måndag 30 september 2013

Höst i paradiset

Idag har det varit en sån där riktigt höstig dag. Sval morgon med regndroppar mot huden. Uppsprickande himmel med fluffiga vita moln. Bitande vindar med doft av kogödsel.

Det är en känsla av höst i paradiset. Filmen med just det namnet har sitt paradis alldeles i närheten av den gård där min rehabilitering ligger. Paradiset är stort, det sträcker sig ändå från naturens storhet in till hjärtat på mig - och dig. Mogna äpplen som släpper sitt fäste och dunsar mjukt mot daggvått gräs. Fluffiga katter med klarblå ögon som spinner mjukt mot handen. En klunga nyckelpigor som håller värmen tillsammans på ett globformat äpple. Fyra små dunsande valpar som öser ut sin kärlek genom de gosiga kropparna. Paradiset.

På hemmaplan finns mitt paradis. Lyckliga barn med smutsbruna kinder. Ett hem som alltid inger trygghet. En man vars famn är större och varmare än solens långa strålar. En stor trädgård, full av liv och ögonfröjd. Och jag, en person som tar sig tid att se det vackra, känna pulsen och höra ljuden. Tillsammans fyller vi varenda bokstav i paradiset och ger det en mening. Meningen med livet. Kärleken.


söndag 29 september 2013

Sista helgen i september

Den här helgen vaknade upp, studsade till ett par gånger och nu är den på väg ner i sängen igen. Vi delade upp de två heldagarna i "göra lite" och göra mycket". Igår drev fyra personer omkring i huset, ett litet avbräck i att jag åkte iväg och blev klippt samtidigt som resten av familjen åkte till affären. Idag har jag knappt suttit ner, åtminstone inte utan att ha en måltid framför mig. Hela familjen har fladdrat omkring på olika sätt, lite som fjärilar på en blommande äng. Städ och tvätt och lite shopping, kalas, träning, matlagning och allmän förvirring. Jag har lite svårt att minnas vad vi gjort och ätit den här helgen. Senaste målet, potatis- och purjolökssoppa med äppelpaj till efterrätt, har jag inga svårigheter att minnas. Svårigheten är att inte sitta så att magen ömmar av allt det goda som vilar där i.

Sista helgen i september, det har varit vackert väder och vi har varit inomhus. Det är nästan ett brott mot livet. Skogen borde ha besökts, gärna med fikakorg och lite spralliga ben. Nästa helg blir det säkert fint väder igen. Då är det första helgen i oktober, höst så in i bomben.

Nu minns jag. I fredags hälsade jag på min fina syster och hennes fru i deras nyköpta hus. De slipade och spacklade för fullt och jag frös ända ut i tårna i tvärdraget. Däremot njöt jag ända in i hjärtat med en kopp kaffe och en chokladbit i solen. De kommer att få det fint där i sitt stora hus. Där kärlek finns, där är det alltid fint.

lördag 28 september 2013

På håret

När jag klippte av det riktigt långa håret kändes det modigt och fräscht. Det gick något år och i början av den här sommaren klipptes håret ännu kortare. Wow, det gjorde oerhört mycket för min självbild. Många bitar föll på plats och jag växte. Nästa klippning bekräftade att kort är rätt och idag gick jag ut från salongen med ett stort leende, nyklippt och korthårig. Det hänger på håret, jag erkänner lyckligt att Sandra har hittat ut.

fredag 27 september 2013

Hålla på

Det är en sån dag. Ni vet när saker och ting bara måste hålla på jäklas med mig. Saker som glider ur händerna. Mat som tvunget ska hamna på den splitternya toppen. Bestick som hamnar rätt i diskmaskinen men som ändå måste hoppa upp igen och lägga sig längst ner i botten. Redan i förmiddags tyckte jag att det var något som skulle jäklas med mig. Nu har jag gett upp och ger allt för att trycka ner de tråkiga känslorna som väller fram när det går i fel takt.

Fredag, en dag för återhämtning. Också en dag då jag efter noga övertalande ställde mig på crosstrainern och körde för fullt. Mycket tack vare en app till telefonen, psy-trance rakt in i öronen. Det gick bra, bättre än någonsin. Tack till mig själv för tågan att inte strunta i det. Det var vila mot träning. Båda lika välbehövliga, viktigt att ta hand om båda delar.

