lördag 31 augusti 2013

Längs Skåneleden, en natt i Vantalängan

Med båda barnen i bilen styrde vi kosan mot mina föräldrars hem. I bagageutrymmet låg väskor till två olika slags äventyr. Barnen skulle sova över hos mormor och morfar medan jag och maken spenderade en natt i naturen. Äntligen! Vi har längtat länge efter detta dygnet. Alla samlades i huset och fikade gott innan det var dags att pussas och kramas och vinkas en massa.

Väskor stuvades över i rätt bil och därefter åkte jag och maken iväg. Vantalängan utanför Brösarp var vårt mål och så blev det också. Sakerna kånkades på plats och efter en inspektion av underlag hittade vi till slut rätt plats att slå upp tältet på. Eldplatsen ställdes iordning och ganska snart spred sig den goa rökdoften längs trädtopparna, samtidigt som en liten whisky letade sin rökighet ner i halsen.

En bit bort hade en liten familj slagit upp sitt läger och vi hejade på varandra men inget mer än så. Mina väl förberedda örtbiffar lades på galler över elden och samtidigt kom ett lätt regn farande över himlen. Det mesta samlades upp av trädens lövverk och vi kunde fortsätta sitta ute och njuta av lugnet. Ett gott vin öppnades upp och vi åt sakta mellan tystnad och några enstaka vardagsberättelser.
Lägret är färdigställt.

Laphroaig 10 yo.

Ett glas vin i väntan på middag.

Örtbiffar med vitlökssås.

Varmt och vackert.

Mörkret föll och till slut var det enda som gick att se den gnistrande elden framför oss. Ett par kattögon blänkte förbi men inget mer än så. Min hals gav upp och det hördes inte mer än viskningar när jag pratade eller skrattade. Klockan var väldigt ung när vi packade ihop och kröp ner i sovsäckarna, det tar på krafterna att vara ute i naturen. Under natten vaknade jag av att det föll rejäla droppar på tältduken, men sömnen tog över igen och regnet gav upp innan morgonen kom.

Klockan var nog halv åtta när jag vaknade och hörde en tupp gala på avstånd. Det gick inte att somna om och ganska snart hörde jag hur det började pratas i det andra lägret. Maken vaknade efter en stund och vi pratade oss pigga innan det inte gick att ligga kvar längre, utedasset kallade. Frukosten gjordes iordning, pulverkaffe, juice, ägg och smörgåsar med makrill. Det är svårslaget med frukost i naturen. Allting packades ner och tältet revs innan vi slutligen gick till bilen och la in allting där. Klockan var fortarande förmiddag och därför hanns det med en tur långs Skåneleden mot Hallamölla och Verkasjön. Jag fick handsvett när det helt plötsligt var väldigt långt ner till ån som rann till vänster om oss. Det minns jag inte sen förr. Fast förr var jag bara en tös som inte tänkte speciellt mycket på eventuella faror i livet.
Frukostkaffe i naturen.

Vantalängan, det var många år sen senast.

Vårt lilla läger låg längs bort.

En lugn promenad längs Skåneleden.

Innan det var dags att köra och hämta de små älsklingarna passade vi på att köpa en lätt lunch i Brösarp och sen ta oss ut till rastplatsen på de norra backarna. Idag är det exakt åtta år och en månad sen vi satt där och firade att vi gift oss. Vi satt till och med på samma gräsplätt. Ett härligt minne och ett fint sätt att avsluta en njutbar tur i naturen på.
På hemvägen, lunch i Brösarps backar. Ligga på en filt och titta upp mot trädkronorna.

torsdag 29 augusti 2013

Morgonen

Att vakna upp med ont i halsen och huvudvärk är inte den bästa starten på en dag. Två värktabletter och en tjusig soluppgång vände känslan, glada barn likaså. Bus och skratt och kramar med mina barn är som soluppgång i hjärtat. ♥


onsdag 28 augusti 2013

Som en gåva

Lilla damen var hemma med mig idag. Hennes dunderförkylning från igår hade reducerats till några nysningar, lite snor och hosta. Humöret var det inget fel på, sång och dans och prinsessafasoner avlöste varandra. Vi åkte till affären och köpte en tidning, det är en grej vi gör när någon i familjen är sjuk. Dottern valde en tidning om en liten älva i gröna kläder, ett sött halsband var bonus. En mycket nöjd tös satte sig i kökssoffan och bläddrade i sin tidning samtidigt som munnen proppades full av kanelbulle.


