tisdag 30 april 2013

Bloggar som gått

Det började med en rosa dagbok med ett hjärtformat lås. Nu, många år senare, sitter jag vid en dator och skriver ner mina tankar.

2001 började jag skriva på Internet. Det var dagboksfunktionen på Lunarstorm som tog emot de första elektroniska tankeorden. Där skrev jag i fyra år och sen startade jag en blogg via en hemsida som maken byggt upp. När jag blivit mamma hittade jag nogg.se och skrev och skrev i ett år. Skrev om hur tillvaron rasade allt mer. La in fina bilder på bebisen och mig själv. Till slut tröttnade jag på nogg, det strulade varje dag och sidan var oerhört ful. Då hittade jag blogger och startade "Ett förhållande med livet" (den hette något annat först). Det blev lättare att lägga in bilder och skriva och kändes bra att använda. Det var i april 2008 och bloggen fylldes av bilder på sonen och förhoppningar om ett gott liv - mitt i en tung depression. Den bloggen hade jag kvar till september 2011 då jag av en slump upptäckte att någon hade mixtrat med min gamla nogg-blogg. Bilder på sonen var utbytta mot bilder på kvinnokroppar och jag undrade vad som hänt med bilderna på sonen. En bit av hjärtat bröts av och då bestämde jag mig för  att inte visa fler ansiktsbilder av barnen. Alltså startade jag "Det är nu det händer" och gick över till att fotografera naturen och eventuella rörelsebilder av barnen. Rädslan var stor samtidigt som jag visste vad jag gett mig in på.

Den nuvarande bloggen, "Jag är Sandra" startades i september förra året och är fortfarande i utvecklingsfas när det gäller utseende. Innehållet är däremot väldigt likt de andra bloggarna. Ibland får jag för mig att titta tillbaka på vad som hände vid den här tiden förra året. Kanske vi hade en kanonrolig dag, åt vi glass i stora lass eller satt jag och grät över orkeslösheten?

Valborgsmässoafton 2012 satt jag i trädgården, iklädd linne och shorts och lapade sol. Plommonträden hade öppnat upp sina första blommor och det var varmt och skönt. På kvällen drog kylan in och valborgsfirandet hos grannen blev sådär. I år firar vi hemma, utan eld. Grillen tänds och en potatisgratäng sätts i ugnen och sen har vi det bra tillsammans.

Jojonätter

Först den ena, sen den andre. Så håller det på. Barnen sover oroligt och vi föräldrar springer som jojoar mellan säng och barnrum. Inte konstigt att ögonen vill vila mer när klockan ringer.

Kaffe och en vacker soluppgång, det är ett bra sätt att vakna till ordentligt på. Stora djupa andetag av den friska morgonluften gör det ännu bättre.

God morgon!

måndag 29 april 2013

Går i ide?

Det verkar som att min blogg bestämt sig för att gå i ide. Läsarantalet har sjunkit till en bråkdel av vad de varit. Jag undrar vad det är som hänt, för trots allt är det roligare att skriva när någon läser.

Imorgon är det sista april och runt om i landet kommer det att tändas brasor och skrattas och ätas korv och drickas goda drycker och blåsas och jäklas och flyga gnistor och frysas. Och på onsdag är det maj. Då är vi inne i den första hoppfulla månaden. Det är i maj shortsen plockas fram, äppelblommorna slår ut, gräsmattan klipps för första gången på året och det är i maj som min medverkan i praktikprojektet tar slut. Det är definitivt i maj som mitt liv blir fantastiskt. Det har jag redan bestämt. Det hörde jag i förra veckan. Imorgon bygger jag vidare på det och i maj blir det bra.

söndag 28 april 2013

När ett sinne vilar

Skorna snörades på och hörlurarna stoppades i jackfickan. Familjen var i trädgården, två kokade rent ett rådjurshorn och den tredje åkte rutschkana. På åkern körde bonden ner frön och lämnade vackra linjer i jorden. Jag bestämde mig för att gå längs grusvägen, den vägen som leder till byn med förskolan. Nu är vitsipporna som vackrast, de spänner ut sina vita blad så att ådrorna pulserar mot solljuset. Trädens knoppar rör på sig och det är väldigt nära till den dag då det gröna slår ut.