Jag tog mig också tid att åka iväg och hälsa på min syster och hennes fru i deras alldeles egna hus. De river och spacklar och gipsar och svär och eldar skit och skapar sig ett hem. En stor skola som slitits ner rejält under årens lopp, det krävs mod och ork och framtidsvisioner när papperna skrivs under. Allt det som de gör är tufft och jag är säker på att de kommer att ro det i hamn och stå med ett fantastiskt resultat när tiden är inne.


Termometern i vardagsrummet har visat på sjutton grader hela dagen. Jag har legat under filten i soffan, dubbla par strumpor och likaväl iskalla fötter. Nu är det upp mot tjugofem grader varmt härinne. Det är alltid lika svårt att reglera vedåtgången i början av säsongen. Vi ska få frost under natten och nu är veden slut i vedlåren. Burr, vi leker nog vandrande filtar imorgon bitti.

torsdag 26 september 2013

Giftigt



Magen krampar och det gör ont nästan hela tiden. Det är som att jag slickat på en flugsvamp. Jag letar i minnet efter något som kan ha orsakat det onda. För en kort stund hittade hjärnan på att vanligt smör letat sig ner i magen. Det har det inte gjort. Men det känns så. Jag som kände att det blev en bra dag, trött men inte tom. Nu river det inombords igen, lika ont som igår, av helt andra orsaker.

En promenad genom en kylig bokskog, vackraste golden retrievermamman i koppel. Bästa sällskapet. Hon och jag och skogen. Lugnt och tyst och nära. Vi gick en timme, sen tror jag att mamma hund började sakna sina valpar. Lika bra det, jag behövde vila. På hemvägen stannade vi till och beundrade den vackra lönnen, klädd i alla mina favoritfärger. Mot en klarblå septemberhimmel. Jag beundrade naturen och hunden bökade efter sorkar. Precis som det ska vara en kall höstdag.


Mörka morgnar

05:50, mobilen lyser upp och börjar spela en välkänd melodislinga. Under täcket är det varmt och skönt och utanför fönstret har morgonens första ljusstrimma brutit en linje i det annars så mörka. Det syntes inga stjärnor på himlen den här natten. Däremot fylldes drömmarna av otäcka händelser och hjärtklappning.

Morgonkaffet väntar i kannan och raggsockarna håller undan kylan från golvet. Trots mardrömmar känns det inte segt i kroppen. Att lägga mig tidigare var ett bra beslut. Jag vill orka idag. Idag ska jag också ha energiförvaltning som prio ett. En promenad i naturen, kanske med en av hundarna, är vad som känns bra. Lunch och en stunds vila för att sen spendera den sista delen med valparna. De flesta lämnar boet imorgon för att vara med sina nya familjer.

Jag ska vara lika klar i sinnet idag som den kyliga luften är klar mot mina rodnande kinder. Det blir en fin torsdag, jag lovar.

Vänta på skolbussen med barnen och soluppgången

onsdag 25 september 2013

När det bränner bakom ögonlocken

Saker att önska när en stjärna faller. Att få vara frisk. Att vara lycklig. Att alltid ha en bra ekonomi. Att njuta. Att vara tacksam. Att kunna älska och älska tillbaka.

Något jag önskat mig ofta de senaste åren är ett vanligt liv. Att orka arbeta, sköta min del av hushållet, leka med barnen, träffa vänner och familj och le större delen av dagen. Att slippa en massa ifrågasättande ord och blickar. Det eviga pusslet att få dagar att gå ihop när det dyker upp nya lappar med tider för möten. Tider som passar in i kalendern hos den som står högre. Tider som får min mage att krampa och hjärtat att börja bulta hårt och ojämnt.

