luft när alla kläder nu bylsats på.

En kilometer hemfrån finns ett övergivet hus. Det ligger mitt i en sväng och är omgivet av växtlighet. En gång i tiden var det nog ett rart litet hus där någon trevlig gammal dam bodde. Nu är det ödsligt och all färg har nötts bort. Det känns som att dess själ har vissnat ner och är på väg att dö i sin ensamhet.

Idag växer det murgröna längs väggarna och på baksidan, solsidan, står det massor med snödroppar. Jag vet att det snart kommer finnas både vitsippor och blåsippor och påskliljor där, det har tidigare vårar visat. På somrarna syns bara taket och bakom all grönska står det lilla huset och tänker på hur livet varit för länge sedan.

Huset väcker min medömkan men också min rädsla. Jag ogillar övergivna hus. Det är just tanken på en döende själ som skrämmer mig. Vad som helst kan komma in och ta över. Då väljer jag att tänka på hur vackert det kunde varit. Vitt med röda detaljer och en välskött trädgård. Upptrampade gångar mellan bostadshus och uthus. Två stolar och ett litet bord i den trånga bersån. Idylliskt och lantligt.




En bild på mig själv. Vinder river i fuskpälskragen och jag ler ett äkta men nästan okännbart leende där i vårvintersolen. Det sägs att vi ska få massor med snö på tisdag. Mer än på hela vintern och drivbildning utan dess like. Taskigt.


lördag 16 mars 2013

Det vilda livet

"Du går upp och vilar nu, va?" Maken ser det jag inte riktigt tycker mig ha tid att se. Barnen börjar friskna till men humöret svajar så smått och dottern har fått samma ekande hosta som följt mig i en vecka. Jag blir triggad av alla skrik och bråk och att vara tillsammans jämt ger mig ingen ro. Alltså kör jag på för fullt istället för att sitta ner och ta till vara på de korta tysta stunderna som kan hittas då och då.

Jag sätter mig på sängen och slår upp datorn. Blicken glider ut genom fönstret i väntan på att allt ska komma igång. Vad är det som susar fram på åkern? Kroppen far upp från sängen och då ser jag att det är två rävar som är på väg från skogen till det höga gräset på andra sidan. Två rävar, det innebär att vi troligtvis får små ludna valpar i närområdet. Med brunröd päls och stora nyfikna ögon. Så synd att stora tuffa jägargänget har jaktmark just på andra sidan vägen.

I morse när jag gick upp för att väcka maken stod det två hjortar i solskenet och åt en sen frukost. Den ene hade stora horn och om han får leva vidare blir det en galant herre att hålla ögonen på. Rådjuren har inte synts till idag. De kanske håller sig gömda i skogen fram till skymningen.

Åh, alldeles i denna stund glider en ormvråk högt över den plats där rävarna nyss sprang. De vackra vingarna är utfällda till max och de vita fjädrarna på undersidan speglar snön på marken. Jag tror nog att det är ett perfekt tillfälle att bulla upp kuddarna under ryggen ännu mer så att jag har fri sikt ut över den innehållsrika naturen. Livets goda.


fredag 15 mars 2013

Att försöka fånga det omöjliga

Ljuset som föll på vardagsrumsväggen var annorlunda. En blick ut genom fönstret fick mig att släppa allt, greppa mobiltelefonen och hoppa i vinterkängorna. Som en gasell gled jag fram över den snötäckta gräsmattan. Nere vid staketet var kameraappen redan framplockad och redo. Himlen glödde. Det var helt fantastiskt att stå där i kylan och se solen kämpa in i det sista. Skosnörena hängde oknutna ner på marken och jag småskrattade över situationen. Det är ganska ofta jag rusar ut i naturen för att fotografera något som väckt mitt intresse till max.

När jag nu ser bilden känns det väldigt platt. Färgerna och djupet saknas. Det var rosa och orange och magnifikt. Och jag skrattade, rakt upp och ner mitt i den kalla fredagsträdgården. Det var värt allt.

Varmt och kallt

Vab-dag. Båda barnen är hemma med feber. Vardagsmat i det här huset. Så vi går omkring och plockar och pysslar och tar det lugnt. Alldeles nyss kom ett sms från Goa i Indien. "Vi har det bra och njuter i solen." Jag önskar för en kort stund att det var jag som var i Indien just nu. Å andra sidan är det väldigt skönt att vara hemma och tillsammans med familjen.

Snötäcket ligger kvar och vårvindarna som rev och slet i naturen för en vecka sen har lämnat oss. Det är kallt som attan på morgnarna och en känsla av evig vinter ligger och pockar i kanten. Två veckor till påsk, äggrullningen kan säkert göra med hjälp av pulka. Påskriset kan vi göra av granen och påskharen kommer med julklappar. En påsk att minnas. Helt annorlunda mot förra året då vi for till värmen och hade det gott.

Det har blivit lite stiltje i huvudet sen jag skrev ner mina tankar och minnen. Hjärnan pausar och låter mig vara, här och nu. Bra.

torsdag 14 mars 2013

Pilgrimsplats

Denna torsdag har bjudit på ännu mera snö. Jag vaknade upp till ett nytt vitt täcke på marken. En tjock dimma låg tätt ovanpå och suddade blicken. Det var ljust när klockan ringde, andra gången den ringde. Sonen vaknade med 40 graders feber i natt och maken har sprungit otaliga gånger mellan sovrummen. Jag har suttit och sovit och dottern har legat i vår säng som vanligt.

