lördag 30 november 2013

God natt snart?

En sån lördag. Jag hade gärna gett den till någon annan. Någon som vet hur lördagar som denna ska tas.

Hämta släp, fylla släp med skräp, återvinningen, köpa utegran, lämna av utegran, lämna tillbaka släp, komma hem och leverera godis till barnen, träna (så skönt att träna och se på serie samtidigt), bära ut fönsterlampor, bära in adventsljusstakar och annat smått, placera ut, få blodsockerfall, duscha, duscha treåring, göra middag, äta middag i allt utom lugn och ro, mellanlanda i soffan, lägga treåring, koka över, läsa saga och sjunga, lugna ner sig.

Den som säger "nej" till mig nu kommer att få en propp. Jag tar mitt vinglas och går på datumljusjakt i huset. Slår in adventspresenter till barnen och ser fram emot ett avsnitt av Downton Abbey. Sen ska jag sova, det är två veckor sen jag hade sovmorgon. Imorgon är det december och första advent. Det kan bara bli bra.

torsdag 28 november 2013

Fokuserad blick


En småmulen blåstorsdag i november är det inte lika lätt att hitta det vackra i naturen som när solens strålar speglar sig i ett vindstilla landskap som glittrar av frost. Därmed inte sagt att det inte går. För just idag dansar löven omkring på innergården. De far upp och ner och runt runt, alldeles för svåra att fånga på bild. Solen är ett säkert kort. I träskor studsade jag ut på gräsmattan och siktade in mig på träden långt bort. De som balanserade en stor apelsin på sina bara armar. Nyponsoppahimmel med en klick grädde i mitten.

När nya kameran, Nikon 3200, var helt ny i huset testade jag den på lite olika ställen. Bland annat rakt in i den väldigt varma kaminen. Det blev några svettiga bilder med mycket färg och värme. Idag står kaminen orörd, om en timme kommer sotaren för att ge oss bättre drag i skorstenen så att vi är förberedda för ännu en lång och smällkall vinter.


I måndags morse var soluppgången också förtjusande vacker. Rött och orange och gult och blått och alldeles kallt och frostigt överallt. En av de starkaste nässlorna stod rak i ryggen och njöt av stunden, precis som jag. Idag är stjälken inte lika självsäker längre, den är på väg ner mot marken och en lång sval sömn mot vår.


Jag tänker hänga kameran runt halsen och ta en liten tur i huset. Se vad som kan förevigas. Det är inte lika roligt att fota döda föremål som natur och landskap. Människor är ännu ett svårt projekt jag tänker lära mig. Närbilder på barnen går bra, bara de står still så jag hinner fokusera ordentligt. Spännande.

onsdag 27 november 2013

Vid datorn

Michael Bublé på Spotify, julBublé. Jag vägrar titta ut genom fönstret (sanningen är att jag inte kan låta bli) där regnet far fram från söder. Min underbare make förde fram den fantastiska idén att köpa en ny systemkamera så att jag kan utveckla fotograferandet med bra teknik i ryggen. Härliga fasansfulla tanke! En ny kamera är ju dyr, å andra sidan är de inte så dyra med tanke på vad du får. Alltså har vi sen ett litet tag tillbaka en ny Nikon i huset. Om en och en halv vecka ska jag på Nikon Schools grundutbildning inne i Malmö. Spännande, jag är så sällan iväg på äventyr som detta.

Den gamla systemkameran var full av bilder som jag nu har fört över till datorn. Oj, så många bilder det blev att sortera och katalogisera. Jag har skrattat och njutit åt alla foton på barnen. Sonens djupbruna ögon med konstant glitter i. Dotterns stora blå brunnar med en grön strimma i höger öga. Miner, kostymer, dansposer, skutt i naturen, plask i poolen, pulkaåkning. Behöver jag skriva att det var längesen simkortet tömdes? Förr fotade jag trehundra bilder i månaden. Det är inte ens i närheten i år. Med systemkameran. Mobilen däremot, den klickas det med upp mot hundra gånger om dagen. Jag känner mig naken utan något att fånga vardagsmötena med. Nu ska jag bli en baddare på att fota bra bilder med nästintill perfekta inställningar. Jag är redan bra på att "se" hur och var bilder ska fångas. Det är jag.


Innetränarväder

Så blev det milt igen. Från flera minusgrader, strålande solsken och glittrande frost till flera plusgrader, jämngrå himmel och vind full av duggregn. Jag känner inte alls att det lockar med en promenad. Istället ska jag ställa mig på crosstrainern för första gången sen jag blev orkeslös. Sjukgymnasten tycker att det är bra för mina axlar och nacken att röra ordentligt på armarna. Jag själv tycker såklart att det är bra med hela grejen att stå och trampa med benen och vifta med armarna. En ny avslappningsapp är nerladdad i mobilen och ska utvärderas nästa fredag. Det och några töjningsövningar för nacken ska göra mig ännu lite piggare och gladare och förhoppningsvis blir jag kvitt huvudvärken som hoppat ombord igen.