Just idag blev det precis så där vanligt som är vardag i min nuvarande del av livet. Ovanligt. En trötthet som sveper in över kroppen och lägger tunga nät över själen. Händerna som ska förbereda maten skakar av orkeslöshet och bakom ögonlocken bränner tårarna. Munnen kniper ihop och käkarna gnider fram och tillbaka för att distrahera allt det där som vill ha min uppmärksamhet. På insidan står en liten konturlös gestalt och klöser mig med långa vassa klor. Det gör ont och till slut är det som om jag måste ventilera, få utlopp för det som felar på insidan. Men jag biter och känner hur huvudvärken äntrar medvetandet. Precis just där och då vill jag inget hellre än att gå. Bara lämna allt och fly.

Jag visste att det skulle komma, kanske inte så tidigt som efter två dagar, snarare till helgen. Det blev idag och det hoppade fram som en kanin ur en hatt. Fast, i det här numret är det ingen som applåderar. Ingen vill se den där kaninen och hatten ska hänga på sin krok, tom och lite dammig.

Svårt det där med att ta situationen när det trötta tar över. När det händer behöver jag vila. Ofta händer det på eftermiddagen, precis när de allra finaste barnen har blivit hämtade från fritids och förskola. När de också är trötta och proppfulla av intryck. Ett illa valt tillfälle av trötthet. Men, det är då energin är slut. Den har inte förvaltats tillräckligt väl och räcker därför inte hela dagen. Förvalta energi? Ja, jag har en viss dos att fördela över dagen. Det har alla, oavsett allmäntillstånd. Mina hundra procent är nog vad de flesta andra skulle kalla en femtedel av vad de har att nyttja. Det är vad jag tror. Hur i hela friden ska jag hitta tillbaka till full dos?

Det är där jag är nu. I en fas som innebär att tröttheten kommer fortsätta att slänga sig över mig för att se hur mycket jag orkar och om mellanrummen kommer att öka ju längre tiden går. Under tiden får jag leva mitt vanliga ovanliga liv.


Det tog extra lång tid att skriva idag. Orden formades inte som de skulle när de gick från fingrar till tangenter. Tankarna skenade iväg och i efterhand såg jag att vissa meningar var som två i en. Nu går jag och lägger mig.

Dagen då frosten kom

Precis utanför mitt sovrumsfönster syns karlavagnen helt perfekt. Det är fint att ligga i den varma sängen och titta ut på en stjärnbeströsslad himmel. Just igår när blicken for över himlen skjöt ett ljus fram vid karlavagnens handtag. Ett stjärnfall. Det är fortfarande samma upprymda känsla som dyker upp som när jag var barn. Något speciellt har hänt och det var jag som fick ta del av stunden.

I morse var det kallt, två plusgrader och det kom rök ur munnen på oss. Himlen färgades rosa för en kort stund innan ljuset övergick i gråblåa nyanser. Vantar och mössor och röda näsor klädde oss denna morgon då frosten kom. I vägkanten gnistrade det som om stjärnorna dalat ner och lagt sig att vila efter en lång natts uppvisning. Hjorthinden, som blivit ett ständigt inslag i morgonutsikten, stod och tuggade i skogsbrynet. Hon förundrades över de där två små gaphalsarna som stod på vägen. Hon förundrades och jag log, glada barn får lov att vara högljudda, även om de stör matron för de som njuter av en frukost i naturen.


Idag är en fridag. En dag att vila och samla nya krafter inför nästa tillfälle på rehabiliteringen. Det där med att vila är inte min grej. Rättare sagt, jag förstår inte hur lång en vila kan behöva vara. I mitt fall, efter två dagar på en gård med massor av nya intryck, åtta goa små valpar, tre stora hundar och ett par katter, plus tre vuxna som är helt nya i mitt liv, då är kroppen uppe i varv. Energin är tömd men motorn står ändå på. Alltså behöver den pausa och låta ny krafter rinna till. Just därför har jag nu en bok framför mig. En bok att koppla av till i den mjukaste delen av soffan. En bok att somna från och låta ligga tungt mot bröstet. Bröstet som idag är iklätt en fantastisk klänning/tunika som följde med hem från en second hand-butik för ett par veckor sen. Färgerna gör mig glad och mönstret likaså. Att jag dessutom har ett par knalliga leggings gör det till en slags lyckokaramell. Små saker som kan göra så mycket för humöret.

tisdag 24 september 2013

Vila


Två dagar, åtta timmar, jag är trött och tom. Det tar lite tid att ställa om och hitta rätt. Dessutom är jag lika kär i valparna som igår.

måndag 23 september 2013

Jag är lite kär

Idag började mitt nya projekt. Åtta veckor framåt är inplanerade på en gård ute i skogen. Naturunderstödd rehabilitering, något som borde funnits tillgängligt redan för några år sen. Det kändes väldigt bra att komma dit, träffa personer som vill mig väl och som är sunda i sitt leverne.