Hörlurarna fick stanna i fickan, jag valde naturljuden istället. Vindens sus i öronen, den knakande växtligheten i skogen, lärkornas sång högt upp i skyn och inne i skogen slog hackspetten sin näbb mot en trädstam. I bakgrunden brummade ljudet från traktorer och över mig vrålade ett flygplan fram. Ögonen slöts och då tog minnena mig med tillbaka i tiden. Till ljusa sommardagar då det bara handlade om tygskor och kjol eller shorts och sandaler. Till brunbrända ben och myggbett och fågelkvitter. Till sorglöshetens tid i naturen. Till dåets nu, när allt handlade om att bara vara där och njuta av ljud och ljus och värme. Precis som idag. Där i nuet njöt jag av ljuden, vinden, dofterna och värmen mot kinderna. Det var den bästa stunden i mitt liv. Där och då. Snart kommer en ny bästa stund. Och en ny efter det. De tar aldrig slut. Är de riktigt bra minns jag dem i en ny bästa stund, förhöjer känslan.


Jag blundade inte hela tiden, det fanns så mycket vackert att titta på att ögonen gick på skattjakt. Färger och åter färger. Och skalbaggar och vita katter och flygplansstreck mot blå himmel och en fantastiskt fin fågel i gul skrud. Underbart.

lördag 27 april 2013

Kärlek på jorden

- Sandra, titta här. Maken pekar på något på plattorna. Ett ogräshjärta som skapats av naturen.


Vi är i Stenshuvuds nationalpark för att njuta av naturen och äta en god fika. När jag sitter på bänken och tittar mig omkring ser jag små rosavioletta blommor bland vitsipporna. Vitsippor är det gott om, många fler än när jag var i parken senast. Mitt kaffe får stå kvar på bordet och kameran klickas fram i mobiltelefonen. Blommorna ser blyga ut där de står. De nästan ber om ursäkt för sin närvaro. Då ser jag att två av dem pussas. De sträcker sig mot varandra, över löv och grenar, för att mötas i en lång puss.


Hela familjen tillsammans, den största kärleken på jorden. Det finns få saker som gör mig så trött och irriterad och till och med förbannad. Det finns absolut ingenting som kan mäta sig med min familj. De är luften jag andas, marken jag trampar på, kudden som finns där när jag abrupt landar efter ett långt fall, de är kärleken som får mig att känna en större närvaro i livet. De och naturen tillsammans gör mig hel.

Skriver

fredag 26 april 2013

Som en morgon vid skolbussen

Klockan var tidigt när jag låste upp ytterdörren för att slänga ut löv som legat på hallgolvet. Det var inte lika kallt om benen som vanligt. Det var snarare lite fluffigt. En snabb blick på termometern visade 10 grader varmt. Regn i luften och smått klibbigt. Känslan av att stå och vänta på bussen ramlade över mig. Jag åkte skolbuss mellan förskoleklass och sista året på gymnasiet så jag har väldigt många minnen att välja mellan. Just idag kändes det som att vara nio år gammal och vänta på bussen. Ett bra minne.

Wood-anemone, det engelska namnet på vitsippa

torsdag 25 april 2013

Apelsinen

Lämnade ett hem där minstingen skrek efter mig, trött som jag vet inte vad. Åkte till föräldramöte på förskolan, socialiserade, fick ny information och lekte. På hemvägen dyker en gigantisk apelsin upp bakom träden. En alldeles förtjusande måne, mjuk och lockande. Ja, jag blev stående utanför huset en stund. Men först hämtades systemkameran från huset. Bilden nedanför är tagen med mobilen, som alla andra bilder jag lägger in här i bloggen. Det går inte att ana månens storslagenhet på ett platt fotografi genom en datorskärm. Däremot går det att fantisera. Varsågoda!

Just därför

När större delen av natten har gått åt till att lyssna på en liten hostande dam och därefter bli väckt strax efter halv sex på morgonen, då är det fantastiskt att bara strunta i allt och gå ut i friska luften och ta en titt på den fantastiska soluppgången. Andas långa och djupa andetag och känna hur lungorna fnissar nyförälskat åt allt det nya.


Den snoriga dottern kördes iväg till mormor och jag hämtade upp maken för vidare färd mot Ystad. Möte med överheten och nu är jag lyssnad på och tagen på allvar. På riktigt. Ta det lugnt kvinna!

Ge mig en fantastisk solnedgång så att dagen kan sluta som den började.

onsdag 24 april 2013

Bo som vi, ett äventyr

Att bo som vi gör, mitt i naturen, ger en snabb tillfredsställelse när det suger i kroppen efter själslig näring. Ibland räcker det med att titta ut genom ett fönster. Andra gånger sätter jag mig på trappen med en kopp kaffe och låter ögonen vandra över åkrar, ängar och skog. Idag gick jag och barnen rakt ut i skogsdungen som ligger bakom det ena uthuset. Äntligen har våra vitsippor vågat slå ut! Massor med gröna blad och vita blommor bildar små mattor bland vissna löv och nedfallna grenar. Barnen kämpade sig fram och hade säkert varit nöjda med varsin machete i handen. Sonen hittade ett kranium från en ganska stor fågel och lite längre fram låg en gammal skosula. Dottern föste undan de små trädskotten som var alldeles perfekt uppväxta för att kunna fälla henne. När vi hade ett par meter kvar innan åkern tog vid trampade sonen ner sin stövel i ett hål i marken. Det verkar vara ett gammalt grävlinggryt. Kalabalik utbröt när jag sa det till barnen. Tänk om en stor och farlig grävling skulle komma utspringande! Med tanke på hur läskigt Findus tyckte att det var att möta en sån så var det inte alls konstigt att rädslan tog överhanden där i eftermiddags. Vi har läst "När Findus var liten och försvann" en sisådär femtio gånger.



