fredag 31 maj 2013

Övergången

Det är igång nu, övergångsarbetet. Rapsens klargula färg övergår i något djupare och det skymtar gröna stjälkar på fälten. Samtidigt som blicken far över blommorna söker den i vägkanten. Försöker skymta något rött, skirt. De odlade blommar redan men det räknas inte på riktigt. Det ska vara den äkta varan. Den som kör sitt eget race och blommar när det känns bra i roten. Jag vill se vallmo. Det finns en vallmoblomma på mina basketkängor. En som är målad med tuschpenna och som blommar oavbrutet.


Värmen har lagt sig över oss. Den kom farande genom natten och nu pulserar luften av varma vågor. Jag sitter i fåtöljen på ovanvåningen, huden på händerna har skrumpnat ihop av allt vatten som sköljts över dem i badrummet. Jag gör undan sysslorna och försöker samtidigt mota bort det mörka. Försöker se verkligheten i stunden. Inte den påhittade sanning som viskar i mitt huvud. Som far runt och sveper med sina långa svarta tentakler för att synas och kännas. Det gör ont men är så invant att smärtan nästan känns skön.

Just därför ska jag strunta i sysslorna och istället ta mig ut i solen. Snöra på promenadskorna och vinkla ansiktet mot solen och låta det goda strömma in i mig. Känna livet så som jag tidigare idag kände det när handen for upp bland kastanjebladen och lät de goda energierna delas mellan oss. Jag köpte mig ett leende, alldeles gratis.

torsdag 30 maj 2013

När det blir tyst i huset en tidig torsdagskväll

Jag fick en bok med Lantliv häromdagen. En pocket att ströläsa i sommarens lata lunk. Nu är den slut. Jag grät och var förbannad, inte alls upplyft eller road på något vis. Hur kan en sån bok få följa med som sommarläsning? Sommarhuset av Anna Fredriksson, hennes debutroman. Välskriven och miljöerna kändes nära, men historien var tragisk. Nu ska jag läsa en annan bok, en med engelska ord. Incubus av Carol Goodman, en vuxensaga. Den är lånad på biblioteket i Tomelilla, deras bokhylla med böcker på engelska är inte speciellt stor. Incubus stod på ett ställ och framsidan lockade mig. Jag läste ett par rader på baksidan och bestämde att det var värt ett försök.

Mellan Benestad och Tomelilla
Dagen idag har rört sig framåt. Som en alldeles vanlig dag. Sommarsånger i duschen, vegetarisk lunch med touch av medelhavet, möte med viktigheten, hemsysslor och sen en lekstund med barnen på lekplatsen. Den lilla sover nu, hennes ögon gick i kors strax före klockan sex men klarade av en stund till. Storebror är på fotbollsträning som idag är kombinerad med lagfotografi inför YA:s extratidning.

Jag stirrar på ett glas vin framför mig. Känner hur smaken återkommer i munnen, smaken av det röda och fylliga. Det enda som hörs är klockans tickande. Inte ens fågelsången når in genom fönsterna. Näktergalen och lövgrodorna vilar så att de kan köra igång föreställningen när mörkret smyger sig in över landskapet. Det är faktiskt ganska skönt ute, solsken och en allt stillsammare vind. Men jag vill sitta här i soffan och bara titta på mitt vinglas. Nollställa hjärnan och låta dagens alla tankar lägga sig till ro. Kanske ägna en tanke åt det goda i livet, det som fått mig att le lite extra idag. Som att virvla runt på köksgolvet med dottern, sjungande på en barnsång om prinsar och prinsessor. Eller när sonen körde in ett av sina brunbrända fingrar i sidan på mig när jag satt vid köksbordet. Skrattet bubblade upp på oss båda, en lyckad kittling är härlig. Eller tanken på att det på söndag faktiskt finns en planerad resa till Lund att göra. Jag ska få titta i affärer, kanske prova en klänning på Indiska eller hälla ner dekolletaget i en sommarsnygg BH på Change. Jag längtar faktiskt litegrann. Även om det efteråt kommer att vara som att ett maratonlopp sprungits över min kropp. Det är det värt, åtminstone en gång.

onsdag 29 maj 2013

En stolt och arg höna

Vädret ändrade sig, de tunga regnmolnen drog vidare och lämnade doften av vattenmelon efter sig. Jag tog en promenad i blåsten. Tankarna vägrade ge med sig och istället blev jag bara mer och mer arg. Så arg att tårarna vällde ner längs kinderna på mig. Det ville inte ta slut. Jag ville slå sönder något, riva ner en bokhylla eller skrika till halsen blödde. Istället gick jag in, gjorde en kopp kaffe och la mig i sängen med en ny bok. Ilskan glödde i huvudet och det var först många timmar senare som det mörka gav vika och lät mig titta fram.

Den Sandra som packade in barnen i bilen och styrde mot Sjöbo var fortfarande mulen. Den Sandra som kom fram under färden log och svarade på tusen och åter tusen frågor. Den kvinnan tog sin sjuårige son i handen och gick glatt in på idrottsplatsens sekretariat och hämtade ut en nummerlapp. Nummer 101, sonens startnummer i Kalvinknatet. Han hade aldrig sprungit förut, inte under ordnade former. Han lekte med en klasskamrat i väntan på uppvärmningen, de rusade runt som tokar. Sen kom Kalvin och de fick värma med honom i en fålla (precis som kor gör). När startskottet gick sprang han i täten och försvann sen ur sikte. Det gick några minuter och vips kom första pojken springande, en bit före tvåan. Sonen dök upp bland de sista, alldeles rödmosig och utschasad. Han såg ut att vilja lägga sig ner och pusta, så pappa fick springa fram och peppa pojken att fortsätta mot mål. De sista krafterna plockades fram och till slut kom han i mål och fick sin medalj. Då glänste tårarna i mina ögon och jag växte minst en meter. Min fine lille store pojke sprang i mål och log mot mig. Stoltheten visste inga gränser.

