torsdag 31 oktober 2013

Som om vi var prutt värda

Ännu en dag då jag fick trösta ett skrämt barn. För ett bra tag sen blev sonen attackerad av en hund utanför förskolan. Ingen brydde sig. Idag blev dottern uppskrämd av samma hund. Två gånger har jag konfronterat ägaren, som struntar blankt i vad jag säger. Jag vill inte behöva lugna mina barn varje dag vi går till eller från förskolan. Jag vill ha trygghet i samhället. Skyddsnät där det behövs. Min huvudvärk fick några extra tyngder denna förmiddag.


I eftermiddag ska jag till en läkare för att diskutera trötthet och huvudvärk. Jag ser verkligen fram emot att få hjälp med att slippa tyngden i vardagen.

onsdag 30 oktober 2013

Min bio

Det är sista veckan i oktober och barnen häromkring har höstlov. Mina små är på fritids och förskola och jag känner att det behövs lite extra skoj för att ge lite lovkänsla. Efter kvällsmaten skickade jag upp resten av familjen på ovanvåningen för att få ro att ordna en liten överraskning. Jag ordnade en biokväll för barnen. Det blev en kassa där de fick köpa biljetter, kiosk där de kunde köpa popcorn och godis och för att ge lite mer känsla klädde jag mig i en knallröd kavaj och intog rollen som biografanställd.

Barnen köpte överraskningen rakt av. De fnissade och köpte biljetter och snask och satte sig fint på sina platser med bara ett avbrott för att stänga av låtsasmobilerna. Filmen som visades var "Rio", en favorit här hemma. Imorgon får de se del två av filmen, då blir det inte popcorn och godis i kiosken. Kanske nötter och russin efter en kladdkakemuffins i kökscaféet.

tisdag 29 oktober 2013

Vad hände?

Efter fyra timmar fick vi tillbaka strömmen i huset. Barnen hamnade i sina egna sängar mitt i natten då det for armar och ben överallt i den 160 cm breda sängen. Stormen hade dragit vidare och vanliga höstvindar svepte genom natten. När morgonljuset gav liv åt landskapet kollade jag våra ägor för att se vad som hänt under Simones framfart. Tujorna var välrensade och allt dött från dem låg på grusvägen. Höstlöven som legat överallt i trädgården hade samlat i några få högar - alldeles perfekt för barnen att hoppa runt i innan det var dags att åka iväg och göra dag. Dottern lämnades av hos min mamma, förskolan var nämligen strömlös och det är inte bra att varken ha värme, vatten eller spis när ett gäng barn ska tas om hand.

Jag körde en annan väg till rehabiliteringsgården och i skogspartierna syntes det många spår efter ovädret. Rotvältor, knäckta träd, grenar, soptunnor på flykt, en raserad lada och annat förväntat. Röjningsarbetarna hade gjort ett bra arbete och det var inga problem alls att komma fram längs de vägar jag åkte. Vi klarade oss väldigt bra precis här, andra delar av Skåne råkade mycket värre ut. Jag hoppas och önskar att alla mår bra.

Ser ni att löven i luften bildar ett hjärta?

måndag 28 oktober 2013

Simone

Jag pratar lugnande till barnen, det är ingen fara, stormen kommer inte åt oss. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig när taket knakar oroväckande under vindens nävar. Huset är svart och strömlöst, bortsett från några tända värmeljus och en ficklampa. Hela familjen ligger i dubbelsängen, barnen i mitten och trygga mamma och pappa på varsin kant. Simone är över oss och vi inväntar lugnet.

söndag 27 oktober 2013

Mota

Mota bort allt det där som jag inte vill ha. Använda krafter jag inte har för att få bort det. Ge så mycket mer av sig själv än vad som borde vara möjligt och ändå känna att det inte når hela vägen. Huvudet bultar så att jag skulle vilja sätta en struvtving runt skallen för att leda bort det onda. Att ändå ha ont, men av en anledning som är synlig. En dum tanke som jag ändå tillåter mig att tänka för att avleda.