Min dagliga promenad utökades med en knallrosa barnvagn och en liten tjej iklädd en knallrosa prinsessklänning. Dagen till ära förärades vi med högsommarvärme, svetten pärlade sig under toppen när jag flåsade fram utan skugga. Vad skönt det var när treåringen i vagnen tjöt efter björnbär när vi kommit halvvägs. Skugga, björnbär och getingar. Det blev inget långt stopp, däremot sött.


Så skönt det har varit att få njuta av ännu en sommardag. En riktigt fin sådan. På fredag ska jag ut i skogen och sova under stjärnorna. Vädret ska vara fint och temperaturen varm nog. Ett litet moln seglade upp på förväntningshimlen idag, min hals ömmar och det hörs på rösten att något är på gång. Maken lovade att köpa Esperitox till mig när han ändå skulle åka iväg och löpträna. Hoppas, hoppas verkligen att tabletterna hjälper. Om inte så får jag lägga mitt hopp till placeboeffekten.

Kärringknut

Gårdagen började med en enorm kärringknut inombords. Trötthet slog ut allt annat och med den kom olust och skam. Jag ville försvinna, lösas upp i partiklar. Sen bestämde jag mig för en lång promenad i den morgonsvala naturen. Hjärnan malde på och den vanliga ron ville inte infinna sig förrän tankarna virrat klart. Då fanns det en plan, en lösning på hur morgnar som börjar katastrofalt kan förmildras.

Steg efter steg löste upp knuten jag bar på och luften och det vackra kunde till slut ta över och låta det sista lilla bekymret få ta tid på sig.

måndag 26 augusti 2013

Vädra ut och lämna plats

Mina dagliga promenader är som ett eget rum i livet. Efter femhundra meter stänger hjärnan ner alla måsten som annars glider omkring och tar upp plats. Istället blir det tyst och tomt, öppet. Som att öppna ett fönster på vid gavel och låta dammet virvla ut och vidare. Jag njuter av knastret under fötterna, doften av kossa när jag passerar hagen och utsikten är alltid lika vacker. Idag låg det en liten liten kalv i gräset hos bonden. Liten och storögd och jag kunde nästan höra hans röst när mamma ko ropade på honom. "Ja, mamma, jag kommer så fort benen bär." Lite längre bort gnäggade hästarna högt och buffade lekfullt på varandras ryggar. Vindkraftverkens långa armar klöv luften och deras långsamma gång kändes nästan meditativ. Björnbären som växer alldeles vid vägen omgavs av surrande flugor och bären smakade sött i munnen.

De dagar jag inte kommer ut i naturen och får koppla bort vardagen är inte alls lika bra som de dagar jag gör det. Då blir humöret dunkelt och irriterat. Tankarna trampar på varandra och orden stakar sig i munnen. Hjärnan krymper och det mesta känns motigt. Skönt nog är de dagarna lätträknade, jag prioiterar naturen och låter något annat vänta. För livet väntar inte, det tickar vidare i samma takt som alltid.

Känslan

Det är soligt och termometern seglar mot tjugogradersstrecket. Inomhus är det också varmt, åtminstone enligt inomhustermometern. Trots det har jag gåshud på armar och ben. Fötterna är kalla de senaste två kvällarna har raggsockarna åkt på.