Ett tips

Idag är det grått och svalt, bara tio grader ute. Regnet har slagit ner över oss och jag tänker att det vill ta igen vad som inte föll i lördags.
En regnig förmiddag i Vanstadtrakten.
Det mörka rivet och sliter idag. Försöker putta omkull mig och slingra fast långa rankor över armar och ben. Jag vacklar till men får fotfäste igen. Söker ljuset och fågelsången, ignorerar det otrygga.

Jag tänker på något vackert och vill ge er ett restips. På ön Jura finns en plats som heter The Walled Gardens of Jura. Mitt inne i skogen tornar höga väggar upp sig och döljer insidan. En insida så vacker att jag ofta tar mig dit med tankarna för att få ro. Där finns en trädgård med ett helt annat klimat än vad utsidan har. Växter brer ut sig och bjuder på en underbar föreställning.

Om du någon gång åker till Skottland och har vägarna förbi Jura, missa inte tillfället att bli en smula förälskad. Som jag blev.

tisdag 28 maj 2013

I vägkanten

En promenad i naturen. Lyssna på fågelsång, känna knastret från gruset under skorna och dra in dofterna från alla blommor som vaknat till liv. När jag satt på huk vid vägkanten och fotograferade en grupp förgätmigej kom något vitt i synfältet. En meter åt höger stod en lysande vit blomma och log mot mig. Årets första prästkrage. Sommarkänslor, skolavslutning, midsommar, födelsedagar och förälskelse.  Årets första prästkrage, alldeles ensam i vägkanten, nästan gömd av maskrosblad och gräs. Där stod den och njöt av solens försiktiga strålar.

En stund senare regnade det och min planerade stund under det stora äppelträdet i trädgården blev istället till en fotosession bland alla vackra växter. Och en kopp kaffe vid köksbordet.

En röst i natten

När den lilla i familjen är ur fas och vaknar och gråter flera gånger under natten, då är det lätt att tappa humöret. Vilken lycka när näktergalen då sjunger för mig. De vackraste tonerna smälter irritationen och istället tänds ett leende på mina läppar. Visst, jag är trött, men minnet av näktergalens sång gör mig glad.

måndag 27 maj 2013

Kärleken förde dem samman

Lika bra att jag skriver det på en gång, tårarna glimmar i ögonen på mig just nu. Bilden av de lyckliga tu, nygifta och på väg till sin buddhistiska ceremoni, gör mig alldeles varm inombords och därför bubblar det över i ögonen.


Oron över regnet låg som en hinna över oss alla. Men när lördagseftermiddagen kom och molnen skingrades visste vi att alla våra ljusa tankar och önskningar blivit hörda. De gråa molnen övergick i benvitt och bakom dem visade sig en blå himmel. Rapsfältet glödde i gult och gästernas kläder fyllde färgpaletten till max. Vinden rev och slet i oss men vad gjorde väl det när solen sken?

I väntan på brudparet drack vi goda fördrinkar i form av mojitos och till dem serverades det läckra snittar. Barnen fick godispåsar och de roade sig för fullt i den lockande naturen. Telefoner plingade till och snart var de framme, fru och fru.

Gammelrosa kjolar fladdrade i vinden och det var dags. Bandet spelade en fin melodi och David, munken som skulle hålla i ceremonin, stod finklädd och log mot oss alla. Då kom de, två vackra kvinnor, strålande lyckliga och uppfyllda av varandra. Tårarna började strömma ner längs mina kinder och stoltheten över att vara syster till J, denna vackra människa, överrumplade mig totalt.

Ceremonin var vacker, närvarande och så totalt i samklang med livet. Leendena syddes fast i våra ansikten och mot slutet av välsignelsedelen strålade solen ner på de båda huvudpersonerna. Kyssen kom och de var nu två enade till ett. Lycka!

Lavendeldoften spred sig i luften när alla kastade lila små blommor och ville lyckönska paret. Kramar och pussar och glädjetårar. Jag tror nog att alla var lite småkära just där och då.

Den efterföljande festen var en fullträff. Vi åt gott, drack gott, lyssnade på roliga tal och skålade och pratade och lyssnade på bra musik. Livsgott! Först när mörkret gjort sitt intrång började det falla små lätta regndroppar på tältens tak. Inne i huset strömmade musik på hög nivå och golvet gungade av alla glada dansande. När klockan slog midnatt samlade de nygifta ihop sina saker, kramade om oss alla och gav sig iväg mot hotellet vid havet för en god natts sömn i varandras armar. Vad vi andra gjorde är en helt annan historia. Jag kan säga så mycket som att gårdagen var tyngre än vanligt, vattenglasen var nära tillhands.

Tusen tack för att jag fick vara med på er fantastiska dag, J & M. Ni ligger varmt i mitt hjärta och er lycka är min lycka. All kärlek till er.

fredag 24 maj 2013

Som en yr höna i nuet

Bröllop imorgon. Regnet hotar och värmen är blygsam. Min tunna sommarklänning klarar sig inte på egen hand. Jag fick bege mig till Ystad. Landade i klosterträdgården. Tittade på växterna, stoppade ner näsan bland blomblad och gnuggade örter mellan fingrarna. Överallt tulpaner, långa och ståtliga. Bladen känns som kål och det knarrar när jag tar i dem.


Inne på H&M hittade jag linnebyxor och annat somrigt till sonen. I de andra butikerna lockade ingenting. Jag och ägaren i en skobutik var eniga i att stövlar var bästa valet till imorgon. Det blir både stövlar och finskor. Strax innan parkeringsbiljetten gick ut bestämde jag mig för en koftsjal från Åhléns. En svart med små glitterspår.