Trots allt har jag åstadkommit så mycket glädje inombords idag att det inte bara känns fel. Förmiddagspysslande med barnen. Vi skapade och skrattade och njöt tillsammans. Pratade om längtan efter jul och allt som hör därtill. Eftermiddagsbak med fyra små ivriga händer som inte kunde vänta till något var klart. Kramar och gos i soffan. Det kommer jag att ta med mig in i drömmarnas land, väva så hårt att allt det andra inte får en chans att komma fram. Jag ska somna till ljudet av en tilltagande vind och vaggas genom natten av stjärnor och vajande trädkronor.

lördag 26 oktober 2013

Ljusen

Mörkret kommer tidigt. Eftermiddagarna smyger snabbt över i kväll och vips behövs det ljus. Fönsterlampor, stearinljus och värmeljus. Ljuslyktor som legat undanstoppade sen våren plockas fram och dammas av för att lysa upp och ge en skönare känsla. I  natt ställer vi om klockorna och "får" en timme extra. Såvida du inte har små barn, som jag, som struntar i sommar- och vintertid och kliver upp precis när de behagar vakna. Vi ställer inte om klockorna innan läggdags, det får vänta till imorgon förmiddag så att det inte känns hu när någon av de små deklarerar morgon innan visarna passerat sexslaget.


Lördag, oktobers sista, en varm och blåsig dag i min del av Skåne. Femton grader som reducerats hälften av den ihärdiga vinden. På middagsbordet stod det mjölkfri moussaka gjord på potatis. En rätt som gick hem hos hela familjen, inte alltför vanligt. Ett glas gott vin från Chile förhöjde smaken för oss vuxna och nu när de andra sitter i soffan och smälter maten passar jag på att skriva en kort stund. Omringad av mörker och ljusglimtar, glad i nuet. Det är de här stunderna jag siktar mot, när det känns bra ända in i hjärteroten. Lugnet ligger över huset och magarna är mätta, vi är tillsammans och har allt vi behöver.

God lördag.

fredag 25 oktober 2013

Solen

Jag väljer att lägga tråkiga ord i bloggen. De är så osköna att ha inombords och här försvinner de ut i rymden.

Högerörat är fyllt av oljud. Det burrar och surrar och överröstar nästan fågelsången och klockans tickande. Huvudet värker och plågar, det tar aldrig slut. I flera veckor har det hållt på. Axlarna sticker och infekterar det redan påfrestade humöret. Och det enda jag vill är att vara glad och skratta och känna livets finaste puls.

När klockan ringer känns nattens styckade nattsömn som en alldeles för kort resa. Ute blinkar stjärnorna ner mot mig och drar allt vad de kan i mungiporna. Mörkret bryts upp i linjer och ljuset skymtar allt mer. De första långa strålarna från solen letar sig hela vägen in i hörnen, nuddar min kind på vägen. Jag småspringer ut i morgonluften och samlar ljuset i ögonen. Vackraste sol, bästa morgonboosten. Om än för en kort stund. Om ändå huvudet kunde sluta ömma och örat låta fågelsången spela en ensam melodi.

onsdag 23 oktober 2013

Se

En alldeles ledig onsdag. Absolut ingenting på schemat, alla måsten stoppades i en påse som stängdes igen och slängdes ner i källaren. Jag har sovit, två timmar i sängen varav minst en och en halv var i sömnläge. Jag har gått en promenad längs grusvägen och njutit av värme och dofter. Det blev den bästa dagen på länge. Allt tack vare ett ansträngande möte under gårdagen. Ett möte som tog varenda liten kraft jag hade inom mig. Ett möte som fick tårarna att forsa. Ett möte som hjälpte mig att öppna ögonen den extra lilla bit som behövdes för att se. Nu vill jag fortsätta att se, förstå och ta det här på allvar. För detta är livet, inte något slags sidospår som går att gå tillbaka längs, för att hoppa in i den tid då det blev fel, för att rätta till. Så det där hoppet jag gjorde för ett tag sen, det avstannade rejält på en platå. Nu gör jag om och gör rätt. Fast jag börjar nerifrån och hoppar uppåt istället. Jag börjar på minus och siktar på plus.


Imorgon ska jag sova igen. Vila. Gå en promenad i skogen. Vila. Låta mig vara kreativ en stund. Hitta glädjen. Komma på vad det är jag tycker om att göra. Inte vad jag tyckte om att göra en gång i tiden. Och inte vad andra brukar säga att de tror att jag tycker om att göra. Helt enkelt se vad det är som gör mig lycklig i livet. Som att fota, skriva, göra smycken och äta kakor.

tisdag 22 oktober 2013

Kaos

Denna tisdag har bjudit på så mycket att jag inte kan sortera ordentligt. Bra saker, svåra saker, lyckokickar och en trötthet så stor att tårarna bara rann. Imorgon är ett blankt papper, jag längtar.

måndag 21 oktober 2013

Ständig följeslagare

Den här tröttheten är förfärlig. Den ger mig huvudvärk och ont i magen. Eller är det tvärtom? Jag vet varken ut eller in, om jag ska lägga mig ner eller rusa iväg och ta mig för något.