Ovanligt nog fanns det lika mycket snö i Simrishamn som hemma. Flingorna föll från himlen och det såg mörkt ut över havet. På praktikplatsen var det bra stämning och hela lokalen doftade av rökelse, den godaste av dem alla, Nag Champa. Ingen vet var doften kom ifrån och det gör inget för det viktigaste var att den fanns där. När jag tackade för mig efter de två timmarna gick jag ut i byn för att hitta ett lunchställe där de serverade mjölkfritt. Inne på Kagan fanns räksallad och till det fick jag en vinegrette och surdegsbröd. Tuggorna var långsamma och blicken undersökte lokalen, kunderna och öronen kunde inte låta bli att höra vad som sades. Vilken tur att maten var färgglad och lät högt i öronen.

Efteråt hamnade jag vid kyrkan, en riktigt vacker gammal stendam. Den ser nästan lite förvånad ut på bilden. På en skylt vid framsidan kunde jag läsa att S:t Nikolai kyrka ligger längs den väg pilgrimer färdas. Från Spanska Santiago de Compostela, vidare till Vadstena i Sverige och avslut i Nidaros i Norge. (Rätta mig om jag är ute på villovägar.) Jag gillar tanken på att göra en pilgrimsvandring. Att gå tyst och titta på omgivningarna, röra på kroppen och meditera/kontemplera, antingen tillsammans med andra eller själv. Nu är jag ingen vandrare. Höga höjder skrämmer mig och efter graviditeterna har kroppen inte släppt foglossningsproblemen. Det hindrar mig inte från att tänka tanken och njuta av det.
S:t Nikolai kyrka, Simrishamn
När jag satt i bilen på väg hem sprack himlen upp och solen öste på med ljus och värme. Det blev så vackert att jag fick tvärstanna och trycka ner rutan för att kunna se allt bättre (och fotografera). I huset låg en liten grabb under en filt i soffan, fortfarande 40 graders feber. En av dagens tröttaste lilla töser hämtades på förskolan och jag kan ana att vi kommer få fler sömnrubbade nätter. Lagom till på söndag beter sig nog den här familjen som hackspetten i "Kalle Ankas fotografiska expedition". Mer sömn åt denna familj, tack!
Det går inte att ignorera det vackra i en strålande sol från en blå himmel som möter snötäckt mark.

onsdag 13 mars 2013

Innanför väggen

VIlken tur att jag hade en bit lyxchoklad i väskan. Caféet hade inga mjölkfria kakor att erbjuda. Sojalatten står på bordet och jag plockar fram bok, anteckningsblock och penna ur väskan. Ett djupt andetag, som för att rensa hela mig, och sen slår jag upp en sida i boken. "Bli din egen livskonstnär", av Carolina Gårdheim. Nu ska det skrivas, inte bara läsas. Jag bläddrar fram och tillbaka, känner på sidorna och försöker komma fram till vad det är jag vill göra. Till slut kommer det över mig och orden rinner ut på pappret. Till en början är det tvekande, gör jag rätt? Men efter en stund går det så fort att handen inte hinner med orden. Då dricker jag lite kaffe och tittar ut genom fönstret. Ett par och deras lilla bebis kommer in och den lilla flickan söker min blick. De är så goa de där små. Bubbliga och nyfikna så att huvudet nästan ramlar av.

Minnena virvlar runt i skallen på mig och jag låter pennan arbeta sig fram, rad efter rad. Det jag läser får mig att le, men också att rynka pannan. För varje mening som punktas har hundra nya ord dykt upp i huvudet. De flesta blir kvar där inne, de behöver inte synas. När jag snabbt skummar igenom det som står på den sidan som är framför mig kommer en liten, verkligt liten, aha-känsla upp inombords. Att lägga ihop och känna på det som nyss skrivits ner gör att jag förstår en del av mina val och göranden. Det försvarar inget, bara förklarar. 


Vad ska jag göra med det som nu finns här framför, på pränt? Läsa, tänka efter, sålla bort förutfattade tankar, se sanningen, utmana minnet och läsa många fler gånger. Jag blir mest ledsen. Men, just men. Det där är då och här är nu. Det är nu jag är och ska vara. Som mig själv, nyare och stadigare. Det går inte att valsa vidare genom livet med en ryggsäck som är full av någon annans tidigare val, och mina gjorda val.

Nu läser jag.

tisdag 12 mars 2013

Konsten att ha det bra

Med väskan full av te, fika och en lätt lunch steg jag in genom dörren för att spendera dagen tillsammans med fina syster. Vi drog fram fåtöljerna till kaminen och lyfte oss knappt från dem under hela dagen. Bara för att duka fram, plocka undan eller snyta ut allt det snor våra förkylningar samlat ihop.