Så väldigt enkelt det är att få vardagsäventyr när vi bor på landet. Rådjuren knaprar på våra äppelgrenar, hararna smaskar tulpaner, räven skiter på uppfarten, gladorna skriker högt över taket, husspindlarna får armhåren att resa sig på David Attenborough, trollsländorna kommer susande på varma sommarkvällar för att undersöka vad det är för färgglatt som sitter i trädgården, längs skogsbrynet bökar vildsvinsgänget upp goda rötter, och på åkrarna går de majestätiska hjortarna i sakta mak och tittar med nyfiken blick på våra äventyr.


Ja, så bor vi. Mitt i naturen och mitt i vardagsäventyret. Det blir sällan bättre än vi gör det. Idag var det bra. Blåsigt och spännande i en skogsdunge, en minut från ytterdörren.

tisdag 23 april 2013

Jag tar er med dit igen

Idag följer ni med mig till Stenshuvud igen. Snön är borta och sipporna har tagit över. Vitsippa, blåsippa och backsippa. Njut med mig.

Backsippor på väg ner till havet.

Regnet slutade falla och istället tittade solen fram för en stund.

Jag står mitt i ån, en liten bit senare mynnar den ut i havet.

"Oh, vad händer där borta?"

Hej

Vi är väldigt många och väldigt vackra.

Ett litet fall, porlande vackert.

Nästan uppe på toppen, fantastisk utsikt.

Släpp aldrig mig!

Högst upp på toppen, håll i hatten.

Där nere skymtar Kiviks Musteri.

Sitta mitt i skogen, omgiven av sippor, fågelsång och lugn. Titta ut över träd och hav.

"Hej! Jag är blå och uti backarna står."

En sten, inslagen i mossa och murgröna. Det vackraste paketet.

måndag 22 april 2013

När det strålar

Cafélunch med mig själv. Jag trivs i stort sett alltid i mitt eget sällskap. Det är lugnt, tyst och tar precis lagom lång tid.


Dagens praktiktimmar var väldigt roliga. Stämningen låg på topp och vi skrattade tillsammans. Kunderna var glada och pigga efter helgen. Det strålade. Precis som himlen gjorde när jag närmade mig Simrishamn. Precis som en liten del av insidan gör. Den strålar och glöder och skiter i allt fanskap.

Snart möte, givande samtal som antagligen drar fram tårar ur ögonen. Mitt tåg tuffar på, långsamt. Men framåt.

lördag 20 april 2013

Kvällssolen lyser in och tankarna sorteras

Jag tycker inte om att sätta punkt. Åtminstone inte på korta meningar som inte ska korrekturläsas av någon. Punkten känns som en ful prick ditsatt för att avsluta det som skrivits. Inte bara som text, utan mer som att "punkt slut, nu är detta gjort". Svårt att förklara men väldigt lätt att förstå. I mitt huvud. Alltså sätter jag inte punkt under mina bilder. Inte alltid heller på Instagram, det blir så plumpt. En punkt är lite som en plump.

Den här dagen har varit fin. Stökig så som det är i familjer när alla är lediga och rutinerna smulas sönder och blir till svävande val. I mitt bakhuvud maler tankar som är större än verkligheten och som gör ondare än alla orättvisor. Mitt i livet river och skaver och blöder det. Och mitt i livet bubblar det. Allt händer på en och samma gång och jag kan inte tackla framfarten. Så jag låter mig åka med. Gör fel, rättar till, andas, gör om och skrattar hysteriskt åt fel saker. Men jag vill. Och jag ska.

En vacker kvällshimmel genom ett oputsat fönster

fredag 19 april 2013

Du vet väl om att du är värdefull

När jag var yngre trodde jag att värdefull handlade om ädelstenar och kristallvaser. Så när vi sjöng Du vet väl om att du är värdefull i skolan hade jag ingen aning om vad det betydde. Nu vet jag. Jag vet till och med om att just jag är värdefull. På riktigt.