I eftermiddags ringde jag vårdcentralen och bokade in en läkartid för att få tester gjorda. Kanske är det så att jag saknar något i kroppen? Mina handledare på rehabiliteringen är förvånade över att jag är tröttare nu efter halva tiden. De andra som varit där hade blivit piggare. Jag går på orange, knappt över rött, lite här och lite där för att orka med allt - som egentligen är väldigt lite.

Så oerhört irriterande det är att längta efter att göra något, få vara kreativ med händer och sinne, men att inte orka. Känna hur glädjen silas mellan fingrarna och vidare ut i ingenting. Det är förbaskat tråkigt, ska jag berätta. I skåpen ligger obetydliga ting som för mig är guld värda. De ingår i planer, glada processer som i slutändan ger solsken. Skräp för vissa, liv för mig. Sakerna finns så nära och ändå så långt bort. Jag blir ledsen.

"Mamma, kan du läsa den här boken för mig?" Dottern slänger en Kråkebok i mitt knä. "Nej, hjärtat. Jag kan inte göra det. Mitt huvud värker och jag behöver vila just nu." Treåringens glada ansikte blir mörkt och jag ser besvikelsen lysa ur ögonen på henne. I mitt huvud brinner värken tillsammans med sorgen att inte göra den lilla saken, läsa ett par sidor i boken. Några timmar senare sitter vi i det rosa rummet och läser en tidning, Tom & Jerry. Jag läser och pekar och vi fnissar tillsammans. Älskade tösen är nöjd och hon somnar med sin lilla hand i min. Min hand stryker över det mjuka håret och jag måste hämta andan när hjärtat pumpar ut så mycket kärlek att jag knappt får plats i mig själv. Just då är jag i stunden och njuter av varenda sekund och önskar att det alltid ska vara så.

Vatten

Idag regnar det, oavbrutet. Naturen tvättas så att de sista mustiga färgerna kan göra sitt bästa innan de lämnar över till frosten.

Jag har en arg känsla idag, det är ett tydligt tecken på trötthet. Morr och fräs, låt mig vara. I naturen hittade jag humörhöjare. En vacker damm där träden speglade sig i det regnprickiga vattnet. En sjö med änder och otaliga ringar skapade av vattendroppar från molnen.

Idag är det vattnet som dominerar. Vattnet i naturen.

söndag 20 oktober 2013

36 timmar

Helgen är nästan till ända. Gästerna har åkt hem, bowlingkalas har avverkats och jag har sovit en sväng i soffan. Det hände mycket i helgen och vilopauserna uteblev på grund av att jag inte ville missa ett endaste dugg. Det var barnens farmor och farfar som hälsade på oss mitt i höstens vackraste färgskala. Huset har vibrerat av alla skratt, allt bus och den energi som farit omkring. Vi åkte ut i skogen igår och njöt av luften, dofterna och en hel massa mat i magen.

Efter lunch idag åkte hela högen iväg, sonen släpptes av vid bowlinghallen och de andra åkte till Sturup för att se till att flyget norrut inte missades. Jag stod ensam kvar i huset och kände tomheten omsluta mig. En varm dusch och därefter slängde jag mig i soffan och bläddrade runt bland tv-kanalerna innan det var dags att hämta hem sonen igen. När familjen var samlad åt vi äppelpaj med glass och innan jag visste ordet av var det dags för middag och nu är klockan så mycket att barnen somnat i sina sängar och kvar i soffan sitter jag och maken och katten. Från kaminen kommer ett behagligt knastrande ljud och doften av eld och nytvättade kläder fyller rummet. Jag tror att det blir en tidig kväll, kroppen längtar redan efter att få sträcka ut sig mellan lakan och täcke. Imorgon är det ny vecka, igen.

lördag 19 oktober 2013

Morgonens olika ljus

Krispigt glittrande frost, solens första strålar, tidig morgon på landet. Det är en ynnest att få ta del av det stora vackra. Njutbart.

fredag 18 oktober 2013

Höst i mitt eget paradis


Fredag och riktig höst. Kall luft, bitande vindar och sol och moln omvartannat. Väldigt vackert. Den här dagen skulle jag vila. Ligga i soffan och läsa bok och kanske slumra till en stund. Ibland (läs rätt ofta) blir det inte som man tänkt sig (eller behöver för den delen). Lillasyster var orolig under natten och vi låg båda och stirrade ut i det månskensfärgade rummet. Hon vaknade med rosiga kinder, ledsna ögon och feber. Så det blev en hemmadag med dottern. Avbrott för att åka till förskolan och låta henne fotas tillsammans med de andra.