Jag fick dessutom träffa åtta underbara åttaveckorsvalpar som fick mig att bli handlöst förälskad. Luddiga små gosingar med öron mjukare än sammet och ögon djupare än livets brunn. Det började verkligen bra idag.

Nu har tröttheten krupit över mig och dagens ranson av energi spelar på sista strängen. Mungiporna hänger lätt neråt och en ful liten rynka har bildats mellan ögonen. Imorgon ska jag slappna av lite mer än idag. Idag var jag nog lite väl speedad.

lördag 21 september 2013

Hemma bäst

Vi har varit på utflykt hela långa dagen. Tåg in till Malmö, shopping, lunch, shopping, gågågå, godis, middag, tåg hem igen. Oj så skönt det är att vara hemma. Visst är det kul att komma in i myrland, men jag blir nästan sjuk av allt som händer. Med oss hem fanns en massa kläder åt barnen, nya träningsskor och en klarblå regnkappa till mig.

Trötta familjen, det är vi. Barnen sover gott i sina sängar och det dröjer inte länge innan jag gör detsamma i min säng. Imorgon är det fotbollscup för sonen, säsongens sista matcher. Söndagseftermiddagen kommer spenderas i soffan, inga större ansträngningar ska göras.

Hemma bäst, borta duger.

fredag 20 september 2013

Ljus och mörker

Nu när hösten smugit sig in lite här och var är det härligt att tända ljus och svepa en varm filt om axlarna. Luften är annorlunda och det behövs antingen en varmare scarf eller en tjockare tröja. Det är härligt, jag tycker om hösten, väldigt mycket. Det röda vinet smakar lite djupare, det nyplockade äpplet känns  ännu längre ut i tårna och fullmånens sken ger skarpare konturer till naturen. Det behövs ljus för att göra mörkret vackert. Månljus, stearinljus, en oljelampa på en kall terrass, det är de ljusen som ger mörkret sin skönhet.

torsdag 19 september 2013

På riktigt

Ibland är det svårt att förstå att den där knallblåa himlen är på riktigt. Vita fluffiga moln i kontrast till det blåaste blått. Tillsammans med de sprakande höstfärgerna blir det så vackert att hjärtat krullar sig längst ner i kanten.

En av lönnarna som står i den snäva kurvan har iklätt sig en höstdräkt som nästan får mig att köra av vägen varje morgon. Det vackra trädet blev påkört i somras och nu suckar det trött och undrar när någon ska plocka bort glasskärvor, metallbitar och plåstra om den del av stammen som skadades. Trots det bjuder kronan upp till en föreställning utan dess like. Mot den blåa himlen blir det lite som att skrapa fram en vinst i direktsändning. Det bästa är att alla vinner.

Och så vänder det

Sömnen har varit orolig en lång period och det tar emot att gå upp på morgnarna. Humöret svänger rejält och det känns mest som att det är tråkiga ord som kommer ur munnen. Jag är oerhört tacksam över att kunna uppmärksamma känslan på egen hand. Det är inte roligt att vara ovetande och inte förstå varför andra håller sig undan eller fräser tillbaka.

I morse tänkte jag extra mycket på den där suringen som stirrade tillbaka från badrumsspegeln. Jag funderade på hur dagen skulle bli, om det verkligen gick att vända riktning? Gick det möjligtvis att stoppa ner henne i källaren med uppmaningen om att skärpa sig? Eller skulle jag skicka iväg henne på en härlig höstpromenad i den stora lövskogen? Det löste sig av sig själv.