Finaste jag.

torsdag 18 april 2013

Magiskt

Jag sitter på soffkanten och följer varje litet steg hon gör. Locket till den lilla plåtburken kämpas av och med den rosa dockskeden öser de små fingrarna över något i en grön plastkaffekopp. Samtidigt hörs ett mumlande och koncentrationen är stor. Proceduren upprepas fast den här gången hamnar "något" i en röd liten mjölkkanna. Skeden rör sakta runt i kaffekoppen och då och då blåses värmen bort från innehållet.

Mitt hjärta slår dubbelslag och någonstans i kroppen tar allting en paus och det känns magiskt.

- Här mamma, din gröt är lagom varm nu.


Han halvligger i soffan och tuggar sakta på en smörgås som dryper av honung. De långa ögonfransarna klipper genom luften som om de vore fågelvingar på himlavalvet. Så fort en tugga är avslutad kommer det en fråga. Han törstar efter information och jag svarar så gott det går. Sen blir det tyst och den halvt tandlösa munnen tar ännu en tugga. Jag sneglar mot den lille store pojken som varken vet ut eller in eller om han ska skratta eller skrika. Just nu är det lugnt, dagen har övergått i kväll och det är dags att låta kroppen vila och låta hjärnan sortera alla intryck som en vanlig torsdag gett.

Precis då passar min kropp på att roffa åt sig ännu en magisk stund. Det är som att vara störtförälskad. En längtan efter att se det viktigaste i ditt liv. När telefonen ringer och du svarar och hör en röst som får blodet att svälla och hjärtat att krumbukta sig och lungorna att tappa fattningen. Så känns det när barnen bara är, i sin egen värld, ovetande om att de är iakttagna. När de har det bra och är trygga. Korta stunder som värmer och göder. Som gör att mitt hjärta glöder. Älskade ungar.


onsdag 17 april 2013

Måste plaska

Äntligen får hon ha vanliga gummistövlar på fötterna! Och äntligen har det regnat! Det fullkomligen öste ner vid tiotiden igår. Jag fick stänga sovrumsfönstret för att inte bli tokig på ljudet. Idag är det vattenpölar överallt. Stora och välfyllda och ytterst plaskvänliga. Dotterns ögon lös när hon frågade om hon fick gå i vattnet. "Ja, gå du. Men plaska inte för mycket, du har bara leggings på benen." Vad rolig jag var där. Vilken 2,5-åring hör "inte"? Inte mina barn i alla fall.

Gå, gå, gå och PLASK! Jag skrattade och hon skrattade och leggingsen blev prickiga.


Vad befriande att vara liten och inte tänka längre än att "jag vill plaska i vattnet för att det är så fantastiskt roligt". Bättre det än att vara en fyrkantig vuxen som tänker på sjuhundra saker samtidigt, och där ingår inte plaskiga ben.

Jag tog mig vatten över huvudet idag. Skulle "bara" städa badrummen. En oväntad hög med tvätt hamnade i famnen och en annan behövde hängas upp och så låg det saker här och var och nu var det väl ändå så att sopbilen skulle komma och då fanns det saker att slänga och då passar det himla bra att börja plocka undan sånt som tar upp alldeles för mycket plats i hus och hjärta. Sen stod jag där med putmun och en burk illasmakande makrill och ville bara gråta. Jag hann till och med inbilla mig att det bästa var att åka iväg en sväng och handla något, kanske smör och vitlök. Vilken tur att den där braiga Sandra kopplade in sig på linjen och sa stopp. Det blev istället en ljudbok på ovanvåningen, med kroppen utsträckt i soffan och sakta försvann stressen.

Resten av dagen har rullat på i superfart och vissa beslut är mindre bra och en del oväntat bra. Energikrävande stunder som betalat sig i hjärtat. Nya skor till barnen och ett par nya plagg att färga in våren med. Nu sitter jag i soffan med benen på bordet och bredvid fötterna står en onsdagswhisky. Snart stänger ögonen sig. Då ska jag drömma om gummistövlar, vattenpölar och skratt.

Leka sig gladare

De säljer sneakers (basketvarianten) på Netto för 69:-, så jag köpte mig ett par vita. Plockade fram textilpennorna här hemma och satte igång att rita sånt som jag tycker om, på tyget. Det var både kul och blev fint. Barnen blev direkt förtjusta medan maken mest fnissade. Nu kommer jag alltid att vara glad på fötterna när dessa skor används.


När jag var liten fick jag ett par ljuslila basketskor med frimärken på. Det är nog de finaste skorna jag någonsin haft. Skulle med all säkerhet köpa ett par likadana om det fanns i butik. Fast, nu har jag redan ett par fina skor.

tisdag 16 april 2013

När huvudet känns för litet

Det är mycket som rör sig i mitt huvud, alldeles för mycket. Insikter stångas med fiktiva sanningar och gamla minnen och framtida händelser. Det är lite som att ha en radio i huvudet med flera olika kanaler igång samtidigt. Surr som ger huvudvärk och en trött jag.