Tiden har runnit iväg, jag har inte hunnit med alls. När klockan var halv två satt axlarna uppe vid örsnibbarna och då var jag inte ens påklädd efter duschen. Tösen ropade efter mig från soffan och en timme senare var det dags att hämta på fritids. Föna hår och få på kläder, måla naglar (oj, vad jag och lilla prinsessan är glammiga nu) och sen var det dags att sätta sig i bilen. Först när båda barnen var installerade i bilen, och vi var på väg hem igen, kom känslan av helg och lite lugn i kanterna. Pepparkakor och Pelle Svanslös, barnen väntar otåligt på farmor och farfar som just nu sitter i ett flygplan för att om en och en halv timme öppna dörren och ropa på sina små älsklingar. Vilken helg det kommer att bli!

Jag önskar er alla en riktigt fin hösthelg med mycket glädje, sol och kärlek.

torsdag 17 oktober 2013

Tänka om

Att fånga en vild femmånaders katt på bild är inte det lättaste. Hon blev suddig, men precis lika söt ändå. Kissemissen är ett av de fina djur jag träffar på min rehabilitering. Djurgos, det är fint.


Tänka om, tänka rätt, omtanke, tankar om livet, det finns så mycket tänk här i världen. Jag är väldigt bra på att tänka. Det skulle jag vilja bli lite sämre på. Lägga energin på att vara istället.

Dagen har "varit" mer än vanligt. Ändå sitter jag här och känner stressen på insidan. Den fula som vet att imorgon smäller det, då kommer gästerna och då finns inget annat än perfektion. Imorgon ska perfektion få på skam så att det skorrar om det. Just det.

onsdag 16 oktober 2013

Bilden

Jag känner mig lite som en flugsvamp (skrev först slugsvamp, det var roligt). Giftig och tråkig mot andra. Det mesta som hamnar här i bloggen är negativa tankar och händelser. Det är för att jag behöver ventilera dem, vädra ut det tråkiga från insidan så att det inte helt genomsyrar mitt liv. Å andra sidan är en flugsvamp väldigt vacker att se på. Röd och lysande med prickar och fläckar av varierande storlek. Färg är underbart, det höjer humöret. Detta vet hösten och det är därför vi överöses med fantastiska kulörer. Jag förförs i naturen, huden knottras och värmen sprider sig från topp till tå. Just där och då är det underbart. I de stunderna, nuet, finns bara det jag ser och det jag känner. Mycket sällan kommer känslan av hat, ilska, sorg eller oro. De känslorna kommer först när jag börjar tänka efter. Och att tänka efter är något som jag gör alldeles för ofta. Jag vill så gärna vara och ofta säger andra att jag är bra på det. Kul att det syns. Men insidan kommer ingen åt. Det är där arbetet pågår. Det är där jag vill vara i nuet och i varandet.

Lyckan finns här. Den har bara fått ställa sig åt sidan ett tag för att inte bli överkörd av den där slugsvampen (verkligen ett roligt ord). Jag lär och lever.

Älska

Älska livet, jag blir alldeles varm och nästan lite blyg av att skriva de båda orden. Det är så stort, livet och kärleken. Jag älskar så mycket och blir så förtvivlat ledsen och tom när budskapet tar fel eller inte hanteras väl. Det finns så många situationer då allt blir till mos, då långa svarta tentakler nästlat sig in i kärleken och tagit bort själva meningen.

Hos mig finns ingen dörr att stänga för att komma ifrån världen en stund. Allt som händer runt mig, nära eller långt borta, tas emot på insidan och slukar en massa energi. Sanningar, myter, lögner, kärlek och hat, allt det flödar rakt in i mig. Hur reglerar jag mina kanaler? Andras liv blir till mitt och där i mitten står en liten Sandra och försöker sortera och rationalisera bland de känslor och förnimmelser som inte hör hemma hos mig. Jaget späds ut och försvinner ibland helt för att senare återkomma med största försiktighet. Är jag rätt, har jag rätt att vistas och känna trygghet i den här röran, tycker jag mig förnimma.