Dottern och hennes förskolekompisar var bjudna på teater idag. Jag fick följa med eftersom barnstolen behövdes och den kopplas i stort sett aldrig loss från bilen. Jag kan inte koppla ur eller i heller, för den delen. Så vi åkte tillsammans till föreställningen. Det var flera förskolor på plats i den lilla gymnastisksalen. Tre personer stod för underhållningen och det var där som suringen började blekna. Att se barnen sitta med gapande munnar, helt uppslukade av vad som föregick framför dem, att höra skratten och se hur ivrigt alla små händer klappade takten, det var vad som behövdes. Jag mjukades upp, utifrån och in. Mitt leende blev större och i bilen på väg tilbaka till förskolan kändes det riktigt bra.

När mobiltelefonen sattes igång en stund senare fanns där några meningar från Pia, Queen of Kammebornia, som fick mig att totalt släppa det sura. Två händelser en torsdagsförmiddag som skingrade de tunga molnen från himlen. Utanför bilen strålade dessutom solen ner från en klarblå himmel. Tack.

tisdag 17 september 2013

Knyta upp hårda knutar

Fjärilarna i magen fick åka på utflykt idag. De behövde större utrymme och salt luft. Jag tog dem till Stenshuvud. Vinden var kall och idag fick vantarna följa med. Ute på havet plockade några fiskare upp sina nät och runt dem cirkulerade måsarna och skrek sig alldeles blåa om näbben. Vågorna slog upp mot mina fötter och vattnet var kristallklart. Stranden var tom och jag kunde bre ut hela mig, inifrån och ut, utan att bekymra mig om andras energier.


På vägen upp mot skogen gick jag genom ljungen och till min förfäran fanns där massor av bålgetingar. Promenaden blev hetsig och det fanns knappt något mod att stanna och fota det vackra. En förtjusande bild på den färgsprakande skogen blev det. Inte heller kom jag upp på toppen. Orken fanns inte riktigt där och de stora surrande getingarna skrämde mig rejält eftersom de var överallt.


Jag tog bilen till Kivik och satte mig på caféet med en kopp kaffe, en skinkbulle och Livsnjutarens fina bok. På en halvtimme hann telefonen ringa två gånger och det första av samtalen rörde upp känslor som förstärkte de knutar som så sakta börjats lösas upp i naturen.

Skönt nog kom ett nytt samtal när jag var hemma igen. Det hällde olja på oron och jag kände hur det onda i magen byttes ut mot ännu flera fjärilar. Så nu ska det firas så smått! Jag ska köra och hämta barnen och ta med dem på gofika någonstans. Bara för att vi kan. Och för att jag vill.

måndag 16 september 2013

Nya fjärilar

En hel bunt med nya fjärilar har intagit min mage. Det hela började med ett telefonsamtal som fick mig att le. Sen var det min tur att ringa och då blev det oroligt, att ringa okända får min mage att leka hela havet stormar. Samtalet blev bra, precis som det var tänkt. Det var ett samtal som hjälper till att förändra framtiden, föra mig framåt och få mig att utforska det som är läskigare än nutiden.

Om en vecka är det dags att starta nya rutiner, göra lunchlåda och styra stegen mot okända mål. Jisses, de där fjärilarna är helt vilda nu.

Afternoon tea i skogen

Barnen var väldigt fikasugna igår. Dessutom skulle det inte vara fika hemma utan på lokal. På Facebook såg jag två fina bilder som Anette, ägare av Kuskahusens gårdshotell, lagt upp. En bild på teutbud och en bild på det vackra buffébordet. Jag ringde och frågade om de kunde erbjuda mjölkproteinfritt. Några meningar senare och jag log från öra till öra. De skulle baka scones till mig och dottern.

En timme senare var vi på plats mitt ute i skogen. Kuskahusen ligger vid Verkasjön, Andrarum. Inte alls långt från Christinehofs slott eller Alunbruket. Brösarp är ett bra riktmärke för er som bor lite längre bort. Vi var tre sällskap i lokalen (ägarnas gamla bostad) och i ett av de andra sällskapen fanns bekanta till oss. Förutom scones fanns det två sorters snittar och chokladmuffins till mig och dottern. Specialbakat för oss. Det kallar jag fin service! Dessutom kunde vi njuta av spickeskinka, hemgjorda marmelader och lakritsmaränger.