Känslan av höst är svår är undvika. Den hänger i luften, smyger sig in längs golvet och ruskar i trädens grenar. En knapp vecka har vi kvar av augusti, sen kommer hösten - den underbara. Då dras leggingsen på under klänningen och de gosiga koftorna plockas fram ur garderoben. Alldeles snart.

lördag 24 augusti 2013

Trots allt

Efter en förmiddag i smärtans tecken tog två paracetamol udden av det onda. Jag kunde andas normalt igen och det gick att sitta ner i soffan. Lilla tösen har velat bli buren flera gånger idag då febern har härjat i henne. Då känns det ruttet att behöva neka, både för min del men också för barnens. Vi har en dag till imorgon innan pappan i huset kommer hem. En hel natt också för den delen. Dottern ligger redan i dubbelsängen, hon viskade till mig när jag satt i sängen med henne "mamma, du kan gå ner nu, det går bra". Älskade unge. Sonen och jag hade en Star Wars-kväll i miniatyrform. Han fick se en stund på Episod II, jag agerade översättare. Klockan hann bli mycket innan även pojken somnade i sin säng.

Natten som gick var snål med sömn, jag känner hur det drar i ögonlocken och det enda jag vill se på TV är The Hobbit och den har jag redan bestämt att maken och jag ska se tillsammans. Så jag sitter i tystnaden, det enda som hörs är tickandet från klockan och datorns surrande. Boken som påbörjades igår avslutades idag. "Livet efter dig", en fantastiskt fin berättelse om två personer och deras påtvingade umgänge. Det är en bok jag rekommenderar till alla er som älskar livet och vill få en liten kick i hjärtat.

Den här dagen blev ganska bra, trots allt. Med raggsockorna nerknölade i mina sandaler, sprang jag ut i trädgården för att fånga några av solens sista strålar. Tillsammans med en kaprifol blev det precis så vackert som jag tänkt mig.

Gnällstund

Dottern hämtades tidigare från förskolan igår, hög feber. Hon yrade och kände inte igen mig. Mormor och morfar fick hämta storebror på fritids och kvällens planering ställdes in.

Min högerarm har fått två brännmärken efter att matfett flugit upp från stekpannan. Dottern somnade i soffan och sonen kom sent i säng, väldigt mörkrädd. Jag har legat vaken stora delar av natten för att hålla koll på den fyrtiogradiga lilla tösen intill mig. Klockan sex ville liten gå upp men jag var helt snurrig då, det kändes som en rejäl bakfylla. En timme senare gav jag upp och vi gick ner. Glansiga ögon och en temp på trettionio, dottern var i mellanläge. När jag satte ner henne på golvet small det till till vänster i ryggen på mig.

Så, här går jag omkring. Att sitta gör ont, det är nästan som att ha värkar, fast i ryggen. Dottern ligger i soffan och vilar, sonen viker pappers figurer och maken är i skogen. Det kan bli en lång dag.

Slutgnällt.

torsdag 22 augusti 2013

Min väg

Idag känns det som högsommar. Det enda som får mig att inte känna det fullt ut är tomheten, resten av familjen är inte där jag är. De är på jobb och i skola och på förskola. Jag går här hemma och våndas över sånt som inte alls behöver någons vånda. För att stilla tankarna gick jag ut.

Det blev en tur längs min väg. Vägen är allas, men bara jag kan gå min väg. Bara jag kan se det vackra som får mig att le inombords och skutta fram nästan osynligt. Den där snäva kurvan på tillbakavägen, den som ser ut som vilken kurva som helst, den är magisk och det doftar så gott när jag går förbi. Idag användes mobilkameran flititgt under promenaden. Alla vackra blommor drog min uppmärksamhet till sig och min rumpa stack upp här och var när näsan var nere i grönskan och förevigade motiven.