I allt det här finns ändå kärleken, den som är äkta och sann. Den lyser lite starkare, värmer lite mer och avlastar lilla jaget från allt det andra. Så att jag orkar lite till, innan ny information kliver in. Ett HSP-liv. Mitt liv och min väg mot en stabil och trygg vardag. Då jag kan älska livet fullt ut, hela vägen fram.

tisdag 15 oktober 2013

Åt många håll

Den här dagen har varit mycket. Tankar åt olika håll, spretande och oroliga. Jag har provat ett nytt sätt att uttycka mig. Det tog tid, var intressant och efteråt förvånades jag av resultatet. Skogen tog mig i sin famn och det gav ett lugn, precis som vanligt. Tårarna har legat på vakt, ovetande om de behövdes eller inte.

Ett samtal ikväll har lugnat mig, då kom tårarna på riktigt. Många och tunga och fina mot kinderna. Oron består, det är nu det där okontrollerbara hotet ställer sig redo. Väntar tåligt, stilla och tyst.

Den andra oron har släppt en smula. Jag tror att det handlar om halsfluss. Den lilla rösten blev grötig och tung, lät annorlunda. Med hjälp av ficklampan kunde jag se små fula fläckar i halsen på pojken. Rackarns otyg.

måndag 14 oktober 2013

Oro

Just nu får min fina vän hjälp av en organdonator. Någon annans liv tog slut och nu ges chansen till min vän. Chansen att ha ett långt och bra livet, precis vad hon är värd. ♡

Just nu ligger min lille pojke i soffan och slåss mot ett febermonster. Han har gråtit, skrikit, hallucinerat och gjort sin mamma och pappa rejält oroliga. Vården har kontaktats och det kan vara influensa, den är här nu. På ett par timmar gick det från att vara en glad men trött pojke på fritids till att bli en feberhet ynklig liten hög i soffan. Vi håller våra tummar för att han sover bort det värsta och får en okej natt. ♥

Det är oroligt, en nära oro och en lite längre bort.

Upp upp störtdykning

Sol, glädje, vilja, vila.
Natur, färger, människomöten, förståelse.
Överraskande samtal, lyckorus och bubblande känslor.
Planering, omkullkastning, ilska, tomhet.
På en dag har jag gått från energivinst till tomgångskörning med ett ton i lasten.
Medmänsklighet, tack.

lördag 12 oktober 2013

Valet, det bästa svåra

De andra har åkt på kalas i väster. Jag sitter kvar i köket och funderar. Det är lördag och jag är inte med de andra på skojigheter. Ett svårt val, ändå det bästa. En timme i bilen, barnkalas, lyckliga barn, stressade vuxna och så vidare. Ingen bra plats för mig. Så jag sitter här hemma i köket och lyssnar på tvättbollen som hamnat i torktumlaren och nu åker runt i en bankande ton.

Imorgon ska familjen iväg och träffa en annan familj. Ut i skogen, rakt in i höstens alla färger och dofter. Det ska blir roligt, uppfriskande. Också tröttsamt. För att orka fick jag välja. Lite ont gör det, långt där inne i hjärtat. Den delen som säger att jag också ska vara där familjen är när vi är lediga tillsammans. Mer ont gör det där det mörka sitter. Det som har vuxit sig stort och som vill äta upp hela alltet. Där gör det ont och det onda kommer ut i beska ord och hetsiga rörelser. Inuti står jag och ropar åt det mörka fula att sluta. Att det är fel, att jag inte alls vill det där. Att det är tröttheten som vunnit mark.

Jag sitter på kökssoffan och lyssnar på trummandet från källaren och ser hur höstvindarna dansar runt utanför fönstret, dansar med löv i olika färger. Några minuter till ska jag ge det, tankarna över valen jag gör. Sen ska jag tända ljus, sätta igång skön musik, göra en kopp te och njuta av stillheten. Samla kraft att orka med allt det där roliga.

fredag 11 oktober 2013

Nuets fantastiska bästa

Duggregnet lägger sig som en hinna på glasögonen och världen blir till ett stort kalejdoskop. Jag som alltid velat ha ett sånt har nu ett med de bästa färgerna. Grönt och gult och rött och orange och brunt och blålila. Precis vid trappan har en växt åstadkommit en ranka med stjärnformade blommor på. Det är det vackraste jag sett. För fem minuter såg jag ett litet rönnträd som lös upp omgivningen med sina knalliga färger. Det var det färggrannaste jag sett!