Vad skönt det var att sitta där med min syster och ha det bra. Vi pratade om många av de tankar som snurrar i våra huvuden. Vi pratade om barndomen, både hemmavid och hur det var att bila genom Europa varje sommar. Skratt, tystnad, fundering och "hmm-ande" avlöste varandra. Och det knastrande ljudet som bara eld kan skapa. Katten Sigge sökte uppmärksamhet och tittade på oss med sina stora gula ögon. Solen strömmade in genom fönsterna och till och från killade det extra mycket i halsen. Det var verkligen en bra dag där med lillasyster "Mikroorganismen" (mitt favoritskällsord på henne när vi var små).
Barnen hämtades hem och de satte sig trött i soffan och slog på Dumma mej för att bara vara en stund. Kaminen tändes och ganska snart hade vardagsrummet klivit upp några grader på trivselskalan. Dottern hjälpte mig med smeten till ugnspannkakan och sonen låg som en sill i soffan. En kopp te lindrade kliet i halsen och när barnen senare stod i duschen passade jag på att gå upp till sovrummet för att tanka lugn och titta på utsikten. I skogsbrynet på andra sidan vägen stod tre hjortar och tuggade på vad de hittat under snötäcket. När jag vred huvudet åt höger såg jag tre rådjur komma trippande över åkern. Vi bor verkligen vackert. Mitt i naturen och med ett rikt djurliv.

Vakna annorlunda

Tre kuddar bakom ryggen, somna ifrån hostan och spendera hela natten i sittande position. Jag trodde att det skulle bli den tröttaste morgonen på länge. Det visade sig bli tvärtom. Dottern sov vidare i stora sängen när jag smög mig ner för att starta dagen. Redan då var himlen ett skådespel. -13, kallt som tusan. Sonen behövde två filtar i vårt sextongradiga vardagsrum. Mina thermoleggings och tjockstrumpor värmde gott.

Jag svepte in mig lite hårdare i morgonrocken och drog på jackan för att gå ut i det kalla och titta på frostrosor och soluppgång. Brr, fingrarna blev stela på en gång, men utsikten värmde upp insidan så mycket att utsidan sprack upp i ett stort leende.

Klockan var tio i sju när den lilla nyvaknade tösen mötte mig på ovanvåningen. Glad och pigg och inga tendenser till att börja morra. Sonen kvittrade som en liten lärka och jag kände hur en egen sol lös upp vårt hem.

Idag åker jag till min syster med te och fika. Vi ska vila tillsammans och prata om sånt som gör livet lättare.

Jag önskar dig en fin dag i solskenet. Oavsett om det kommer utifrån eller inifrån.

måndag 11 mars 2013

Trots allt

Snökanon kallar "de kunniga" det oväder som vält in över vår del av landet. 1,5 dm snö kom det, rakt upp och ner från sidan. Den stora vägen putsades ren av vinden och all överbliven snö lades snyggt över vår lilla grusväg. Där ligger det nu cirka 4 dm snö i vackra drivor. Under eftermiddagen har molnen tunnats ut och ersatts av en mycket glad sol. En sol som fått sina strålar förstärkta av det vita täcke som bildats. Det spelar ingen roll hur lite vinterkänsla jag vill ha just nu, inte när naturen gör sig till och spelar på alla de vackraste strängarna. Jag smälter och snön med mig. Ljuset bländar och inomhus kastar sig skuggorna över allt i dess väg. Vem behöver tapeter när solen är på väg ner?


Det har varit en snurrig dag för mig. De planer som fanns försvann och istället ställdes jag mot ingentinget. Att vara hemma utan att göra något speciellt. I mitt fall handlar "utan att göra något speciellt" om att låta bli vad som finns att göra. En maskin tvätt sattes igång och jag ursäktade mig med att det inte blev någon praktik och därmed vägde ett par få hushållssysslor upp det hela. Ungefär. Ursäkten sa jag högt och tydligt för att inte skapa missförstånd med väggarna. Förklaringen blev densamma när maken kom hem. Varför måste jag ursäkta mig? Det är en bra tanke att fundera mer på, en annan dag. Nu ska jag inte fundera mer alls. Datorn ska lämnas över till dataingenjören och jag ska lägga upp benen på soffbordet och lyfta över vinglaset till handen. Lugnt och stilla.

Hur blev det nu så här?

Det var åtminstone ljusare än vanligt när jag vaknade. Ett behagligt blåaktikt sken. Va? Det brukar vara snö när skenet är blåaktigt! Det var snö. Så inåt heliskes med snö. En och en halv decimeter nysnö låg vackert utplacerat över marken. Så, väldigt, fel.

-8,5 grader kallt ute och mer snö i luften. Yttertrappan var vit och fluffig och maken fick pulsa genom snön när han gick till bilen. Vinden har avtagit, det är något att glädjas över. Det blåser fortfarande så mycket att näsborrarna fylls med vita kristaller och ögonen blundar av sig själv för att inte bli bombarderade av detsamma. Inte ens barnen jublade. "Mamma, är det säkert att vi kommer att klara av att köra?" Inga problem för oss. Däremot hade någon stackare passat på att byta till sommardäck och kom därför inte mer än en meter i minuten.