Solen värmde gott i nacken och syrsorna spelade i gräset. Kossorna tittade storögt när jag gick förbi, trots att vi ses i stort sett varenda dag. Fjärilar finns det gott om längs vägen. Det är som att de förbereder sig på att kylan ska komma. Överallt fladdrar det och vissa är mer färgglada än andra. Vackert, naturen är vacker. Titta på blomman på den översta bilden. Vid första anblick är det lila och spretigt. När du tittar en andra gång syns små trumpeter med krulliga ändar. Tittar du sen en tredje gång kanske du ser mörklila glasspinnar sticka upp i mitten. Allt det och endast en liten blomma. Inom en meter finns det massor av saker att upptäcka. Om du orkar och om du tar dig tid. Konstigt nog tar jag mig tid att titta på just det. Se och njuta och vara där. Annat är det i hemmet och bland alla måsten. Där förvinner tiden utan att något egentligen händer. Speciellt utan att det händer små fantastiska saker. Eller, de händer kanske men jag är inte där.

onsdag 21 augusti 2013

Instagram

Jag älskar Instagram! Vilken fantastisk plats att kunna se otaliga bilder med vackra motiv. Så snabbt, så enkelt och så roligt. Den enda haken är alla fula filter det går att välja mellan. Inte så fint. Jag lägger upp 1-5 bilder per dag och allt är fotat med min mobilkamera. Lite trist är det när vissa lägger in bilder de tagit med sina superhundramega systemkameror. Det är fusk. (Mest för att de bilderna har ett annat djup och en annan skärpa.) Men, jag kämpar på med mina impulsbilder och ser till att ramarna fångar det bästa i varje bild. Finns du på Instagram?

Från den senaste veckan, "tornekulla". 

lördag 17 augusti 2013

Nån

För ganska snart tolv år sen träffade jag min man för första gången. Imorgon är det årsdagen. Tolv år sen jag körde upp till Göteborg för att träffa en massa goa chattvänner. Men mest av allt för att träffa den där trevlige unge mannen jag pratat med i 3-4 månader. Vi delade många intressen, hade likadan humor (torr så det knastrar) och musiksmaken klickade också bra (bortsett från hans Kiss och Manowar och Iron Maiden-intresse). Dessutom var han stilig att se på.

Första mötet blev bra, jag kände mig som tolv år gammal där jag satt på en filt med fjärilar i magen och väntade på någon jag bara sett på bild. Det blev bra. Det blev så bra att vi bestämde oss för att ses igen, jag tog tåget till Stockholm någon vecka senare. Första besöket i huvudstaden. Tänk om han valt att gå när jag klev ur vagnen? Tänk om jag ville gå, vart skulle jag ta vägen? Inga bekymmer, det klickade och sen dess har det varit vi.

Det som fick mig att minnas första träffen var ordet "nån". När jag pratade med F i telefonen och någon frågade vem det var så svarade jag, "nån". Eller "noon" som jag säger. Det har dykt upp många gånger, "noon". Härliga små minnen.

Det är på detta vis fåglar blir till. 
Idag har sommaren kommit tillbaka. Det doftar nyskördat och nyplöjt, på andra sidan vägen står kornet (eller är det råg?) och knäpper, som för att berätta att de är redo att tröskas. Ikväll vankas det kräftskiva hos systeryster och hennes fru. Det är bara jag som ska åka dit, sena tillställningar med pilleri-mat är inte något för våra barn och därför stannar maken hemma med dem. Jag har lagt en flaska bubbel på kylning, valt ut en färgglad klänning att ha på mig och matchande plagg för den kallare delen av kvällen. På bordet står en burk nykokt hallonsylt med smak av cognac. Den ska jag packa in i prasslig cellofan tillsammans med annat gott som ska överlämnas till festfixarna. Härligt!

Se nu till att ha en hejdundrande trevlig lördag, precis så som jag tänker fortsätta att ha!

onsdag 14 augusti 2013

Så det skaver

Flera gånger om dagen drar det i mig, lusten att skriva finns där och orden bankar på insidan för att få komma fram och synas. Men så snubblar de på varandra och helt plötsligt blir det överväldigande och rörigt. Då stänger jag av och ägnar istället tankarna åt att lyssna på regnet eller att läsa i boken vid min sida. Vardagen kom rusande som ett ånglok och brakade rakt in i magen på mig. Det gnager och river och hur jag än formar mig så skaver det. Är det tanken, själva innebörden av "vardag" som ställer till det? Jag ska kanske se det som "nydag", att varje dag är ny och varken vardaglig eller tråkig. För så är det ju, det finns bara nydagar och sen är det upp till var och en av oss att göra den till något speciellt.