En timme senare stod magarna i alla fyra hörn och det var dags att åka hem igen. Afternoon tea i skogen är ett hett tips till er fikasugna i sydöstra Skåne.
Kuskahusens gårdshotell
Afternoon tea

fredag 13 september 2013

I en annan tid

För väldigt många år sen bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar. Dagarna fördrevs i skolan, sista året på gymnasiet. Kvällarna och övrig ledig tid tillbringades tillsammans med pojkvännen. Han och jag pratade om att flytta hemifrån, han arbetade om dagarna och så småningon var det vad jag också skulle göra. Genom en vän kom en stuga i sikte. En stuga som sommartid var uthyrd till långväga semesterfirare, men som övrig tid stod tom och ensam. Avståndet till våra föräldrahem uppgick inte ens till tusen meter och vi visste dessutom att när sommaren kom var det dags att flytta hem igen.

Det tog ett par dagar att komma fram till vad som skulle behövas ta med till stugan och när det var packat och klart körde två 18-åringar glatt iväg till sitt nya hem. Vad vi inte visste var att hemmet redan var bebott. Inte av onda andar eller olycksaliga kvinnospöken. Däremot fanns det enorma spindlar överallt. När jag skriver enorma så tänk den största kärrspindeln ni någonsin sett. Åttabeningarna klampade glatt över golvet och varje litet nedslag gav ljud ifrån sig. Tavelramar var inga problem, spindelkropparna var stora nog att inte behöva anstränga sig för att komma fram. Badrummet var en favoritplats och det satt minst 40 ben och väntade i något hörn varje morgon. Jag svalde ångesten så gott det gick och levde på tanken att detta var mitt nya och vuxna liv.

När vintern närmade sig och det blev kallt ute fick vi klä på oss allt med i den sommarbonade stugan. Spindlarna visade ingen ansats till att låta oss ta över äganderätten och jag blev mer och mer nervös vid sänggåendet. Till slut blev det så illa att pojkvännen tog in sitt tält och satte det i dubbelsängen. Själva innertältet, det som är gjort av tunt nät, fylldes med madrasser och sängkläder och sen sov jag gott om nätterna. Aldrig i livet att det var mina ben som klev ur öppningen först på morgonen. Den första snön föll och vi började sova i underställ och i taket på tältet hängdes en liten kupévärmare upp för att hålla värmen uppe. En morgon när jag vaknade låg det snö i fönsterkarmen. Den skånska vinden hade fått snön att tränga in genom springorna och lägga sig som små vita drivor längst in. Då funderade vi allvarligt på att flytta hem.

Lagom till jul kom det ett enormt snöoväder infarande över området. Det fanns inte en chans att bilarna skulle kunna köra ner längs den lilla grusvägen och uppe vid riksvägen skulle bilarna bara bli inplogade eller sönderkörda. Så vi gick hem efter jobb och skola. En dag gick det inte att komma in genom dörren till stugan. Snön låg tjock utanför och hela vägen upp till skorstenen. Det var minst två meter in till dörrhandtaget och på insidan låg alla julklappar som skulle ges till familj och vänner. Den lilla dörren som ledde in i sovrummet gick att gräva fram och öppnas med hjälp av en yxa. Genom en liten öppning langades färgglada paket ut och när allt var hämtat bankades dörren igen och vi pulsade med fullastade famnar hem till mammor och pappor.

Det dröjde ett par veckor innan snön försvann och vi kunde återvända till stugan igen. Då hade nyhetens behag lagt sig och tiden i väl fungerande hus, utan spindlar, hade fått oss att tänka om valet att bo i en sommarstuga som inte alls var ämnad för åretruntboende. Tiden gick och till slut var alla saker tillbaka i föräldrahemmen igen, vi likaså. Det var en spännande upplevelse, lärorik också.