När jag stod på hemmaplan igen kom det svarta över mig. Ikväll kommer svärföräldrarna och det är bestämt att vissa saker bara ska vara. Det handlar enbart om mig men alla händelser i livet speglar hur mörkt det kan bli. Därför tar jag nu min bok och går upp till sovrummet och läser fram till det är dags att hämta barn. Mörkret lämnar jag utanför.

torsdag 23 maj 2013

Nu testas jag

Det syns inte när det kommer. En smygande känsla som kelar och viskar och smeker mig på insidan. Jag köper det, jag köper och dras med. Men så minns jag. Det är inte alls något vänligt. Det är ont och svart och vasst och gör mig mycket mer illa än vad jag egentligen förstår. Smekningarna lämnar blödande sår efter sig och viskningarna dunkar i huvudet. Jag har lärt mig att hantera smärtan, att ta den när den kommer och göra om den till något annat. Skadorna sitter kvar och blir fler och fler och när kroppen inte orkar bära dem längre kommer skammen.

Idag, på morgonen, kom det geggiga mörkret igen. Mitt i vardagsrutinerna klev det över mig och landade på axlarna. Tyglade mitt inre och började styra. Men, jag såg och började kämpa emot. Tog en liten seger, ramlade tillbaka igen och fick börja om.

Det ligger en enorm huvudvärk runt huvudet. Jag vet varför och det är ingenting farligt. Det är hoppet ut i ovissheten och längtan efter livet som gör sig påmint. Berättar att jag utkämpar stordåd och varje litet steg tömmer orken för att kunna bygga upp en ny, starkare.

Tänk att jag visste vad som skulle komma. Däremot inte hur det skulle visa sig. Dagen har bara börjat och mörkret, med sin sega ovilja att ge med sig, kommer att återvända. Det kommer att bli tyngre. Jag kommer att gråta och känna en oro för att göra fel. Då snörar jag på skorna och går ut i naturen. Tankar frisk luft och näring ur allt det vackra. Dränker det onda med glädje och sträcker ut benen mot framtiden.

onsdag 22 maj 2013

Som snö

Regnet har öst ner över oss hela natten och först nu är det bara små försiktiga droppar kvar. Tillsammans med dropparna faller de vita körsbärsbladen. De ser ut som sammetsflingor när de dalar från träden. Gräsmattorna har blivit prickiga och det är som om försommaren gör sin egen snö. På äppelträden sitter det rosa knoppar och vita blommor. Bladen vaknar långsamt, de drar täcket över sig gång på gång, precis som att de känner på sig att det är lite för kallt. Jag väntar tålmodigt och går stilla genom trädgården för att se vad som hänt sen igår. Syrénerna är ännu lite mer lila, jordgubbsplantorna har tryckt fram de stenhårda bären som nu ska mogna och bli röda till barnens förtjusning. Kjolen klibbar fast i stövlarna och när jag kommer in igen blir det kallt mot benen när det blöta tyget sveper fram och tillbaka.


Jag åker till biblioteket idag. Det var längesen mitt lånekort användes. Alla böcker som lästs står kvar i bokhyllan och påminner mig om stunder då de fångat mitt intresse. Nu behöver jag många böcker att distrahera tankarna med. Böcker och långa promenader i naturen, hjälpmedel som ska få mig att komma vidare när oron och mörkret river. För nu har jag hoppat, ingen återvändo, bara jag och (o)vissheten.

tisdag 21 maj 2013

Knack knack

Det där med att njuta på rätt plats. Jag sprang från förskolan till bilen, för att jag ville det, blickade upp genom de skira kastanjebladen och stannade. Det var som att stå i den vackraste katedral och veta att konstnären är den bäste. Samma palett, år efter år, aldrig samma resultat. Åh, det är gott att vara.


Jag åkte på möte, snurrade ett gummiband runt fingrarna och lyssnade och svarade. Förklarade och sattes på prov. Kände hur nervositeten kravlade sig upp genom magen och övergick till att bli något svart och elakt redan vid halsen. Vågar du, känns det genomförbart? Vi måste se om du överlever. Det är inte hennes ord, men det är så jag tog emot dem i mitt huvud. Nej, jag vågar inte. Jag kommer att försvinna ut i evigheten och allt är borta. Men, jag gör det ändå. Tar sats, hoppar och siktar mot livet.


Knack knack. Vem där? Hallå, svara mig då! Dörren står där framför mig. Helt utan stöd. Den bara står där, det är lätt att ta ett steg till sidan och gå bredvid den. Inte jag, jag ska genom dörren. Öppna den, kliva genom och sen stänga ordentligt efter mig. Om jag nu överlever. Om det svarta övergår i nervositet igen och till slut löses upp i livet.

måndag 20 maj 2013

Rapsfält i blom

Ännu en gång var jag tvungen att stanna bilen för att gå ut och insupa allt det vackra. Ett kraftigt ösregn har sköljt rent naturen och nu lyser färgerna ännu skarpare. Det doftar raps och jag vill bara springa rakt ut i fältet och dra händerna över blommorna. Fantastiskt!

söndag 19 maj 2013

Ännu ett år

Klockan var närmare halv åtta när vi tassade upp till sonens rum med paket i famnen och rösterna vässade. Vi väckte honom och det gjorde ingenting. För idag blir sonen sju år gammal. Idag är det sju år sedan jag och maken åkte till Södersjukhuset för att göra ett vändningsförsök. Och idag är det sju år sedan vi, genom ett akut kejsarsnitt, blev föräldrar till världens bästa pojke.

Dagen började med ösregn och pannkakstårta. Vidare till Tomelilla för att köpa batterier till några födelsedagspresenter och för att skaffa de sista ingredienserna till tårtan. "Världens bästa födelsedag!" Sonen deklarerade sin lycka vid frukostbordet.