Som idag. Jag trotsade ösregnet och mullret, styrde bilen mot Ystad och där fälldes paraplyet upp till ljudet av ett enormt knakande i himlen. Klostrets höjd tackades med en lätt nick och trygg gick jag in mot centrum. Den där ringen jag fastnade för när jag och maken var i Ystad för några veckor sen hägrade fortfarande i mitt huvud. Det var bara det att storleken inte var rätt. Åtminstone inte för det finger jag hade tänkt bära ringen på. Vilken tur att jag har fler fingrar på högerhanden. Den vackra silvertyngden med en gyllene karneol är nu i min ägo. Min. Som att ha en bit glödande sol med sig vareviga dag. Ett komplement till förlovnings- och vigselringen på vänsterhanden.


Det är inte lätt att styra upp dagarna alla gånger. Mina små hjärtan är inte helt förtjusta i att behöva anpassa morgnarna efter fritids och förskola. De har njutit av att vakna när de sovit klart, mjukstartat dagarna med tv-tittande eller lek och sen tuggat i sig en sen långfrukost. Inte alls som nu, upp och på med kläder och i med frukost och borsta tänder och än det ena och än det andra. Vi hatar stress och stress är det största bekymmer vi dras med på vardagsmorgnarna. Vilket givetvis medför oro, ömma magar, ledsna ansikten och arga röster. Prutt. Nästa vecka drar allvaret igång på riktigt. Då kliver vi upp samtidigt med tuppen och klockans tickande skruvas upp ett par decibel. Då finns det en buss att passa och en skolplikt att följa. Men inte än, och ändå sitter vi där och blir allt gråare i kanterna.

Nej, tack. Inte mer grått och surt och trist. Jag ska nog kunna fundera ut något bättre. För varje dag ska kännas spännande, inspirerande och ljus. Kanske inte sagoprinsesslik, men något ditåt. Utan de klarblå fåglarna som visslar så glatt i fönstergluggen.

måndag 12 augusti 2013

Att behöva återgå

Så kom den, dagen då livet återgick till "vanligt". Mobillarm som spelade alldeles för tidigt på morgonen, väckning av små sömnvarma barn, rutiner att följa för att hinna med vad som ska hinnas med, lämning på olika ställen och så vidare. Jag har ett litet darr i hjärtat, det ger sig tillkänna och berättar att vi går mot höst. Vardagen tog vid och i samma stund svepte en kylig vind fram i landskapet och mörka tunga moln rullade ut sig över oss. Det var som att vädergudarna väntat på denna dagen i flera veckor.

Vilken lycka då att få stänga ögonen och tänka tillbaka på den del av sommaren som redan varit. Vi har haft sol och ännu mera sol, och värme och genomsvettiga linnen och shorts. Solkrämsdoften har hängt tung i näsborrarna och kranen har fyllt på det ena vattenglaset efter det andra. Barnen har badat sig skrumpna i poolen och vi vuxna har skrattat och förmanat och bistått med torra handdukar när det roliga blivit för bra. En efterlängtad hängmatta har hittat sin plats mellan ett plommonträd och ett bigaråträd. Där har jag legat och tittat på djupröda bigaråer som solat sig varma i strålarna som pumpats ner från den gyllene bollen på himlen. Vi har ätit glass som aldrig förr och suttit ute om kvällarna och njutit av sydeuropeisk mañanakänsla.


Det har helt enkelt varit en fantastisk sommar så här långt. Naturen har blomstrat trots frånvaron av regn. Regnkläderna har hängt sig trötta i hallen och tjocktröjorna har legat långt in i garderoben.