Småfåglarna har tagit en paus och det enda som hörs är vindens framfart genom landskapet. Jag är ensam hemma. Egentligen borde ingen vara här just nu. Egentligen skulle jag varit i Simrishamn och packat upp varor och hjälpt kunder. Men vädret och jaget kom inte överens. Dels fungerade inte bilens bromsar som de skulle, dels var (är) väglaget omedgörligt. Efter några kilometer på stora vägen hade hjärtat krupit upp i halsen, andningen var som en hamsters och inom mig bankade någon på dörren och sa åt mig att stanna, pausa. Då grät jag, tårar av rädsla och tomhet. Hur skulle jag kunna fortsätta i en halvtimme till och sen sköta praktik och ett väntande möte, och köra hem? Bilen vändes och jag körde hem på sliriga vägar och med suddig blick. Det kändes som ett enormt nederlag (gör fortfarande men insidan försöker berätta att det är okej) och telefonsamtalen tog ännu mera ork.


Så, jag sitter här i ett kallt hus och intalar mig själv att någon, magkänslan, den riktiga Sandra, har tagit det bästa beslutet. Den rädda och osäkra Sandra har svårt att acceptera men tvingas att möta vad som är. Det känns ändå som ett nederlag. "Alla andra kan ju." Om jag här och nu tänker efter en stund så kommer insikten sakta singlande ner över mig. "Jag är inte alla andra, jag är Sandra." Det är förbaske mig bättre att vara Sandra än att vara någon annan. Någon annan är ju redan tagen.
 
Det är dags att sätta fyr i kaminen så att både jag och huset kan bli varma. För själen och öronen blir det musik. Chopin har den rätta klangen för en dag som denna.
 
Var rädda om er så lovar jag att vara rädd om mig.

söndag 10 mars 2013

Blåsiga söndag

Våren blåser bort! Snön yr fram över landskapet och det har skett en förändring på vår innergård. Grönt har blivit vitt och i stort sett alla lösa föremål ligger huller om buller på gräsmattan. Huset är genomblåst och kaminen har kommit in i en hungrig period.

Natten var inte speciellt trevlig. Somnade i upprätt position, en envis hosta har satt sig i halsen. Klockan ett satt jag på den storgråtande dotterns rum och sjöng "Sjung för gamla Djurgårn". Två timmar senare grät tösen igen och då fick hon följa med in till vår säng. Där höll jag henne och mig själv vakna i en hel timme. Hostan vägrade ge med sig. Två uppstyckade nätter på grund av hosta och övriga nätter uppstyckade på grund av en dotter som fladdrar runt i vår säng och sparkas och slåss och viskar för sig själv. Det är inte helt lätt att vila. Så e't som småbarnsförälder.

Jag är förvirrad idag. Kroppen rycker och försöker göra saker, hjärnan vet inte om den ska varva ner eller köra på som den tidigare gjort. Jag plockar, lägger ner, plockar upp igen och fördelar ut saker på sina platser och rycker till varje gång barnen tjuter. För det gör de, tjuter. Antingen för att de leker, eller för att de bråkar. Precis så som barn gör. Lite småtråkigt att jag inte är som mammor är. Jag är fransig i kanterna och har långa nervspröt som ligger en bit utanför kroppen och tar emot minsta lilla förändring med en stöt. Påfrestande.

Tulpanen, inomhusvårblomman. Vacker och krispig och inte alls för mig. Liljeväxter ligger på min lista över sånt som inte tåls längre.

lördag 9 mars 2013

Olika värde

Från ovanvåningen hörs ljudet från dammsugaren, stereon och tassande barnafötter. Här nere viner vinden in genom fönsterspringorna och i kaminen slickar lågorna i sig den stora vedklabben som om den vore gjord av glass.

Jag har städat två badrum, mina uppgifter är klara och därför är ändan placerad i soffan. Att "bara" städa två badrum går fort. Det är rutingöra och direkt efteråt är det väldigt lätt att fortsätta i rum efter rum. Idag läste jag signalerna och la ner det som hamnat i händerna. Då hade jag ändå hunnit med att torka av två bord, lägga undan tidningar och börja rätta till bland barnens saker. Precis just där insåg hjärnan att det är så allting börjar. Där tar tankemonsterna vid och börjar äta upp mig inifrån. Idag såg jag det i tid. Vilket fantastiskt framsteg!

Sysslor har olika värde och just nu värdesätter jag "att sitta ner och behärska mig själv" mest av allt. Det går, långsamt, framåt.

fredag 8 mars 2013

Ny bekantskap

Trots att huvudvärken satt som en tung klamp runt huvudet på mig i morse blev dagen bättre än vad jag trott. Två värktabletter och en biltur ut i omvärlden gjorde susen. Maken vabbade med dottern (hon sover ju inte om nätterna) och sonen var i skolan. Vårvindarna kämpar mot kylan och just nu är det jämnt lopp, minusgrader och vårblommor.

Maken inhandlade en ny bekanskap. Aberfeldy, en skotsk single malt. Inte alls rökig men ändå kryddig i smaken. En vacker flaska med ett gyllene innehåll. Lite synd är att jag har en irriterande hosta, det blir inte lika kul att smutta i sig drycken när efterarbetet handlar om att inte hosta lungorna ur sig.