Jag är stolt som en tupp över att ha ett födelsedagsbarn i huset. Några extra liter ork dök upp från ingenstans och tillät mig att göra två tårtor. En Djurgårdstårta till de ickeallergiska och en stubbtårta till oss allergiska. För att distansiera mig tog jag en promenad en stund innan gästerna kom. Orkidéer, syréner, klöverblad, regnmosade maskrosor, lyckliga sniglar och slingrande vägar fyllde på mina depåer en smula, och näktergalen sjöng en mjuk sång för mig.

Det har varit en bra dag. En bra helg. Solskenet har tagit en paus och återkommer senare. Regntunga skyar har lagt en grå hinna över himlen och vi ställer stövlarna närmast dörren. Om en knapp vecka är det bröllopsdags, då ska vi ha solsken igen. Då får jag en svägerska och min syster blir fru.

Love is all around us.

lördag 18 maj 2013

Så kom kvällen

Fixa och dona, ställa till med kalas, serva barn, hålla hårt i kjolen för att inte visa rumpan, klippa av en hel hög med hår på tösen, njuta av sommarvärme, skratta med barnen, putta fart på gungan, dricka kaffe och titta på när legobitarna blir till den ena häftiga efter den andra.

Jag har också sagt en massa vackra ord om rapsen som äntligen blivit sådär solgul. Alldeles strax är syrenerna lila och skickar lyckoilningar längs ryggen.


Sverige har spelat sig fram till final i hockey-VM. Imorgon vinner de guld, på sonens födelsedag. Sonen som ännu njuter av kalasdagen, sömnen lockar inte. Jag väntar på att få börja slå in paket, duka fint till frukosten, steka pannkakor till pannkakstårtan och ställa fram flaggan på bordet.

En bra helg, sommarhelg med bling.

fredag 17 maj 2013

När det känns bra

Sitta i soffan och känna att det faktiskt är bra. Att det egentligen blev för mycket idag men någonstans inombords känns det ändå rätt. Felrätt. Veta att det finns ett extramoment under morgondagen och ändå känna att det är bra.

Se en film som är ganska rolig, laxfiske i Jemen, skratta åt knastrande skämt och önska att Ewan sjöng för mig. Dricka en god drink och diskutera vem som ska gå upp vilken morgon utan att ta beslut. Tänka på solskenet som färgat huden ännu lite mera utan att det gör något. Le mot spegelbilden och inse att det finns äkta lycka i leendet.


Det känns bra. Det finns distans. Åtminstone just nu. Imorgon när klockan slagit två är det full rulle. På söndag är det tårtbakande. På måndag är det tandläkartid för dottern som ramlat på förskolan och slagit sönder en tand och nu har två smått lösa framtänder. Sånt går att distansiera sig mot. Åtminstone en sen fredagskväll.

Jag älskar att ta egobilder

Ända sen jag köpte min första kamera i tioårsåldern, har jag älskat att ta egobilder. Tänk så smidigt det blev när digitalkameran kom. Ännu roligare blev det när mobilkamerorna blev bra. Det kan bli 30 bilder på ett par minuter, jag och jag och jag. De flesta raderas men några godkänns och går vidare till redigering.


Efter en förmiddag i Tomelilla, där det är någon slags handelsföreningsjippo, kom jag hem och kände mig surare än en citron. Helt slut efter att ha handlat mat och glass och godis inför helgens kalas och födelsedagsfirande. Men också skitsur för att jag inne på RK stötte på ren rasism. Det är väl ändå helt fel ställe att stå och smutskasta andra människor på? Jag blev så arg att varorna hängdes tillbaka och mina steg styrdes ut ut butiken. När sen Anna Maria Corazza Bildt dök upp framför mig kändes det bättre. Hon känns som en bra person att se i Tomelilla.

Nu har jag egofotat mig glad igen. Lyssnat på musik som höjer humöret och ätit en god lunch. Det hänger ett måste över mig, men jag tänker ignorera det fullständigt. Tiden fram till det är dags att hämta barnen ska inte läggas på stress och tråkigheter, utan på att spela mer bra musik och dansa genom huset.  För visst är det fredag och sol och sommar?

torsdag 16 maj 2013

Sommartider

Sol och åter sol. Barnen smordes med hög solskyddsfaktor innan de skickades iväg till sitt. Sonen i shorts och dottern som Batman. Själv har jag vit sommarklänning och bruna leggings, bättre än så blir det inte.

Det är mycket som händer omkring mig och jag mår till och från riktigt dåligt. Men, det ska banne mig inte gå överstyr den här gången. Jag öser av det goda och känner glädjen inom mig. Igår ignorerade jag kroppen när den bad mig gå ut i naturen. Det blev smått ilskt och när kvällen kom satt det en urvriden jag i soffan och bara var.

Idag har jag däremot tagit en härlig promenad. Det är sommar ute. Sommar med vårvindar. Inne i skogen är det så varmt att leggingsen var på väg att åka av. På vägen mellan de öppna åkrarna är det däremot svalare, men ändå så varmt att jackan fick hänga på höfterna. I skogen har det smällt till. Växtligheten har vuxit en decimeter sen i helgen. Jag fick väja för nässlor och taggiga grenar. För en kort sekund var jag vilse igen och insåg att mina fötter stod mitt i ett hav av spindlar. Hopp och studs och vips fanns det en vitmarkerad pinne framför mig igen. Mitt i skogen stod det vackra orkidéer och förgyllde utsikten. De har minsann smugit sig fram under veckan. Nästa gång ska jag komma ihåg att ha heltäckande på benen, både för att undvika fästingar men också för att slippa bli bränd av nässlorna.