I morse kramade mina barn om mig så där hårt så att det känns långt in i hjärtat. Det är nog det bästa jag vet! När dottern och jag sa hej då på förskolan avslutade jag, som vanligt, med orden "ha en bra dag så ses vi i eftermiddag". Svaret blev ett eko av mina ord. Det är nog det finaste jag hört. Utanför förskolan hade det samlats stora brandgula lövhögar. Lagom prassliga löv som yrde omkring när jag sparkade mig fram genom högarna. Det är nog det roligaste jag gjort.

Mina ben är utsträckta i kökssoffan och elementet värmer upp min frusna kropp. Det är nog den skönaste stunden någonsin. Jag tänker på att idag är det fredag, sex timmar kvar till helg. I kylen ligger råvaror som ska bli till en mustig höstgryta och av några andra varor ska det bli chokladpudding med vispgrädde. Det kommer att bli den godaste fredagsmaten!

Att skriva ett livsbejakande inlägg som detta ger en energikick som rusar runt och piffar till i min småtrötta och förkylda kropp. Det är nog det bästa blogginlägget jag skrivit. Just nu är fantastiskt!

torsdag 10 oktober 2013

Hemma ute

Det är så vackert runt huset nu att jag har svårt att gå in. Igår lövade det över trädgården, vinden ruskade ner bladen i en fantastisk dans. Nu har dessutom det speciella höstljuset landat över oss. Det som får färgerna att lysa lite extra, som om det var UV-ljus i luften. Jag önskar mig en stor och skön vilstol, fint placerad på gräsmattan, att sjunka ner i med en filt om axlarna. Där skulle jag sitta på regnfria dagar och ta in skönheten omkring mig.

Alldeles nyss var det torrt i luften, nu faller tunga droppar och skapar blänk på marken. Här inne i soffan sitter en snuvig person och vilar. Morgonen bjöd på strålande glada barn och de höjde mina nivåer i kroppen så pass att jag kände mig pigg och frisk. Men så körde jag till affären och handlade nödvändigheter. Där någonstans i mitten, bland müslipaket och palsternackor, gick orken sin väg. Kroppen blev tung och det kändes som om hyllorna gled iväg från mig. Så jag struntade i att gå tillbaka och hämta en behövlighet, betalade istället varorna och la de sista krafterna på att köpa årets rosa band och därefter köra hem.

Det blir ännu en dag i soffan och det tjänar inget till att ångra att jag inte körde direkt hem efter lämning av barn. Nu är det som det är och jag bäddar ner mig under filten och klickar igång Amelie från Montmartre. En färgglad film som tar in en smula av hösten i vardagsrummet.

onsdag 9 oktober 2013

Andra gången

När orken gått vilse och humöret åker berg- och dalbana är det lite extra roligt att få en av mina Instagrambilder publicerad i lokaltidningen. Förra veckan hade de med en soluppgångsbild jag tagit utanför huset. I måndags blev jag tillfrågad om att ha en ny bild med i denna veckans utgåva av tidningen. Det är en av fotona som togs på söndagspromenaden, den dagen då hösten verkligen slängde ut färgerna så att de klev rakt in i hjärtat. Såklart att jag vill att min bild ska synas! Det är därför jag finns på Instagram, för att de små stunderna som förgyller livet även ska kunna ses av andra.


Jag ligger här i hörnet av soffan och försöker andas genom en täppt näsa, samtidigt som det kittlar och kliar i ögonen. Trött och förkyld men ändå smått glad för att min bild hamnat i tidningen.

Vila

Det stora fina trädet utanför huset har kommit igång ordentligt med att släppa löven. Gräsmattan färgas allt gulare och snart är det dags att skicka ut barnen för att prassla omkring och kanske själv ryckas med en aning. Först ska jag vila. På riktigt. Inte tvätta, inte plocka, inte åka till affären för att köpa nödvändigheter, inte rensa garderoben, inte sucka och bli stressad av ingenting. Istället ska jag sitta här i soffan och njuta av lugnet. Se en film, titta ut genom något fönster för att se allt det gula och röda och orangea. Låta ontet i magen släppa, vila bort huvudvärken och låta det ettriga surrandet inombords få lugna ner sig. Jag ska till och med mota bort den taskiga förkylningen som smugit sig på mig. Göra sånt som får mig att må bra och därmed och få igång lite lycka inombords. Mer än de små doser som tar slut nästan innan de fått fäste i hjärtat. Kvalitetstid med Sandra.

tisdag 8 oktober 2013

Sagoskog

Rehabiliteringen har gått in i en ny fas. Min ork tog slut och nu står den avklädda sanningen kvar. Den som får ögonen att fyllas med tårar och rösten att fastna innan ljudet ens lämnat munnen. Vila och återhämtning. Vara nära naturen, bli en del av naturen.