För många år sen var whisky något av det osmakligaste jag visste. Det och besk. Men så träffade jag F och fick prova en Laphroaig - och spottade och fräste och jämförde smaken med gammal cigarettfimp insmetad i tjära och tång. Vi började om och jag fick bekanta mig med en snäll whisky, Macallan. Den passade mig perfekt och där och då började ett stort intresse. Ganska snart gled jag över på de rökigare varianterna, Ardbeg och Laphroaig. Sommaren 2004 åkte vi på semester till Skottland och upptäckte ön Islay. Alla destillerier besöktes och kärleken till den maltiga drycken växte sig än större. (Maken passade dessutom på att fria under semesterresan och gjorde minnet ännu vackrare.) Året efter, 2005, åkte vi tillbaka till Skottland och firade en hel vecka på Islay. Bröllopsvecka på världens vackraste ö, med den godaste drycken och det bästa sällskapet. Bagaget fylldes med whisky och nu vi har alltid ett par goda sorter att välja mellan när suget sätter in. Nästa år återvänder vi till Skottland, hela familjen, och då söker vi oss norrut för att se mer av allt det vackra. Och för att besöka highland-destillerier, såklart.

Favoriten? Ardbeg Kildalton, dracks på bröllopsresan. I övrigt är det sällskapet, miljön och humöret som avgör om det blir den bästa whiskyn eller inte. Aldrig utan rök.


torsdag 7 mars 2013

Tycka om

Snödroppar, de är lätta att tycka om. De står där en dag och dinglar med sina vackra blommor.

Det här inlägget ska inte handla om snödroppar. Jag tänker skriva något smått om annat som gör vardagen lite finare än vanligt. Sånt som värmer, roar, förgyller, skapar eftertanke och som visar att det finns massor av vänskap även i den virtuella världen. (Det är tack vare datorn jag fann mannen i mitt liv.)

Livsnjutaren. Bara namnet gör att jag blir glad och upprymd. Livsnjutaren är en hjärtefin person som skriver om det vackra i livet. Orden dansar fram över skärmen och lämnar mjuka spår hela vägen in i själen. Denna person bor i vårt vackra grannland men befinner sig både här och där i världen beroende på vart arbetet tar honom. Han beskriver platser så väldigt förtjusande och toppar inläggen med fina bilder. Besök den bloggen för att lyfta dagen. (Det är kanske det jag ska bli när det är dags att bli stor, "Sandra - Livsnjutare".)

Lina. Denna fina kvinna har varit med om en del omtumlande händelser och bloggar nu om sitt liv och vad det för med sig. Jag tycker mycket om sättet Lina beskriver vardagens banor och kan känna igen mig i mycket. Det är mycket glädje och insikt bakom orden men också en dos av sånt som gör ont och som inte alltid är så snällt mot oss. Kika in hos Lina för en nerstressad stund.

Bosse Lidén. Den här bekantskapen finns väldigt nära mig, rent geografiskt, bara ett par mil iväg. Bosse skriver om vardag, tankar, fantasi och har en stor dos humor instoppad i de flesta inlägg. Ibland skrattar jag högt och ibland sitter jag med ett stort frågetecken över mitt huvud. Sanning eller hittepå, hur har han nu tänkt? Orden är fängslande och rycker bort din verklighet för en stund. (Psst, håll utkik efter namnet, det kommer nog en bok på hyllorna om ett tag.)

Pia. Jag vet inte hur den här fantastiska kvinnan kom in i mitt liv men jag är oerhört glad för att det blev så. En dag läste jag ett inlägg och blev såld på ett kick. Pia bor i ett eget kungadöme, Kammebornia, tillsammans med man och barn och djur. Deras värld skimrar och glittrar och är fullt av sånt som jag drömde om som barn. En slags Astrid Lindgren-värld blandat med nutid och flera skopor kärlek. Pia-drottningen är klok som en bok och vet precis vad hon ska göra med sin klokskap. Klicka dig in till QoK och låt dig förföras av vackra ord och bilder.

De här bloggarna är mina "måste bara kolla" på datorn varje dag. De är mina tycka om just nu. Självklart har jag annat att tycka om, familjen är oruckbar i toppen och naturen näst efter det, jag själv finns också med i toppen. De fyra bloggarna får min alldeles egen utmärkelse, Tycka om, och nu tycker jag att du också ska läsa deras fina ord.


Upp och ner och vårvindar

Idag är det lite upp och ner i det här huset. Mer än vanligt. Den ende det är ordning på är sonen, han är i skolan. Dottern ligger vid mina fötter, på andra sidan soffan, och tittar på Pippi. Det dröjer nog inte många minuter innan de blå ögonen sluts och tunga andetag tar vid. I bakgrunden hörs suset från dammsugaren, maken styr upp tillvaron i huset.

Min hals kliar och hostan retar på bästa sätt. Huvudvärken har dämpat sig för ett tag, den som annars, från morgon till kväll, ligger tung över pannan. Så trött som jag är dessa dagar har jag nog aldrig varit. Bortsett från när jag fött barn eller blivit opererad, förstås. Det går bra att skriva på datorn, varenda liten mening kan ta lång tid på sig. Att äta kan ta lika lång tid, hundratjugotvå tuggor per soppsked. Men att behöva ta beslut som rör fler än jag själv, eller att socialisera vid skola eller förskola, blir krystat och det är ytterst ovilligt jag svarar på frågor eller artighetsfraser. Familjen får mina talade ord och tangenterna får de tysta orden.