Förkrossande vackert

tisdag 26 november 2013

När det är kallt

Näsan har tinat upp och kinderna är inte lika röda längre. Dagens promenad var fantastiskt skön. -5 grader och strålande solsken. Jag njöt varenda sekund och stod som en liten blomma vid vägkanten och samlade solglans. På hemvägen valde jag att gå in på en liten markväg som slutade alldeles vid ån. Gick längs åkern med vattnet på ena sidan och stelfruset gräs på andra sidan. Det porlande ljudet gjorde mig törstig och krasandet under fötterna fick det att killas ut i tåspetsarna. Imorgon kommer mildare väder och vi kan räkna med att hänga undan de varmaste ytterplaggen en vecka eller så. Första advent och julskyltning kommer inte att bli lika gnistrande vit som förra året. Då pulsade vi fram genom snön för att se granen tändas och värmde våra händer på glöggmuggen.



måndag 25 november 2013

Följer solen

Det har varit en helt underbar dag om du som jag gillar solen och vad den gör med oss och det vi ser. Jag följde sonen till bussen och en aprikosfärgad horisont visade oss vägen. Månen stod högt på himlen och de sista stjärnorna gäspade stort innan de försvann i ljuset. Grässtråna längs vägen krasade förföriskt under skorna och sonen lyssnade förtjust på vinterljuden.
07:30
Förmiddagsljuset flödade in genom de oputsade fönsterna och skapade fantastiska skuggor på väggar och möbler. Med lite mer än en timme kvar till lunch drog jag på mig varma kläder och stegade ut i den kalla luften. Minusgrader och solsken, perfekt promenadväder. Vattenpölarna var genomfrusna och luftbubblor bildade virvlande mönster under skalet. Då och då stannade jag och vände ansiktet mot solen och njöt. Andades långa djupa andetag och kände hur kroppen fylldes av nytt och friskt.

11:00
När det var dags att hämta sonen på fritids hade de gått iväg ut i naturen. Jag hittade dem vid dammen där pedagogen slog loss isbitar som delades ut bland barnen och beundrades en kort stund innan de seglade ner på det frysta vattnet. Isen sjöng av ljudet och det lät som när långfärdsskridskoåkare susar fram på tjock is en kall vinterdag. Små stunder i livet som slår an mot strängar med hjärterötter. På väg till bilen tittade jag ut över de mjölkchokladfärgade åkrarna som täcktes av långa skuggor och orangea solstrålar. Det är fantastiskt njutbart att följa solen i vardagen.

15:30

söndag 24 november 2013

Mest tråkiga

Jag tänker gå och lägga mig. Lägga den här helgen åt sidan och vara glad för allt bra som är.
Maken åkte till Stockholm i fredags. Han roade sig med sin brorsa och de skrek sig säkert hesa till Black Sabbath, stärkta av ett par öl. På hemmaplan roade vi oss med bio i vardagsrummet. Barnen la sig i bra tid och jag svepte in mig i varmaste filten och såg säsongspremiären av På spåret. Halv tio släcktes alla lampor ner och en halvtimme senare sov jag gott i sängen. Dottern väckte mig tre gånger innan hon slutligen somnade intill mig i dubbelsängen.

"Aldrig får jag gå upp!", tjöt dottern och petade mig på kinden. Så kan en lördag börja. En bra morgon med god frukost och dansunderhållning till Ring så spelar vi. Alla tvättades rena och väskor packades innan vi satte oss i bilen och åkte till mormor och morfar. Barnen var rastlösa och hade siktet inställt på en sak. Lördagsgodis! Lunchen petade de i, bonuskusinens trampbil bråkade de vilt om och den blöta grusvägen låg de i stort sett raklånga på. Pust. Nittio minuter har aldrig varit längre. Med godiset kom en alldeles för kort paus och inte var det tillräckligt mycket snask heller. Tacksamt slog jag mig ner tillsammans med barnen för att se Dumma mej 2 ännu en gång. Givetvis hade dottern bokat mig som fåtölj och lugnet uteblev.

Mörkret föll och vi inväntade min syster och hennes fru för att äta middag tillsammans. Hetsig måltid, trötta och tvära barn som myr-åt och lämnade bordet något tidigt. Då passade jag på att äta och dricka lite vin. Alice i underlandet innehöll de små en stund innan jag stoppade dem i säng. Därefter följde en två timmar lång lugn stund i soffan innan det skreks från ovanvåningen. Då blev det läggdags även för mig, världens rörigaste med gapande barn och trött mamma. Dottern sov hos mig, faktiskt halvt på mig. Hon hostade och nös och gnällde och jag sov knappt något. Tidig morgon gallskrek sonen och helt plötsligt var både jag och barnen uppe och gick. Det tog en stund innan vi hamnade i säng ett tag till.