Idag följde mina fötter ett nytt spår. Jag hamnade i en sagoskog. Röda flugsvampar med vita prickar, överallt dessa vackra men förrädiska små färgbomber. Flugsvampar, mossa och grankvistar, det är sagoskogskänsla med en liten touch av jul. En sagoskog som på ena sidan är full av gift och på andra sidan stoltserar med stora svarta björnbär. Bär som doftar av sylt, hittepåkokt i skogen av sol och värme. I sagans värld kan vad som helst hända.


Fota

Jag älskar att fota. Till och med i de mörkaste stunder finner jag glädjen i att föreviga något vackert. Denna dagen är tung, långa kedjor släpar efter mig. Tack då till naturens vackra. Det som får mig att stanna bilen och kliva ut i det daggvåta gräset för att fånga ljuset som lagt sig på det lilla. Som gör att jag kan le genom tyngden, utmana mörkret.

Jag älskar att fota.

måndag 7 oktober 2013

Det svåraste

Att behöva säga nej till sitt barn. Att ha lovat. Att inse att det inte går. Att faktiskt säga nej. Att möta blicken på den fantastiska lilla personen, den personen vars kropp byggts inom dig. Den blicken som slocknar en smula samtidigt som du själv krackelerar i ena kanten av hjärtat. Det är det svåraste. Och jag gråter så mycket inombords att det rinner över i ögonvrån och blicken blir suddig.


Det händer igen.

Do re mi, fast i färg

Nu är det så vackert i naturen att hjärtat slår dubbelvolter i bröstkorgen. Färgerna tar ut sig till max och tillsammans med den förnämligt blå himlen blir det perfektion på så många nivåer. Blicken lyfter sig och själen ler. Ljuset finns där.

Imorgon är det måndag, ny vecka, nya val att göra.

lördag 5 oktober 2013

Ljus

De där somliga dagarna har varit alldeles för många nu. Så många att hjärnan nästan kokat över. Det är också en lärdom, ett sätt att tänka över misstagen och hjälpa dem in på rätt spår igen. Där är jag. Styra hela stora schabraket åt rätt håll. Fy för fasiken vad svårt det är.

Vilken tur att det finns ljus i livet. Natur, tystnad, musik, familj, djur, luft, dofter, strukturer under fingertopparna, kärlek och hopp. Hela tiden en tacksamhet att stå på. Det är den som gör att jag reser mig upp och går vidare. Ibland vill jag bara svära, ibland vill jag gråta, ofta vill jag älska högre men mest vill jag le. Vi har alla våra monster att stångas med.

fredag 4 oktober 2013

Möten

Fredag, möte med en ny människa. Öppna upp hjärtat och berätta hur du mår, även om jag aldrig sett dig förr och inte vet vem du är. Orden forsade ur mig, de ville aldrig ta slut. Långsamt kröp huvudvärken över mig, den gör det när processandet går på överfart. Hon gav ett fint intryck, hon som lyssnade på mig och log så snällt från stolen mitt emot. Vi ses om en månad, ha det bra.

Hjärnan ömmade mot skallen och jag slog mig ner mitt i sorlet, med en sojalatte och ett rusande hjärta. Det är fredag, jag tycker om denna avslutningsdag på vardagsveckan. Inga väskor att packa, inga kläder att plocka fram, ingen stress att komma i säng i tid. Bara vara tillsammans, äta gott, slappna av i soffan, krypa under filten, prata om dagen eller bläddra bland programmen på tv. Ja, jag tycker om fredagar.

Utsikt från bilen

torsdag 3 oktober 2013

Glädjeämnen

Eftersom orken i stort sett har lämnat min kropp och jag går på extrakrafter, behövs glädjeämnen. I förmiddags användes en kort stund till att skriva ner gladsaker på ett vackert pappersark. Ett ark att plocka fram när det värsta mörkret härjar inom mig. Ett ark att ta ifrån för att hitta tillbaka till glädje och ljus.