Hela långa natten har vinden slitit i huset så att det knakat och susat och morrat lite varstans. Det blåser fortfarande väldigt mycket ute. Snön sönderdelas och försvinner bort, lämnar kvar nedpressade grässtrån och halvt förmultnade löv på marken. Här och var lyser snödropparna upp med sina nätta vita blomblad. Alldeles snart är det barmark överallt och då blir det lika varmt som vi hade igår. Då är det vår med stort v. Påsk och konstrunda och tunnare jackor och undanplockade snöskyfflar. Härliga tider.



onsdag 6 mars 2013

Spetsar och en liten pärla

Tårarna är torkade och näsan snuten. Två timmar och lite till, så lång är Niceville (The Help). Precis så mycket tid behövs för att se en bra film och bli berörd i omgångar. Så mycket tid behövs för att slappna av och låta bli de egna tankarna. Det enda som har stört är en fasantupp utanför det öppna fönstret och känslan av hunger. Sushi, budgetvarianten från butikshyllan, slank ner tillsammans med ett stort glas vatten.

Idag bloggar Clara om att klara av saker, att våga och utmana. Jag blev alldeles matt av att läsa hennes inlägg. Det finns många olika sätt att utmana. Mitt sätt går tvärtemot var många andras gör. Jag behöver våga bara vara. Våga låta bli, släppa kontrollbehovet och istället få kontrollen över mina känslor och tankar. Vad lätt det är att läsa någon annans ord och känna sig otillräcklig. Claras ord gav mig en känsla att behöva dammsuga, ta tag i sängkläderna, vika tvätt, börja rensa i pysselskåpet och känna en enorm press för att jag bara sitter. Trots att det är precis vad jag ska göra för att må bra. Så väldigt olika vi är, människorna på den här jorden.

"Gör nu inget mer än att flytta tvätten från maskinen till tumlaren, Sandra." Min man utdelade en lätt order innan han åkte till jobbet. Jag nickade och log och tänkte, "jag ska försöka". Lämnade barn vid buss och förskola. Tankade bilen och köpte lunch (och en film och en tidning) och åkte hem och flyttade tvätten till torktumlaren. Okej, det blev lite mer än vad som var tänkt. Men, i det stora hela var det väldigt lite. Jag har suttit här i soffan och tittat på film, matat kaminen och fingrat på den lilla pärlan i halsbandet. Sen blev jag tvungen att resa mig upp och fota både pärlan och spetsarna på blusen. För sån är jag, fotar när det kommer ett tillfälle. Förevigar sånt jag tycker om.


Den ger inte upp

Solen, den underbara. Allt blir vackert och känslorna flödar ur varenda kropp, liten som stor. Ett fönster står öppet och släpper in både solsken, frisk luft och fågelsång.

Jag har gråtit och sovit och kämpat mot huvudvärk. Kan det vara så att den här dagen känns lite ljusare, lite bättre? Vi säger att det är så. Naglarna målades ljust rosa och ett par smycken valdes ut. Det är det lilla som förstärker i det stora. När sinnet vänder sig det minsta åt rätt håll gäller det att följa med och inte vända tillbaka.
 
Nu gör jag en kopp kaffe, sjunker ner i soffan och sätter igång en film. Niceville, jag tyckte om boken och förväntar detsamma om filmen.
 

tisdag 5 mars 2013

B-arbeta

Det är så svårt! Möte på förmiddagen som blev inställt på plats. Då skulle jag åkt hem. Det gjorde jag inte. Trotsen smög från insidan och det blev som det ofta blir. Men, till slut kom jag hem. Gjorde en lätt lunch och drev därefter kroppen ner i viloläge. Vilken fruktansvärd huvudvärk det gav, precis som igår. Stressen byggs upp, tiden rinner och blodet brinner. Planlöst vandrande genom tysta rum. Allt ligger där, lockar och sträcker sig mot mig. Jag böjer mig ner men inser i sista stund att jag blivit lurad. Benen går vidare och tar kroppen till soffan. Femton minuter i stillhet, tv:n fyller huvudet med information. Upp igen, Ny vandring genom rummen. En blick mot klockan, fyrtiofem minuter till hämtning. Hjälp! Jag hinner inte ta det lugnt.

Bearbetning pågår, väldigt långsamt. Nästan i sidled. Kanske bakåt, men mest runt. Huvudet värker. Är det det här som kallas att skapa nya rutiner? Svårt.
 
Kalejdoskopbild av min lilla orchidé.

måndag 4 mars 2013

Droppar

Snön smälter och fram tittar vårblommor och grönt gräs. Snödropparna rätar på sina tunna stjälkar och möter solens strålar. Jag sänker mina axlar och låter tårarna rinna. En dag, så mycket energi har lämnat min kropp. Det kommer att ta tid och tid är allt vi har.

söndag 3 mars 2013

Liebster blog award

Den oerhört ordbemästrande Bosse Lidén har gett mig en utmärkelse, "Liebster blog award", och jag tackar och ler med hela alltet. Att bli uppmärksammad för något jag gör, för att det känns rätt inom mig, känns oerhört fint och varmt.  