Som grädde på promenadmoset tog jag ett stort glas hemgjord fläderblomssaft från förra sommaren. Det står två stora byttor med saft i frysen. Bara att skopa upp i ett glas eller en tillbringare och tillsätta vatten.  En dag av vardag kvar innan en helg i barnens tecken startar. På lördag ska sonen ha kalas för sina kompisar och jag har lovat att göra skattkartor så att de får leta efter godis. Hamburgare och glass ska införskaffas så att de små magarna fylls efter all lek. På söndag är det födelsedag i huset. Sonen fyller sju år och det ska bakas tårta, Djurgårdstårta. Vad dagen ska fyllas med för aktiviteter är inte klart än, sonen tänker fortfarande. Han har nog inte förstått att valet är hans, på riktigt. Jag slår vad om att vi hamnar på en hamburgerrestaurang och därefter ut i skogen en sväng. Och så kommer mormor och morfar såklart.

Hej och hå, nu drar den fantastiska sommaren igång!

onsdag 15 maj 2013

Oväntat besök

Dagen har varit fylld av lite för många händelser. När jag till slut satte mig ner kom en oväntad ilska rusande. Ur munnen strömmade den ena svordomen efter den andra. Tårarna trängde ur ögonen och kroppen blev stel som en pinne. Vad hände? Jag grabbade tag i telefonen och gick ut i trädgården. Tanken var att naturen kunde lugna mig.

Tankarna skingrades för en stund och trädens alla blommor fångade mitt intresse. Tyvärr kom ilskan tillbaka direkt innanför dörren. Jaha, kul med en sur mamma som hämtar från skola och förskola.

Men, så underbart det kändes när mina små hjärtan lockade fram skratt och leenden. Vi stannade kvar på lekplatsen och gungade och fikade och tittade på himlen. Älskade ungar, tack!

tisdag 14 maj 2013

Efter regnet

Regnet drog förbi och kvar fanns en strålande sol på en klarblå himmel med fluffiga bomullsmoln. Det doftade svagt av våt asfalt och ren luft. Temperaturen höll sig på en blygsam nivå och egentligen borde jag ha bytt ut leggingsen mot ett par långbyxor. Men, nej. Det fick bli en extra tröja istället och tur var väl det. Barnen skulle prompt stanna kvar på lekplatsen efter hämtning och det gungades och åktes rutschkana och plockades sten och skreks i högan sky. Jag höll mig i solen och såg fram emot att komma hem till ett par mjukisbyxor och de älskade raggsockarna.


Jag har fått så många fina kommentarer till mina bilder på Instagram att jag sitter här och rodnar. Rodnar och känner på det nyklippta håret. Mycket kortare än förut och salongsstylat. Det ska bli skönt att tvätta bort de små stickiga stråna från nacken och föna fram mig egen rufsiga frisyr. Jag har stått framför husets speglar i omgångar. Vem är den där supervuxna kvinnan som stirrar tillbaka på mig? Är det jag? Det är dags att trolla med uttrycken så att jag ser fantastisk ut. Leende och strålande, utan prickar och flammiga kinder.

Regnet slår mot taket

Vi hann komma hem från vår tur till busshållplatsen innan himlen öppnade sig. Små nätta slag mot fönsterrutorna övergick i tunga slag mot taket. Nu blir all växtlighet glad och otörstig. Jag fick äntligen plocka fram gummistövlarna och damma av dem. Kjol och gummistövlar, det är sommarkänsla ända ut i lilltån.

Snart står rapsen i full blom, jag längtar efter allt det gula. Äppelträden har fått rosa små knoppar och grenarna blir allt grönare för var dag som går. Bladen vecklar ut sig och gnuggar liv i ögonen för att möta solens värmande strålar. Småfåglarna hoppar hage i tuijan och katten sitter nedanför med en längtan i blicken.
Ett av alla de rapsfält som snart bländar i gult
Jag är på väg till frisörskan. Det är dags att bli sommarfin i håret, locka fram vågorna igen. Sonen fyller år i helgen och nästa helg är det bröllop. Hipp hipp hurra!

måndag 13 maj 2013

Kronovalls naturreservat (Store vång)

Idag åkte jag till den miljö jag lekte i som barn. Ett stenkast från byn ligger Kronovalls slott och sedan snart tre år tillbaka finns där nu ett naturreservat, Store vång. Sommaren 2011 gjorde vi ett försök att gå den korta stigen men det var alldeles för sankt. Idag var det däremot tillräckligt torrt för att mina gympaskor skulle klara sig fint. Kossorna kom springande när jag klev ur bilen och de hälsade mig varmt välkommen. Vinden rev och slet i mina kläder samtidigt som solen kämpade tappert för att värma mitt ansikte. De rödmarkerade stolparna tog mig genom ett vackert landskap och jag skuttade fram mellan grästuvor och kostigar. När jag kom in i skogen försvann eventuella spår efter en stig och istället bredde en stor matta av vitsippor och gräs ut sig över marken. Oron över att trampa på en huggorm bet sig fast i mig för en stund men övervanns av lyckan över att befinna sig på en så vacker plats.

Jag blev ledsen när jag såg resterna av ännu en ko ligga längs stigen. När vi hade möhippspicknick låg det ett kadaver på ett annat ställe i naturreservatet. Skärpning, Länsstyrelsen i Skåne. Det är inte en trevlig upplevelse att möta döda boskapsdjur längs en utmarkerad stig.

Tillbaka på parkeringen kände jag mig inte helt mättad på natur. Skogsvägen bort mot åtlingsplatsen lös grön och vacker så jag styrde stegen ditåt. Så vackert, himmelskt. Jag log från öra till öra och mindes alla cykelturer för många år sen. Genom skogen, barbent och med håret virvlande i luften. Skriken när nässlorna sträckte sig efter mig och jag höll benen så högt upp det bara gick. Dofterna som en skog kan frambringa ur alla växter och djur. Härliga minnen. När jag närmade mig åtlingsplatsen kom doften av vildsvin med vinden och beslutet att vända om var lätt. Strax därefter låg det en död huggorm på vägen. En nyfiken myra tog sig en titt och gick sedan rakt över den stela kroppen. Jag svalde oron och klappade händerna några gånger bara för att det kändes bättre så. Naturen är full av liv, den ger och tar och tillsammans bildar vi ett.