Idag var en mötesdag. Det gick åt många ord och många tankar tillsammans med min handledare. Jag har insett att det inte går framåt på "jobbet". Det står still, nästan backar. På gårdagens möte framkom det att även mina arbetskamrater sett att det tar mer än det ger. Fyra timmar i veckan. Fyra. Vet ni hur ont det gör inuti mig när jag tänker på att fyra timmar är för mycket? Det gör jätteont. Och så maler en röst på som säger att det är "svagt", nästan inbillning, att inte klara mer. Den rösten är inte på riktigt. Den stångas med allt det andra, fast sprungen ur en annan dimension.

Så jag sitter här och tänker. Tänker på framtiden och baktiden och sentiden. Tänker att "nu slutar det". Tänker att "nu borde jag nog tänka att "nu börjar det"". Inte konstigt att huvudet värker och vill koppla ur. Inte konstigt att orken tar slut fortare än den borde. Jag tänker att imorgon får vara en mittemellandag. En dag när huvudet kan tänka lite, vila lite och överlåta arbetet åt hushållsgöra. Det känns bara dumt att torrkoka hjärnan en vanlig sketen onsdag.

Vad väldigt skönt att det varit i stort sett sommarvärme idag (med svenska mått mätt). 16 grader varmt i skuggan och ljumma vindar. Igår såg jag endast några små krulliga vitsippeblad i dungen. Idag var de stora och ståtliga och när som helst viks de vita plymerna upp och marken exploderar i ett hav av väldoft. Helt plötsligt är den här och ger liv, våren.

måndag 15 april 2013

Värmen

Jag saknade mössan när vi gick till bussen i morse. I eftermiddags saknade jag inget alls. 13 grader varmt, lite vind och väldigt skönt att vara ute. Sonen hämtades vid idrottsplatsen dit fritids gick direkt efter skolan var slut. Sonen hade så roligt att han helt glömde bort att äta mellanmål. När vi kom hem kändes det helt naturligt att stanna utomhus. Barnen gick direkt till sandlådan och tog varsin spade att gräva i jordhögarna med. De har kommit på tjusningen med geggamojja. Jag älskade att kladda med jord och vatten och sand och grus och annat som kom i min väg. Enkelt och spännande.


Sonen grävde upp ett par snödroppar och planterade dem i en plåthink han har. Han tycker verkligen om att plantera och få saker att växa. Dottern gick mest och gormade på mig. "Mamma", hit och "mamma", dit. Hon gungade på den vanliga gungan och lyckades hålla balansen riktigt bra. Fnisset strömmade ur munnen på henne och det var underbart att höra.

Tyvärr har alldeles för många bin vaknat till liv och vi har, såvitt jag vet, tre biodlingar inom en radie av en kilometer. Inte så konstigt att färgglada mössor och hallondoftande hår lockar till sig nyvakna surrare. Sonen fick till slut nog och sa med gråten i halsen att han verkligen ville gå in.

Vi kom ut igen efter maten. Hela familjen i vårvärmen. Barnen klättrade på stenar och undersökte åkern och hoppade i halvtorkade vattenpölar. Maken kollade lampor och annat på den gamla bilen som imorgon ska besiktigas så att den kan bli såld. Jag väntade på att få sätta hårklippningsapparaten i håret på sonen. Till slut var det dags och ganska snart föll tårarna på pojken. Han har alltid ogillat att bli klippt. Inte så konstigt då att han ser ut som ett vildrufs ett par gånger om året. Världens finaste vildrufs.

Maskinen klarade inte tjockleken på håret så jag fick klippa bort det mesta med saxen. Sen tog maken över och skötte maskinen för att därefter låta mig ta finliret i nacke och kring öronen med saxen. Det var en mycket nöjd och rödgråten kille som hoppade in i duschen. Ännu mer nöjd blev han när det var dags för glass, bonus för klippningen. Vad skönt att det är över.

Välkommen, härliga och efterlängtade vår! Vi njuter i stora drag av dig.

söndag 14 april 2013

Springtajm

Idag har vi varit ute och andats vårluft. Promenad till Hörjelgården där det plöjdes på gammaldags vis, med häst framför plogen. Grillunch tillsammans med andra och röda kinder och leenden.

Bina har vaknat till och de undersökte oss på så nära håll att både jag och sonen fick dubbelslag i bröstet. Små söta bin som gör gott och ger gott, söta och skrämsliga.