Två år senare köpte pojkvännen och jag ett riktigt hus tillsammans. Ett bra tegelhus som inte innehöll fler spindlar och kryp än vad de flesta andra hus har. Däremot fick vi börja boendet med att städa ur efter tidigare hyresgäster som hade lekt matkrig i köket. Tänk er tomatkärnor uppe på taklisterna. Under den första sommaren upptäckte jag dessutom att trädgården var full av korsspindlar. Jag låg aldrig och solade där. Aldrig.

(Detta utspelade sig innan Fredrik kom in i bilden. I en annan tid.)

Fredagen den trettonde

Förr, för alldeles för många år sen var fredagen den trettonde en riktigt otursdag för mig. Inte för att det hände något speciellt hemskt, men för att jag genom min oro drog fram olyckor och såg det negativa i allt som hände under dagen.

Nu ser jag fredagen den trettonde som en helt vanlig fredag. Bortsett från idag och den stund då en handläggare på Försäkringskassan ringde och ville prata om mitt ärende. Jag var tvungen att skjuta fram samtalet en timme eftersom jag stod mitt i affären, och det är sällan en bra idé att prata viktigheter när olika sorters ljud strömmar in i huvudet hela tiden. En timme senare ringde handläggaren upp mig och jag fick svara på hundra frågor och förklara hälften av svaren för honom. Ändå blev det inte helt bra. Det är av yttersta vikt att det blir bra för luften är svår att betala med nuförtiden. Luften blir dessutom svårare att andas när det ligger orosmoment på mina axlar.

Borsta borsta, bort med oron. Just nu är det inget jag kan göra åt det hela. Så istället för att skapa en stor klump i magen och dra upp axlarna ännu mera mot öronen tänker jag gå ut i solen och njuta av alla färger och dofter och ljud som denna fredag den trettonde kan erbjuda.
Soluppgång

torsdag 12 september 2013

När rosorna antar färgen höst

Inne hos Bosse läser jag att hösten inte kommer till den här sydliga delen av landet förrän om en månad. Så trist, då blir den alldeles kort och det jag känner nu är alldeles för kallt för att kallas sommar. Dessutom är nu väldigt vackert och färgglatt, helt annorlunda än för några veckor sen. Nu kommer det rök ur munnen i morgonluften. Spindelnäten glimmar med sina vattenpärlor och genom luften virvlar röda, orangea och gula löv ner mot marken. Jag tycker att det är härligt, nytt och spännande.

Alldeles intill bilen vid förskolan blinkar de rosa små rosorna upp mot den lynninga himlen. Några av dem har redan iklätt sig den frasande skruden av brunt, höstgarderob. Jag kliver in bland blommorna, stövlarna sjunker ner i den regnblöta jorden och det doftar tungt. En enda liten bild får följa med mig hem och jag förundras över hur bra de pyttesmå regndropparna syns bland allt det rosa. Som en brudbukett, en hyllning från naturen till sig själv.

Så bra det känns att även jag har investerat i ett par överdragsbyxor från barnavdelningen på den stora klädkedjan. Nu blir det mycket lättare att kravla ner mot marken och undersöka vad som döljer sig bland grästuvor och lövhögar utan att blir smutsig och blöt. Dessutom kan jag härja lika fritt som barnen. Det ser jag fram emot. Undrar dock vem som ska ge oss förmanande ord när vi klampar in genom dörren och lämnar geggiga avtryck på hallmattan?


onsdag 11 september 2013

En regnig dag


Barnen är på skola och förskola, jag har en stund för mig själv innan det är dags att åka iväg på ett möte. Radion underhåller mig, på bordet samsas en liten kopp kaffe och en kanelbulle med ett tänt ljus och datorn. Ute regnar det, gräset blir grönare och äpplen och plommon tvättas rena så att vi kan plocka och äta frukterna direkt från träden utan att först skölja av dem. Om några dagar är det dags att plocka fram stora syltgrytan och koka plommonmarmelad. Förra året satt jag och sonen på köksgolvet, intill det stora hålet, och rensade bort skal och kärnor från de förvällda plommonen. Utan kök, gammeldags syltkokning. Det var den bästa plommonsylten jag någonsin ätit.


tisdag 10 september 2013

Tänka efter

Ur min vardag. Jag läser godnattsaga för dottern och mitt i en mening pekar hon på en bild och frågar vad det är. Jag ser på bilden att det är en planka/bräda/golvtilja. Alla tre orden dyker upp i mitt huvud och svaret jag ger är ett ord som inte finns och hur gärna munnen än vill kommer det inte ut något annat än svammel. Så blev min hjärna efter depressionerna. Det är något jag aldrig vill lära mig leva med. Det är något som ska bli annorlunda, som förut. Jag ska sluta tänka på allt och istället fortsätta att sträva efter närvaro i stunden.