Det ljusgröna är sankmark


Stolparna visar vägen genom skogen

Krispigt grönt

Lika vackert utanför som innanför

En liten picknick på backen kanske?

Vi lever och blickar mot skyn

Beslutstagande, en stor snara runt min hals. Dagens beslut är gjort och jag överlevde. Katten har skrämt skiten ur mig, jag överlevde. Makens plånbok är fortfarande borta, vi överlever. Himlen är strålande blå - vi lever!

Det blev tvärnit med bilen när jag såg att magnoliaknopparna börjat välla ut ur sina höljen. Jag skulle kunna sitta en hel dag och bara njuta av det vackra. Päronträdet på förskolan har fått massor av blommor och när jag kom hem gick jag raka vägen till stora gräsmattan och ställde mig under bigaråträdet. Att stå i daggvått gräs och kika upp mot en blå himmel med vita blommor i förgrunden, det är vardagsnjutning till max. Jag hoppas verkligen att ni tar er en stund varje dag till att njuta av allt det underbara som händer i vår natur. Idag är en bra dag att börja!



söndag 12 maj 2013

Åh, en sådan härlig dag

Den där lilla loppan i två-treårsåldern skulle minsann inte sova mer igår när klockan var halv elva på kvällen. "Jag är vaken nu." Det gick inte att få henne att somna om. Istället sprang vi gatlopp i trappan. Till sist låg hon och föräldrarna i dubbelsängen och suckade. Sömnen tog över och om det inte vore för att sprattelfia kickade mig i brösten halva natten och lekte centrifug, hade det varit en hyffsad natt. Men det blev det inte, mest varm och rörig.

Som tur var kunde en solig morgon vända tröttheten till glada miner och när det var påklädningsdags blev sonen helt plötsligt en fotbollsspelare och dottern en prinsessa. Far och son körde på fotbollscup i Sjöbo och jag och dottern åkte till Bo Ohlsson för att köpa nya rep till gungan och lite annat. När vi kom hem förvandlades den lilla tösen till en pimpinett liten tiaraklädd sessa med örhängen och halsband och klocka och ring. De där förbaskade klack(a)skorna kunde däremot dra åt pipsvängen med sig.

Med lunch i magen och fikakorg packad satte vi oss i bilen och slöt upp med de andra på idrottsplatsen i Sjöbo. Jag fick se sonen spela match för första gången och det var med tårar i ögonen och ett brett leende på läpparna som jag applåderade dem efteråt. Tänk, jag är fotbollsmorsa! Snart är det dags för dottern att börja i knattelaget, hon längtar. Då får vi nog starta bilpool med de andra föräldrarna.

Tillbaka på hemmaplan sattes de nya repen fast i gungställningen och en mycket nöjd liten flicka fick äntligen gunga igen. Om och om igen. Storebror grävde trädgårdsland för att kunna plantera morötter som han fått genom Papricaklubben. Jag gav mig ut på den dagliga promenaden och tog mig återigen an naturstigen vid Hörjelgården. Idag gick jag andra hållet och hittade bra mycket bättre än igår. Träden kändes lite grönare och gräset lite högre. Näktergalen satt i ett träd och sjöng och jag fick stå en stund och beundra skådespelet innan den lilla pippin blev blyg och flög iväg till en lummigare del av skogen.

Hörjelgårdens naturslinga
Nu är kvällen kommen och barnen ligger i sina sängar. Jag ser fram emot en varm dusch för att bli av med fotbollsdammet och de gruskorn som letat sig ner i hårbotten. Maken har, med noll resultat, kört tillbaka till Sjöbo för att försöka hitta sin plånbok. Den är borta och vi har sökt genom hus och trädgård och garage och bilar. Snälla rara lilla plånbok, dyk upp från ditt gömställe så att vi kan få ro i huset denna söndagskväll.

Tack till Djurgården för att ni äntligen vann denna säsong! Över Malmö dessutom. Åh, en sådan härlig dag.

lördag 11 maj 2013

Naturslinga

Jag passade på att gå vilse under min promenad idag. På hemmaplan. Cirka en kilometer från hemmet följdes naturslingan vid Hörjelgården. Vacker natur, fågelsång och bisurr. De vita markeringarna var sparsamt utplacerade och när jag kommit över en spång vid en damm i skogsdelen hamnade jag på en kostig. Det fanns inte en vit markering så långt ögat nådde och när det blev mer geggaspår än fotspår valde jag att gå lite hur som helst istället. Efter en liten stund kom en vit pinne i ögonvrån och stigen var tillbaka. Körsbärsträden blommade för fullt och både göken och näktergalen följde mig där jag gick. Längs med en stor grön äng stod ett litet gäng med gullvivor och solade sig. Nästa gång hittar jag säkert bättre.

Dagens tips för er skåningar är att ta er till Hörjelgården och gå en tur i naturen. Avsluta med fikakorg i gräset eller en grillunch nere vid eldstaden. Njut av min hemmilljö.

Naturstigen, Hörjelgården

fredag 10 maj 2013

Att mötas

Nu har de första knopparna på vårt körsbärsträd blivit till vita blommor. Så väldigt vackert. Att stå på gräsmattan och studera och dofta, känna de alldeles för långa grässtråna kittla mot vaderna. Det är livet.