Nu ikväll plockade jag mitt första ord. Det blev whisky. Ett långbent provningsglas omslöt en tioårig Laphroaig och långsamt sökte sig den första sippen från glas till läppar, vidare över gom och tunga för att sedan falla som en dimma ner i strupen. Jag älskar whisky, rökigare än en väl tjärad fiskebåt i Port Ellen. Jag älskar det sen den dagen min Fredrik lärde mig att uppskatta den äkta drycken, livets vatten. Minnen väcks till liv, spelar på strängar som inte ens änglar harpor kan efterlikna.

Ett glädjeämne som om det hanteras väl är värt mer än många andra saker. Njutbart, förföriskt och omhuldande. För mig är det kärlek i flytande form.

Vad är det här?

Efter två timmar på rehabiliteringsplatsen tar orken slut. Idag igen. Jag tvingar kroppen att göra saker, lyfta armarna, dra äppelgrenar, socialisera. Kroppen skriker nej, men det känns inte okej att den vill att jag slutar. Skuld, oro och måsten. Jag orkar inte.

Jag är glad ändå, inget beckmörker i ögonvrån. Inga inre viljor som vill slita sig ut. Bara en enorm tröttnadskänsla.

onsdag 2 oktober 2013

Pyspunka

Åh, nej.

Dagen har varit min, inga speciella måsten, bara Sandra-tid. Regn och kyla fick mig att strunta i promenaden och istället köra till stora affären för att köpa fleecefodrat regnställ till dottern. Insåg i kassan att det inte var helt rätt beslut att åka till myllret.

Åt sämsta lunchen efter ett långt telefonsamtal med mamma. Satte mig med papper och penna för att skriva gladsaker, då ringde en myndighetsperson och jag fick samla tankarna för att kunna föra ett vettigt samtal. Stressen passade på att krypa in i mig innan jag lagt på luren. Satte igång en film och förstod att tiden inte skulle räcka för att se hela.

Hämtade barnen, de ville stanna en stund på lekplatsen och när vi kom hem till huset var all min ork slut. Jag satte mig på golvet för att låta dottern prova det nya regnstället och just där ville armarna inte samarbeta längre. Pyspunka! En vanlig sketen onsdag klockan kvart i fyra på eftermiddagen tog jag slut. För att inte gråta skriver jag det här. Maken är på väg hem från jobbet och barnen ser på Pettson och Findus.

Jag hatar de här stunderna av orkeslöshet. Kroppen väger flera hundra kilo och huvudet vajar av tyngden. Så ska det inte vara.

tisdag 1 oktober 2013

Sällskap

Klockan ringde och jag sträckte ut min 167 cm långa kropp i det nästan svarta sovrummet. Det kändes som att dagen skulle bli fin. Men så gick det en stund och den fina känslan utbyttes mot en som bara var arg och sur och vild. När den känslan kommer är det som att kroppen vill vända sig ut och in, det kräver massor av vilja att hålla det fula i schack. Redan klockan nio är jag slut, då har orken gått åt till att hålla ett lugn inför barnen och då vill tårarna komma. Icke! Jag ska fan ta mig vinna den här kampen.

Så jag åkte till rehabiliteringen, berättade om dagens humör och begav mig sedan ut i naturen med skrivbok och penna. Uppe på en platå fanns lugnet och där passade det bra att sitta och tänka. Insidan flödade ut på pappret och ju mer bläck det gick åt desto tyngre blev huvudvärken. Då kom en underbart lurvig liten katt, full av tillgivenhet och kärlek, och slog sig ner mitt på det jag skrivit. Hon gav inte upp, utan störde mig hela tiden med sina stora blåa ögon. Leriga tassavtryck prydde skrivbokssidan katten trampat på och jag kände att det var dags att lägga undan pennan. Tack du underbara fluffkatt för att mina elaka tankar fick dra sig tillbaka.


För att få huvudvärken att ge med sig blev det en promenad i skogen, i sällskap av en hund. Det fanns både blåbär och björnbär i skogen, förutom svampar och underbara höstlöv. Efter lunchen var det valparnas stund. De är underbara och kan få vilka fula tankar och känslor som helst att försvinna. Att träna koppel med en lurvig goldenvalp är som balsam för själen.

Känslan från morgonen var nästan helt borta när det var dags att åka hemåt. Huvudvärken satt kvar och lämnade först mig när jag hamnade mellan barnen i soffan och en sprakande brasa började värma upp hemmet. Det gick, jag vann.