Idag byttes den varma extrasommarvärmen ut mot den ljumma höstluften. Kastanj och ek har redan börjat byta ut den gröna garderoben mot en med mustigare toner. Orange, röd, brun och gul, älskvärt.

måndag 9 september 2013

"Vad har du för hobby?"

För en månad sen satt jag och min syster på en filt mitt ute i naturen. I helgen gav vi oss ett helt dygn tillsammans i naturen. Vi åkte till Heinge strövområde och njöt av en ovanlig septembervärme, grillade marshmallows över öppen eld samtidigt som skymningen sänkte sig över lägeplatsen. Vi väcktes alldeles för tidigt av nyfikna djur som nosade på tältet och vi bytte ut lungornas gamla luft mot ny och vi hade det fint.

För en månad sen pratade jag och min syster om vad vi har för hobbyer. Då var vi tysta och kom inte på något speciellt. Vi hade helt enkelt tappat bort oss en smula. Nu hade vi båda svar att ge. Naturen, att vara utomhus och njuta av frisk luft och se och höra allt det underbara, det är vår hobby. Var och en på sitt vis, men ändå samma utgångspunkt. Jag blev sprittande glad inombords av att faktiskt erkänna att utomhustid i naturen är det bästa jag vet. (Familjen är på ett helt annat plan.) Det finns inget som ger mig samma frihetskänsla, inget annat får mig att känna livet på samma sätt, naturen ger mig den känsla och det förtroende som jaget behöver.

"Vad har du för hobby?"

"Naturen." 

söndag 8 september 2013

I naturen med syster

Vi var iväg ett dygn. Två kvinnor, systrar, många timmar i det bästa elementet. Sol, värme, tystnad och frihet. Många ord i luften men också stunder av enbart fågelsång och vindens sus.
Vi är bra, var och en unik, tillsammans är vi bäst.


torsdag 5 september 2013

Vissa morgnar

Efter en natt med mycket vakentid, massor av hosta och en elak huvudvärk, är det guld värt att hoppa i träskorna och gå ut för att njuta av soluppgången en kort stund.

Trötta men leende barn hämtas från sina rum och så sakteliga tar dagen form. Sol och glada barn, nu är det fint.

onsdag 4 september 2013

Vackert

Att kliva i stövlarna och gå ut i den allt tyngre luften, höra löven skrynklas ihop för varje steg jag tar, njuta av allt det vackra som smugit sig in. Små ting i livet som förhöjer tusenfalt när feber, hosta och snoriga näsor hotar överta vardagen. Då plockar jag ett stort vackert äpple från ett av träden och njuter av den fylliga doften.

tisdag 3 september 2013

Utan att fråga

Feber och hosta och mindre ork. Idag är både sonen och dottern hemma. Sonen med hemsk hosta, dottern med feber, hosta och hemskt humör. Jag är hemma med sjukskrivning och en önskan om vila. Hosta, lätt feber och minus på sömnkontot till det.

Hösten kom och virusen med det. De gick rakt in genom luften, utan att knacka, utan att fråga.
Det får bli en snigeldag. Soffhäng, film, böcker och vila. Gnällinlägg nummer två avslutas härmed.

söndag 1 september 2013

Kom höst

Klockan passerade midnatt, vi bytte blad i almanackan och med en svepande vind klev hösten rakt in över oss. Kyla, frasande gula löv, äpplen som gungar tungt på sina grenar och förkylda barn. Den här eftermiddagen byter jag ut de tunna sommarkläderna mot tyngre plagg i dovare toner.

Älska hösten. Färger, dofter, ljus, mörker, smaker och nytändning. Hej, september, vad sägs om en äppelpaj?