En annan del av livet är att ta itu med det. Idag har jag varit på två möten. Ett på förmiddagen och ett efter lunch. Olika innehåll men med samma mål. Det första var mer ett avklarande, avstämning och bekräftelse. Det andra grävde i mig, gjorde ont. Tvingade tårarna att rulla ner längs strama kinder. Jag vet att det måste göra ont för att bli bra. Men det gör inte att smärtan känns mindre. Den blir bara mer hanterbar.
Nu ska jag släppa allt och se en efterlängtad film på tv. Chocolat, en tyckaomfilm.

torsdag 9 maj 2013

Hokus pokus

När jag vaknade var världen ännu lite grönare och det kändes som att fåglarna sjöng starkare än igår. Det var också första morgonen det här året som göken gol för mig. Shorts och t-shirt, solkrämssmorda armar och ben, och öppen ytterdörr. Det känns verkligen som att vi är i övergången mellan vår och sommar. Körsbärsträdet i trädgården har börjat få vita nosar på sina knoppar och träden i dungen låter en klargrön ton sprida sig över grenarna.

Barnen har lekt med vatten och vi föräldrar har passat på att städa av halva huset. Eftermiddagsfikat avnjöts på de nytvättade utemöblerna och långt i fjärran hördes ett svagt mullrande. På den sena eftermiddagen snörade jag mina gympaskor och gav mig ut på en skön promenad längs den K-märkta grusvägen. Vildkörsbärsträden hade passat på att fylla sina grenar med vita skira blommor och på en del av åkrarna går det att se små gula skifttningar där rapsens blommor kommer att stå och lysa alldeles snart.

Det är en värld av magi, dofter som förför, ljud som lockar och färger som överöser ögonen med en outtömlig kärlek. Det är i naturen livet känns som mest äkta och det är i naturen jag vill vara.

Körsbärsblommor
En tokig påsk- eller pingstlija

onsdag 8 maj 2013

I skymningstimmen

Jag öppnade dörren för att släppa ut katten. Det svepte en ljum vind över fötterna och jag stack ut huvudet för att få en stor dos av härlig vårsommarluft.

På väg in till soffan plockade jag med mig mobilen och tog en omväg genom trädgården. Kirskålen har vuxit en decimeter sen igår och fruktträden har fullkomligt vräkt ut sina knoppar och blad. Jag ställer mig längst ner i trädgården och tittar mot dammen på andra sidan vägen. Gåspappan går ett kvällsvarv på åkern och i vattenkanten har lövgrodorna precis påbörjat kvällens körsång. Bakom dem, en bit in i skogen, sitter en näktergal och spelar så vackert att jag bara ler. Småfåglarna har börjat göra sig klara för natten och det är några enstaka som sjunger för mig där jag står.


Imorgon är det helgdag och hela familjen är ledig tillsammans. Det står städning på schemat och den gamla bilen ska hämtas för att nu äntligen vara klar för försäljning. Mårran ska vidare och Kompis får klara sig med Wilda i stallet. Ja, vi har namn på våra bilar. Imorgon är också den första av fyra lediga dagar tillsammans. Vi hoppas på sol och värme och massor med utetid. Jag skulle helt klart kunna tänka mig att sova utomhus nu. Vara i det ljuvligt fina. Sitta uppe och se hur skymningstimmen övergår i natt och räkna stjärnor på himlavalvet. Somna till ljudet av grodor och näktergal. Det är mycket som förgyller livet i verkligheten just nu. Det enda viktiga.

Jag är en skogstoka

Eftersom jag mår så väldigt bra av att vara ute i naturen så snörade jag på mig de ordentliga gympaskorna och åkte ut till Kronoskogen (Bakom Svampabanan och intill Tosselilla). Där finns det några spår att följa och jag har bara gått en av de kortare förut, minns inte färgen. Idag började jag gå utan att se vilken färg det var och uppmärksammade först efter en stund att det var det gula spåret. Det var mjukt under fötterna och överallt hade små blad vikt ut sig från sin mjukstart. Fåglarna lekte i träden och ju längre jag gick desto blåare blev himlen. Kringelikrogiga stigar tog mig genom skogen och på vissa ställen var det riktigt flåsigt. Det var barrskog och lövskog omvartannat. Här och var korsade små vattendrag stigen och jag njöt för fullt.

Nu blir det grönt i skog och mark

Efter ett bra tag kände jag mig smått förvirrad, hjärnan hade tappat orienteringen eftersom spåren snirklade sig fram. Upp för en lång backe och vips stod jag högt upp i luften med bara en smal stig framför mig. Jag ogillar höjder. Efter två turer till Söderåsens nationalpark har jag lärt mig att inte gå uppåt för länge. Men idag såg jag inte hur högt det var förrän jag stod där uppe, med en magnifik vitsippsklädd backe vid sidan om. Långt där nere rann en å och det kunde ha varit riktigt trevligt om nu hjärnan inte hade fått för sig att jag är en lemmel. Det driver på inombords och pulsen lägger sig utanpå huden. Under bråkdelen av en sekund genomgick jag en inre kris. Fortsätta, eller gå tillbaka en bit? Äh, jag lutade mig så långt åt höger det gick och sen proylax-andades jag mig fram längs stigen. Det gick bra men jag var smått skakig i benen efteråt.
Vackert, men alldeles för långt ner
Efter en timme och tjugo minuter var jag tillbaka vid parkeringen, varm och törstig. Som tur var hade en vattenflaska packats ner under morgonen. Jag tog en snabb titt inne på Boan och sen åkte jag hem, hungrig som en varg. Gjorde en god sallad, likadan som den jag åt igår och satte mig i soffan med "Engelska gods och herrgårdar" på tvn.

Sen råkade jag läsa att pappan i Eslöv hade glömt sin tvååring i bilen medan han gick och jobbade. Åtta timmar senare var det för sent. Vem fasiken glömmer sitt barn i bilen? Bara för att mamman brukade göra lämningen på morgonen så betyder det inte att pappan har tillåtelse att vara totalt disträ den dag när han får ansvaret. Jag gråter för barnet och för de efterlevande. Jag gråter och saknar mina små så att det gör ont i varje liten del av kroppen.

tisdag 7 maj 2013

Sol och värme och näktergalen

Idag är det riktigt varmt ute. Knallblå himmel, stor glad sol och tjugo grader i skuggan.