Nu sitter jag här, det är måndagskväll och om en vecka börjar min lille pojke första klass. Den här veckan har han en mjukstart på fritids. Dottern har släppt blöjan dagtid och det är ofattbart vad en sommar kan göra för utvecklingen av barn. Det är också ofattbart vad en sommar kan göra med humöret hos en mamma och en pappa som ständigt måste agera diplomatiska medlare mellan två ursöta barn. Som de två små kan prata, som de två kan skrika, som de kan bråka, som de kan retas och som de två söta raringarna kan driva oss till vansinne. Ibland har jag bara velat sätta mig ner och gråta. Idag ville jag bara gråta när det gått några timmar och det enda som hördes var min egen röst. När familjen är samlad känns det bra, även om det är full kalabalik.


Sommaren har bjudit på vackra promenader, det har varit svårt att inte fota allt i min väg. Mycket finns sparat att titta på senare men det mesta har insupits rakt in i hjärtat. Lyckan har vältrat sig fram längs huden och lämnat mjuka spår som jag hoppas stannar kvar länge. Underbart.


Huden är fortfarande brunskimrande och det är en härlig känsla att veta att färgen kommer från all utetid, i rörelse på något sätt. Att ligga på stranden eller vid en sjö är inte min grej. Det är därför jag har shorts och linnebränna. Alldeles utmärkt.

Jag är oerhört tacksam för allt det vackra vi har och allt jag kan göra. Det mesta finns så nära att det nästan blir lite för enkelt och då glöms en del bort. Så härligt då att det är sensommar och chansen alltid finns kvar. Lycka!

måndag 5 augusti 2013

Doften


När jag står i köket och tänker på ingenting. Vinglaset tynger ner handen så smått, en behaglig tyngd. Just då kommer doften, den som kommit varje sommar, just i början av augusti. Doften av uppvärmd natur, mjuka vindar och mogen blomning. Det går inte att beskriva exakt vad det är som doftar. Däremot kan jag känna en stuns av ren lycka som sprider sig i kroppen. Det finns åtminstone en sån doft per årstid, säkert fyra för sommaren. Älskvärt.

söndag 4 augusti 2013

Sommaren

Den här sommaren, för det är precis vad vi kan kalla den, sommar. Sol, värme, bad, härliga dofter, sena kvällar i trädgården och allt annat som hör till. Enstaka regnskurar som lämnat glänsande droppar på den brunbrända huden. Solblekta hårstrån, nyfikna blomflugor, glada semesterfirare och en ständig doft av tändvätska och rök från grillad mat. Tyvärr har allt det här fantastiska gjort att en del av böndernas skördar har fått stå tillbaka. De gröna ärtorna runt vår tomt är inte alls gröna längre. Plantorna ligger slött på varandra och skidorna har torkat ut och lämnat en gyllengul våg som aldrig kommer att pryda våra tallrikar.

Den här sommaren, den är så förträfflig att jag nästan inte kan förstå det. Getingarna lyser med sin frånvaro och jag är därför med avslappnad än andra sensomrar. En vecka återstår av makens semester och vi ska krama ur varenda njutbar minut innan det är dags att packa väskor och ställa in alarm. Bloggar och bloggande har legat i träda, det är först idag som jag har känt en större lust att sätta mig med datorn i knät och låta tankarna bli till ord för de som vill läsa. De första tänkta orden hamnade i skymundan när jag istället skrev "sommaren" i rubrikraden. Tack, det blev mycket bättre så här. Jag tänker inte mata eventuella negativa tankar. De växer bara jag ger dem utrymme och det utrymmet är redan upptaget av njut.

Jag återgår till njut. Du också,va?

Den där älskade tösen


Igår fyllde dottern år. Tre till antalet. Världens busigaste tös, prinsessan rosa, fick massor av fina presenter. Årets varmaste dag, alla var gnälliga och flugorna ettriga. Tårtan ville smälta ner över bordet och vattnet var mer önskvärt än kaffetåren. Födelsedagsbarnet fick en rosa mikrofon och den sitter i ett järngrepp. Vad underbart det är med barn! Mina barn, våra barn, familjen.