Vinterjackorna har hamnat i förrådet för nu är det minsann inte försvarbart med dun längre. Åtminstone inte här på 55,5 breddgraden.


lördag 13 april 2013

"Älsklingen"

Det kom ett paket i torsdags. Ett efterlängtat sådant. Makens projekt hade äntligen anlänt. Jag visste att han skulle jubla och öppna paketet på en gång. Utsidan.se, ett forum för människor som tycker om att vara utomhus och roa sig på olika vis, har fått en egen Eka-kniv. Maken min har hållt i trådarna och nu finns det fyrtio specialtillverkade knivar med masurskaft.

I det paket som levererats hem till oss låg det två knivar. En av dem var till mig. En present från maken. Nummer 5, med inskription "Älsklingen". Jag blev väldigt glad. En egen kniv, den tredje egna i mitt snart trettiosjuåriga liv. Den första fick jag som ung scout. Den var mig mycket kär och följde med i många år. Den andra var en liten Victorinox som passar perfekt i en damväska eller på en stor nyckelknippa. En röd schweizisk armékniv med kniv, sax, kapsylöppnare, nagelfil, tandpetare, pincett och ficklampa. Lilla raringen som fortfarande ligger i väskan och skumpar. Den har jag snart haft i tjugo år. Och nu har jag fått en egen fällkniv, perfekt att ha i naturen och i trädgården eller där jag behöver en kniv. Ett bruksföremål som kommer att göra nytta när jag och syster är ute och campar. Eller när svamparna ploppat upp i skogen och ber om att bli försiktigt omhändertagna. Säkerligen perfekt vid fisket och grillningen året om. Min alldeles egna och väldigt vackra Eka-kniv.

Tack, älskling!


fredag 12 april 2013

Inget är klart

Jag hamnade aldrig på Stenshuvud förra helgen. Därför tänkte jag göra ett nytt försök idag. Små regndroppar föll på bilen och ju närmare östkusten jag kom desto dimmigare blev det. Hastigheten sänktes och blicken blev mer intensiv, det var jämntjockt överallt. Verkligen inte utsiktsväder. Istället körde jag till Kiviks Musteri och tittade på utställningen inne på Äpplets Hus. Åkessons historia, ett äpples färd från pollinering till färdig produkt i flaska eller tetrapack. Dessutom ett vackert rum med utsikt över äppelträd, ett äppelträd med fuskblommor (så längtansvärt vackert), en liten utställning om växtfärgning och slutligen en söt butik. Dit ska jag ta med familjen så att barnen får se hur det gick till att göra must förr och hur det går till nu. Det fanns till och med en "fuskfabrik" för att ge mer inlevelse. Rekommenderas!

Inne i musteributiken fanns det mycket att välja mellan. Jag köpte lite av varje och ikväll blir det lyxmust till middagen. Bilen tog mig vidare förbi Kungagraven och in till torget. En kaffe med tillhörande kaka avnjöts på kaféet och utanför tätnade dimman ännu mer. Den vårkyliga promenaden ner till hamnen rufsade om i hårtestarna som stack fram under mössan. Fiskmåsarna sjöng på avstånd och det var fortfarande tomt på båtar vid kajen. Vågbruset lät nästan lite mystiskt när sikten inte lät mig se speciellt långt.

Vad skönt att andas havsluft och känna hur huvudet töms på onödigheter. Nu är jag hemma i huset och förbereder så smått inför helgens inträdande. Tacomiddag, soffgotter och avslappning med familjen.

torsdag 11 april 2013

Jag önskar mig


Det är tre och en halv månad kvar till min födelsedag och jag har redan kommit fram till vad jag vill ha. 

Sol, värme, familjen, lugn, god mat som någon annan ordnat och mycket skratt. Jag vill inte ha presenter. Jo, teckningar eller blombuketter från barnen. Inga paket med vackra omslagpapper och krulliga snören. Jag vill att någon annan lagar mat och gör tårta och låter mig njuta av att bli en dag äldre. Så ska det vara.

Nu är det vår

Det är isande kalla plusgrader ute. Vinden sliter i allt som kommer i dess väg och snön ligger kvar som  smutsiga rester här och var. En välkomnande syn är alla nyplöjda åkrar jag ser längs med vägarna. Bäst är att se själva händelsen, nästan känna jorden brytas upp ur sin platthet och bli till mörkbruna klumpar i organiserade rader. Och alla måsar som förföljer traktorn för att få tag på allt det goda som vänds upp ur marken. Det är vår nu! Om än en kall sådan.

onsdag 10 april 2013

Lite ledsen

Lite tvätt, lite plock, två filmer och mycket vila. Så såg dagen ut fram till det var dags att köra och hämta barn från skola och förskola. I väskan låg kex och vatten och siktet låg på lekplatsen. Vi stannade i nästan en och en halv timme. Frös i den kyliga vinden, gungade, kastade kottar till varandra, skrattade, åt kex och njöt när solen var framme. När vi kom hem stod middag högt på listan och ikväll var det den enklaste varianten, nudelsoppa. Både jag och barnen gillar det och maken som var på kurs idag fick inte vara med och bestämma.