Den här utmärkelsen innebär, förutom äran, att svara på några frågor om mig själv. Jag har väldigt svårt att svara kort och enkelt på en fråga. Det finns så många tankar och så många svar. Fast det vet ni nog redan, varsågoda.

Vad ville du bli när du var liten?
Artist, få stå och sjunga på en scen inför massor av människor. Sen ändrade jag mig till reseledare och höll fast vid det i många år.

Vad är du idag?
Vuxen, förälder, gift, förvirrad, lite sjuk i kanterna men ändå glad för livet.

Vart vill du helst resa?
Tillbaka till Skottland, få visa mina barn hur underbart det är där. Island, Svalbard och hundra andra ställen finns också på önskelistan över resmål.

Var ser du dig själv om fem år?
Det vägrar jag tänka på.

Rött eller vitt?
Rött vin, vit snö.

Sommar eller vinter?
Till min stora förtjusning har jag insett att jag älskar alla årstider när de visar sig från sina bästa sidor. Sommaren är underbar med värme, lättare klädval, glass i stora lass och sena kvällar i trädgården. Vinterns kyla och speciella ljud är något som får mig att känna total lycka. Snöflingor som faller från alla håll och skapar en stor vit matta över landskapet, det är en speciell känsla. (Vår och höst ingår inte i frågan, men har väldigt mycket att erbjuda.)

Skog eller hav?
Aldrig utan någon av dem! Mitt inre skulle förtvina om jag tvingades välja bort en av dem.

Hiphop eller dansband?
Pest eller kolera? Hiphop funkar, men dansband är som att snärjas in i en stor geggig jordgubbskola och veta att tusen getingar är på väg mot dig.

Vad gör dig ledsen?
Så väldigt mycket. Att se någon annan må dåligt, att inte orka, att behöva läsa och höra om allt fruktansvärt som händer här i världen - oavsett om det handlar om människor, djur eller natur.

Vad vill du bli bättre på?
Att skratta. Att uppskatta mig själv och min plats här på jorden. Att ta tillvara på häret och nuet. Att slappna av.

Vad är det bästa du vet?
Att höra mina barn skratta och glittra med sina stora ögon. Naturen är också en av de bästa sakerna jag vet. Och att skriva.

Nu när frågorna är besvarade är det dags att ge utmärkelsen vidare. Fem bloggar med mindre än 200 följare ska väljas ut. Tvåhundra följare? Jag har ingen koll på sånt och bryr mig mindre. Eller, jag vet ju att en viss C i Norrland och en viss P i ett eget kungarike och E i storstan har massor av följare. De kommer inte att få denna award av mig. Istället väljer jag att ge den till Lina, Johanna, Carro, Heléne, den sista utmärkelsen får vara osagd, öppen och valfri.

Så underbart tröttsamt

Det är söndag och mina raringar gör sig klara för en stunds lek i trädgården. Himlen är blå och solen strålar förföriskt ner på den smältande snön. Katten ligger utsträckt på ett plastbord och njuter av livet.

Jag sitter på ovanvåningen och vilar. Huvudet värker och kroppen är slö. En kort tur till affären tog såklart alldeles för mycket av min lilla energidepå. Även om de senaste två dagarna varit underbara och fyllda av vackert för öga och sinne så går det inte att blunda för hur mitt mående faktiskt är.
Ljuset finns där men det är inte bara till att rusa rakt in i nästa stund. Det går helt enkelt inte. Imorgon är det måndag, dags för praktik och en ny vardag. Stressen lurar runt hörnet och jag måste hela tiden stanna upp och påminna mig själv att det är idag nu.
 
Från och med imorgon kommer vardagarna vara till min fördel. Mer tid till att hitta balans och därmed uppskatta det som nu inte hinns eller orkas med. De tankar som snurrar just nu är att jag ska hitta allt på en gång. Att det på fredag är guldfärgade kanter på mitt nya och rosaskimrande liv. Stressen säger att det "måste" vara så.
 
Just därför ska jag inte alls rusa på utan låta den här första veckan få formas till ett ankare som ligger stabilt mot jordskorpan. Därefter kan jag styra med eller mot vågorna och lära mig navigera efter vad som finns istället för att ryckas med i första "bästa" tanke som dyker upp.
 
Jag behöver nog en skepparexamen. "Konsten att styra dig själv över det hav som kallas livet."
 

lördag 2 mars 2013

Sakletare på stranden

"Vad skulle du vilja göra imorgon?" Nattlampan var tänd och sonen låg i sin säng med sin hand i min. Han funderade en stund och svarade sen att "jag vill åka till ett ställe där vi kan pyssla, som Christinehof". Hans önskemål följde med mig ner till soffan och en stund senare hade en fin plan vuxit fram.