Näktergalen har landat. Den sjöng för mig när jag skulle somna och den sjöng för mig klockan halv fyra i natt. Jag ville bara lyssna, förföras av ljudet. När jag stod i den tidiga morgonluften sjöng den igen, näktergalen. Högt och tydligt och sopp vackert att det kanske är en dröm. När kaffet var urdrucket satt den lille skönsångaren utanför fönstret och i min iver skrämde jag bort den.

Vilken tur att det fortfarande sjungs från dungen. Under min solskenspromenad hörde jag tre olika näktergalar, det var som att jag vridit igång en kran. Överallt ljöd de underbara tonerna. Tillsammans med de andra fåglarna och insekterna bli det en vackert spelande orkester. Tack.

måndag 6 maj 2013

Tanka(r) i naturen

Det blev som det blev och jag har nästan inte sovit alls under natten. De stunder då sömnen tagit över har jag hemsökts av obehagliga mardrömmar. Så fort dottern placerats i soffan tog jag på mig träskorna och gick ut i morgonluften. Djupa andetag som rensade lungorna från natten. Varma strålar snuddade vid mina kinder och det kändes en smula lättare.

Disig soluppgång

Men så drog vardagslivet igång och allt ramlade över mig. Det slutade med tårar. Tårar och en alldeles för hög röst. Jag gjorde det igen, ignorerade kroppens försök att påkalla min uppmärksamhet. Men jag ger inte upp. Samlade ihop de få krafter som fanns och roddade hem resten av morgonen, darrig i kroppen och med tårar i ögonvrån.

När dottern var lämnad på förskolan styrde jag bilen ut i skogen. Jag hamnade i Christinehofs ekopark, en favoritplats. Solen var med mig och hade det inte varit för vinden kunde jackan ha legat kvar i bilen. En och en halv timme promenerade jag omkring i skogen och lyssnade på fåglar, hejade på får, studerade myrstackar och log brett åt allt det gröna som börjar öppna upp sig. Mitt nya favoritljud är att lyssna på tofsvipornas speciella sång. De är både vackra att höra och se på. Vi njöt av dem på picknicken i lördags också.

En skogspromenad som tog mig tillbaka till nuet var precis vad jag behövde. Lugnet nådde in och jag darrar inte längre. Jag fortsätter att göra rätt och försöker intala mig att livet är nuet och i nuet är allt bra. I alla fall just nu.

Christinehofs ekopark

Borstakärr

Gröna sköna blad

Älska alléer

Vitsippor vitsippor vitsippor

Slottet

söndag 5 maj 2013

Möhippa


Igår var det dags för min systers möhippa. Hon hämtades vid bussen i Brösarp och vi åkte ut till naturreservatet i Kronovall. En kort promenad tog oss till den perfekta picknickplatsen. Solsken, värme, fågelsång och en väldigt vacker utsikt. Vi åt broccolipaj och drack bubbel. Pratade om bröllop och vardag och andra tankar som dök upp. Kusin M dök upp och stämningen höjdes ett snäpp. Klockan fyra åkte vi till övernattningsplatsen där A mötte upp. Mer prat och skratt och ett glas vin. Bastun värmdes upp och det blev en vånda att sitta i värmen. Vilken tur då att det bara var att hoppa ner i bubbelpoolen på altanen. Underbart!

Med uppluckrad hud duschade var och en innan det var dags att göra iordning maten. Kräftor med bröd och sallad. Bubbel såklart. Väldigt avslappnat och kul.

Musik och prat och skratt och snacks. Mamma kom över en sväng och vips så var klockan midnatt. Musiken ökade i tempo, volymen höjdes och vi dansade bort två timmar och drack stora mängder vatten. Klockan två var det tyst och släckt och åtta timmar senare vaknade jag och sträckte ut den ömma kroppen så gott det gick. Dagen mjukstartade och vi åt frukost i solskenet på altanen.

Halv tolv kramade vi om varandra och vinkade av M och A som körde iväg på söndagsäventyr. Jag och syster fick ge oss av på nyckeljakt, hemnyckel försvunnen. Vi åkte tillbaka till naturreservatet men för fans ingen nyckel. Gissa om jag hoppade högt när det glimmade till på marken på väg mot huset vi varit i. Hurra, nyckeln återfunnen!

Det var ett mycket roligt dygn tillsammans med syster och vänner. Snart dags för bröllop! Underbara kärlek.

fredag 3 maj 2013

Klibbiga knoppar

Dottern var lämnad på förskolan och på väg mot bilen såg jag att kastanjeknopparna brustit. Det var inte annat att göra än att springa till bilen och hämta kameran (mobilen såklart). Fingrarna längtade efter att få känna på klibbigheten. Det där som lever kvar i minnet från förr när det nästan var lite obehagligt att ta på knopparna. Lite som flugpapper. Idag kändes det mycket bättre. Det kändes lite som vår i utveckling och om några månader sitter det jättestora blad på trädet. Solfjädrar som barnen plockar och lägger i bilen så att jag sen kan rensa ut de smuliga resterna.

torsdag 2 maj 2013

Vardagslyx

Utemöblerna jag satt och njöt i igår var i morse täckta av ett vitt skimmer. Frosten slog till under natten och allt som solens strålar ännu inte hunnit nudda vid hade får glitterpynt.

Nyplöjda åkrar med raka fåror, vårblommor, skräniga gäss och så denna vackra frost. Det var väldigt vackert att gå till skolbussen denna morgon. Nu är det eftermiddag och temperaturen har rusat upp i modiga 15 grader och solen skiner från en blå himmel. Trenchcoat-väder.

Jag har fullt upp och hjärnan går på högvarv. Det är roliga saker på gång och inläggen kommer förmodligen bli korta och förvirrade fram till på söndag. Verklighetsförankring!