När klockan blev sex var all min energi slut och det enda som fungerade var att sitta still i soffan. Alla ord och händelser skedde som genom en dimma. Då blev jag lite ledsen. Tre timmar var allt som krävdes för att jag skulle ta slut. Jag förstår, men hur får jag andra att förstå?


Tusenskönorna har hittat vägen upp genom jord och gräs.
Tusenfalt sköna.

Svinalängorna, inte boken

Jag minns när boken kom. Överallt gick det att köpa den, Bo Ohlsson, matvaruaffärerna och många andra ställen inklusive bokhandeln. En film där handlingen utspelar sig i Ystad, lokalt och lockande. Tragiskt drama, faktiskt ett äkta trauma. Jag köpte aldrig boken men däremot följde filmen med mig hem för någon vecka sen. Tänkte se den i helgen som gick men fick höra att den var väldigt mörk och det passade inte alls ihop med helgen.


Alltså stoppade jag in filmen i spelaren och satte mig i soffan för en och en halv timme sen. Nymålade naglar som behövde få torka i lugn och ro och kaminen var nymatad. Flera gånger stängde jag av filmen. Funderade på att inte sätta igång den igen. Kanske gå ner till soptunnan och slänga fodral och skiva för att inte kunna titta igen. Men jag såg vidare. Lade glasögonen sidan om mig för att lättare kunna torka tårarna. Ärmarna på blusen blev fort blöta och pausknappen trycktes in igen för att hämta papper. Fy fan vilken hemsk film. Det värsta är att det är en sanning som händer om och om igen. Hela tiden, överallt och alltför ofta med negativt slut. En familj som redan från början levde längs en stor spricka. Allteftersom de trampar snett blir sprickan större och släpper fram mer lidande. På något vis finns alltid kärleken med i bilden. Inte ens den kan rädda dem.

Jag är väldigt glad att jag inte köpte boken. Mina egenframkallade bilder slår alltid den färdiga filmen och i det här fallet hade jag gråtit många dagar i rad. Nu grät jag i lite mer än en timme. De tårarna ger jag till alla de starka personer som överlevt en trasig barndom.

tisdag 9 april 2013

I köket

Nu blommar den stora pelargonen i köket. Fem stora blomsterklasar lyser upp fönstret i en mjuk rosa ton. Jag tittar och pillar och njuter av att det gick så bra att övervintra bamsingen där i fönstret. Lite vatten då och då, knyta upp stjälkar som bugar för djupt och så en massa kärlek. Kärlek är bra, det räddar det mesta.


Igår var jag hemma med lilla damen. Hon behövde återhämta sig från mjölkreaktionen som tog krafterna ur henne. Lite mat, lite spel, en del filmtittande, kramar och två timmars sömn på soffan gjorde henne gott. Vi lunkade fram här hemma och jag högg in på tvättberget i källaren och har nu någon slags struktur i hur allt ska bli rent. Snart nog kan den rena tvätten hängas ut i friska luften och bli både torr och väldoftande.

Jag känner hur helgen som gick gjorde gott för mig. Livet ler allt större och att jag spelade flera omgångar spel med barnen igår känns som en högvinst. Inga sura miner från någon och när jag kom ner från att ha nattat sonen var hela insidan fylld med värme. Glad mamma, glada barn. Jag väljer att tro att det var insikten om att inte tänka fel som vände allt en smula. (Eller en hel limpa.) Det och helgen, ännu en insikt. Jag behöver lugn och ro, ett riktigt stopp på vägen för att andas, orientera mig, och snöra om skorna igen. Sån är jag. Intressant med tanke på att jag förr trodde att jag behövde vara med vänner och göra saker hela tiden för att må bra.


söndag 7 april 2013

Helheten

De är hemma igen, familjen. Känslan att stå inne på Sturup och se sina älskade komma gående mot dig är fantastisk. Att sen få krama varma barnakroppar och ge mannen i ens liv en välkomstkyss, då blir du hel igen.


De är hemma, det ligger saker här och var igen och huset bubblar av liv. Lugnet och tystnaden är utbytt mot glädjetjut, gråt, bus och familj. Sonen verkar genast ett år äldre och klokare. Dottern kom med rosiga kinder, hon fick en icke planerad mjölkprovokation och har fått en rejäl reaktion. Magen har ballat ur och det är ingen tvekan om varför. Då vet vi det, mjölkallergin sitter kvar. Bra att veta, tråkigt att det inte vuxit bort. Oj, så skönt att vara samlade igen. Även om jag haft en superoptimoptitoptiskpangfenomenalisk helg på egen hand. Jag har landat. Och de har landat. Tillsammans utgör vi helheten.