Efter lördagsfrukosten, lika rörig och högljudd som vanligt, packades ryggsäcken med sittunderlag och varm choklad. Varma ytterkläder kläddes på och sen gav vi oss iväg norrut. Förbi mormor och morfar, mellanlandning i Brösarp för att köpa fikabröd, kurvtagning mellan de snötäckta backarna och slutligen stod vi på den blåsigaste parkeringen i området. Haväng, mina barndoms somrars badplats. Idag var det inte lika lätta steg ner mot stranden som för längesen då mamma bar fikakorgen och jag kånkade på ett jättebadlakan och siktade in bästa platsen. Idag rev vinden i våra kläder och kinderna var illröda innan vi hunnit ner till sanden. Barnen log brett och rusade fram till vattnet där de studerade stenar och pinnar och snäckskal och pratade på som om de inte fått säga nåt på flera veckor. Jag njöt, ännu en dag vid havet. Vindarna härjade fritt uppe bland backarna och de stackars träden vajade ängsligt fram och tillbaka. Vågorna slog lätt mot stranden och överallt fanns det pysselmaterial. Vi plockade stenar av olika storlek och utseende, undersökte fiskskelett, samlade drivved och beundrade de vackra snäckorna som låg i högar på stranden.

Barnen kastade sten i vattnet och skrattade lyckligt. Jag kände att detta var det absolut bästa vi kunde göra med denna lördag. Långt borta längs med strandkanten sticker Stenshuvud upp och där var jag igår. Vilken finfin start på mars månad.

Fikatarmen började göra sig påmind och vi letade förgäves efter en plats att sitta på. Ett nytt försök gjordes i Brösarps backar men det blåste lika mycket där. Till slut hamnade vi på Piratens parkering längs med väg 19. Där blåste det precis så mycket att termosen välte, sittunderlagen flög iväg och nackarna spändes för att inte frysa. Njutbart på sitt sätt. Mycket lite, men ändå. Ett sista stopp på vägen innan hemfärd. Inköp av charkuterier i Lillehem. Nu är frysen fylld igen och vi ser fram emot att äta god mat i flera veckor.

En trött och rejält vindpinad familj är på hemmaplan igen. Barnen är sugna på lördagsgodis och vi vuxna återhämtar oss med en kopp kaffe. Kaminen har fått upp värmen i huset och ute får det blåsa på bäst det vill. Vi är inne i tryggheten och tillsammans.





Här kommer ett stort tack till Bosse som gett mig en utmärkelse "Liebster blog award". Jag är tacksam och strålar av att vara en av de fem bloggar han skickar vidare utmärkelsen till. Mina svar kommer vid ett senare tillfälle. Just nu ska jag bara sitta här i mitt hus och samla tankarna. De verkar ha blåst bort.

fredag 1 mars 2013

Kom, följ med mig till en underbar plats.

För att byta miljö, tänka annorlunda och rensa mig själv, tog jag bilen till Stenshuvud. En strålande sol följde min väg och den klarblå himlen lyfte sinnet ett extra snäpp. Jag åkte med en stor sten inombords och tänkte göra allt för att tänka bort den. Framme vid parkeringen skrämdes jag av isen som låg blank på nästan alla gångbara ytor. Stegen styrdes bort från stigen och istället krasade skorna fram över den skartoppade snön. De kala träden spelade en vild melodi och vinden slet i hårslingorna som tittade fram från mösskanten. Efter en stunds balanserande och försiktigt klättrande kom jag upp till det södra huvudet där en magnifik utsikt mötte mig. Ett stort blått hav med en himmel i ett snäpp ljusare nyans och till det årets gladaste sol. Jag drog in allt det vackra och log från öra till öra. Högre än så gick jag inte, isen och de vassa stenarna skrämdes. Istället tog jag mig ner igen, genom den kala skogen. Leendet lämnade inte ansiktet och när skogen tog slut och enbackarna tog vid gick jag nästan sönder i kanterna. En lycklig spricka i allt det onda. Vintern mötte vår och det blev mjukt under skorna istället för det ihåliga frasandet av snö. Luften kändes varmare och doften av enar och sand väckte minnen om grönska och tunna kläder till liv.

Nere vid stranden slog vågorna in mot land och de uppspolade stenarna låg i solens sken och torkade. Kontrasten i att befinna sig vid vattenlinjen istället för att stå många meter över havsytan fick mig att tappa andan för en stund. Naturen är mitt rätta element och jag kan inte klara mig utan varken skog eller hav. Balans, det handlar alltid om balans.

En timme tog det att gå längs strandkanten. Titta på havet, känna på stenar, skriva i sanden, låta vind och sol röra vid hela ansiktet, sila sand mellan fingrarna, beundra måsarna som seglade högt upp i luften, bara vara, känna på vattentemperaturen, balansera på stora stenar, samla slipade glasbitar och njuta. Det kändes fantastiskt att få gå längs med det stora havet och känna mig trygg i det stora.

När jag en lång stund senare satte ner kaffekoppen och smörgåsen på bordet inne på konditoriet, ringde telefonen. Beskedet jag (vi) väntat på hade kommit. Och det var till vår favör. Total lycka! Det som tippat mig över kanten är på väg att blekna och förhoppningsvis bli till en mycket liten del av mitt liv. Kroppen sjönk ner i soffan och blicken seglade ut genom fönstret. Det var dags att smälta och ta in allt som hänt. Återuppleva allt det vackra jag sett i naturen de senaste timmarna samtidigt som hjärnan började bearbeta det skavande. Det här ska gå, det ska bli bra. Jag tänker fortsätta kämpa, låta de två dagarna som gått bevisa att jag verkligen är stark och kommer att bli hel igen. Hel på ett nytt sätt, aldrig densamma som jag varit. Så mycket bättre.

(Klicka gärna på bilderna för att se större.)