Återupptäcka

Natten har varit usel. Vaknade tjugo i tre och kunde inte somna om. Svettades, hörde knakande ljud och Byggare Bob-telefonen låg och sa "Hello" hela tiden. Först när det började ljusna ute kom jag till ro igen. Klev ur sängen vid tio och gick raka vägen in i duschen för att bli kvitt sömnkänslorna och nattens alla tankar.

Den här helgen har varit som en stor kram, från mig till mig. Utevistelse, naturupplevelser, god mat och god dryck, musik på hög nivå som har lett till både frigörande dans och skönsång och tid att bara vara och återfå en del av de krafter som så länge varit bortsprungna.

Och jag har läst tidningar och sett på film. Bläddrat i boken Att bara vara som jag fick av min fina vän för några år sen. I fredags låg det en enda sak i posten, Lantliv. Favorittidningen lades på bordet och först till gårdagens brakfrukost började jag bläddra bland sidorna. Igår fick Amelia följa med hem från affären. Det är tidsfördriv i soffan och dessutom medföljde en dvd-film.


I fredags när jag åt kräftor och drack vitt vin, såg jag Red Riding Hood (Amanda Seyfried). Den påminde väldigt mycket om The Village. Inte alls så bra som jag hade trott, men helt okej en fredag när det mesta ändå handlade om kräftor. Igår slog jag mig ner med grillad kyckling (förlåt Fredrik), tapenade och marinerade oliver och PS I Love You. Den filmen gick rakt in i hjärtat på mig och längtan efter familjen blev stor. Tunga tårar föll längs mina kinder och det blev ett skönt avbrott att ringa barnen och säga godnatt. Hilary Swank är en fantastisk skådespelerska och hennes enorma leende får mig att le tillbaka från min soffkudde. Helgens sista film blev Wunderlust (medföljde Amelia) med Jennifer Anistonoch det var en alldeles tillräcklig komedi. Jag skrattade högt till och från och katten tittade upp från sin tupplur med förvånad min.

Jag har återupptäckt hur kul det är att se på film. Att ta sig tiden att sitta ner och släppa vardagen för någon timme. Oftast väljer jag korta program, Sveriges Mästerkock är det enda jag följer slaviskt och det varar en timme, för att inte "bli fast" framför tvn. Men istället sitter jag där och slöglor på än det ena dåliga efter det andra. Därför bestämmer jag här och nu att det är dags att återta filmtittandet ett par gånger i veckan. Har du något bra tips? Jag tittar inte på skräck eller thriller längre, det ger mig mardrömmar hela natten genom. Gärna komedier, Will Ferrell är en favorit.

lördag 6 april 2013

Några hundra steg till himlen

Efter tio timmars sömn, lyxfrukost, en varm dusch och latmasktid i soffan, hoppade jag in i bilen med Ystad i sikte. Sushilängtan hade tagit överhanden och på gågatan åt jag en wasabitoppad tiobitarsvariant i solskenet. Alla affärer undveks, pengarna i parkeringautomaten var noga istoppade för att precis räcka till en lunch i lugn och ro.

Den här lördagen var tänkt att spenderas vid Stenshuvud, där mår jag alltid bra och känner mig hel. Just idag ville jaget någon annanstans. Bilen tog mig till Kåseberga och doften av tång. En geggig och snöig väg ledde upp till Ales stenar och vi som vågade oss upp fick gå i omgångar för att inte ramla i den enorma vattenpölen av smältvatten. Uppe vid stenarna blåste det friskt och någonstans i skyn sjöng lärkorna för fullt. Det doftade av vår och hav och liv. Efter en stund blev jag alldeles ensam på platsen. Mitt i historiens gåtfullhet stod jag, omringad av stenar, blå himmel, skriande fåglar, brungröna slätter och öppet hav. Magnifikt! Mot Ystadhållet cirklade färgglada skärmar med dess förare. Ute på havet gled fraktfartygen fram som spetsiga sniglar och mitt i alltet stod en liten jag och log från öra till öra.

Tre skärmflygare tog sig bort där jag stod och landade till slut en liten bit ifrån branten. Vilken känsla att ha människofåglar alldeles framför sig, ute i luften, totalt utlämnade till vinden. En vacker dag ska jag ta mod till mig och göra en tandemflygning. Just där vid Ales stenar och Kåsebergas vackra backar.

Nere i hamnen bubblade det av liv och längs med de soluppvärmda väggarna satt turister blandat med byinvånare och njöt av vädret. Jag köpte mig en enkel kopp kaffe och slog mig ner på en fårskinnsfäll och riktade ansiktet mot hav och sol. Ahh, det är gott att vara. Idag är våren hos oss. Det tog tid, men blev förträffligt tillfredställande.