Resten av dagen har gått åt till överlevnad, barn-vuxenkonfrontationer, trötthet, skrik, sonen har varit på kalas, ett evigt av- och påtagande av leggings (treåringen är hopplös när det gäller byxor och strumpor), avstyrande av små arga händer, tankar om resor till Långtbortistan och en längtan efter pappan i huset. När han väl kom hem inkluderades han snabbt i de sura minernas skara. Fy bubblan, det har varit en pärs. Vilken tur att Stockholmshelgen var bra, jag hade blivit tokig annars. Tokigare. Tråkigast i stan.


Snart december! Advent, ljus, ljud, dofter och njut.

(Jag reserverar mig för stavfel, mobilen och jag är inte alltid polare. Dessutom har routern en tagg i sidan till mig.)

fredag 22 november 2013

Kvällens film

Det är bara jag och barnen ikväll. Vi börjar med ett besök på Bo Ohlsson för att njuta av julavdelningen och för att äta en god korv på caféet. Därefter åker vi hem och äter sirapslimpa med nötcreme och pöser en stund innan barnen skickas in i arbetsrummet för ett litet slag. Då ska jag rigga biosalongen åt dem.

Med dagens post kommer det att finnas två kuvert, ett var till barnen. Innehållet är värdekuponger som kommer att behövas i kassan och kiosken. Inträde fem kuponger och de övriga vars fem kan spenderas på chips, dricka och godis. Biobiljetterna är klara och ligger redo i en hemlig väska i gästrummet. Godisbitarna, fem var, är nerstoppade i söta strutar som jag gjorde av sidor från en gammal bok. Ett rött litet hjärta på varje strut fullbordade utseendet. Jag är lika förväntansfull nu som barnen kommer att bli när de ser sina kuvert i eftermiddag.

Filmen som visas är "Dumma mej 2".

torsdag 21 november 2013

Sinnenas massage

Grå och mulen torsdag. Köket doftar av gravad lax, te och från aromalampan kommer vintriga toner. Jag har värmt upp händerna på tekoppen som nu är tom. Det är endast några få plusgrader ute och luften är lätt och sval. Dagens promenad är redan över och jag längtar till imorgon.

En stilla vind valsar sig genom landskapet och får de bruna rangliga blomsterstjälkarna att vaja lätt, fram och tillbaka. Ovanför huvudet, mellan mig och molnen, skriker en glada där den seglar mellan skogsdungarna. Änderna i dammen är tysta, jag skrämde dem igår med min nya kamera och dess pipande. I vägkanten lyser några små blommor upp bland allt det brungröna. Jag hukar för att komma nära och känner på färgerna. Njuter av att de små lyser upp lika mycket i november som tusen andra blommor gör under högsommaren. Det stora trädet ute på ängen, står majestätiskt stilla och låter sina grenar sträcka sig ut i världen. Stammen är täckt av mossa och det är mjukt att lägga handflatan mot det silvergråa. Världen känns så mjuk och varm, trots att det är kall och rå höstvinter. Jag kan inte stilla orden som flödar ur munnen. Den ena julsången efter den andra ljudet där jag går. Något inom mig är redo och andra delar är helt och hållet i nuet. Det är bäst att vara nu, där är så stilla.




tisdag 19 november 2013

Årets julklapp, på riktigt

En reporter och en fotograf från Ystads Allehanda stoppade mig och syster i Ystad igår. De frågade oss vad vi trodde skulle bli årets julklapp, eller vad vi ville skulle vara årets julklapp. Frågan gjorde mig helt ställd. De två personerna såg ut att vilja be om hjälp att hitta i stan, så det var vad som snurrade i mitt huvud. Årets julklapp? En surfplatta, en telefon, en upplevelse, en kamera eller kanske en kaffemaskin? Jag svarade till slut smartphone, bara för att ha något sagt. Det dröjde inte lång tid förrän det självklara svaret dök upp i skallen, det jag faktiskt redan diskuterat med maken. Årets julklapp är en gåva till de som inte har det lika bra som vi. De hemlösa i Sverige, sjuka barn, övergivna djur, katastrofdrabbade i utlandet (närmast Filippinerna), medicin och näringspåsar till fattiga länder, pengar till utbildning för alla, en get till en stackars svältande familj. Det finns massor av människor, djur och växter som behöver vår hjälp. Jorden behöver oss och vi den. I år skickar vår familj inga julkort, de pengarna spenderas på Unicef istället och vänner och bekanta får ett mail med en glad bild och en hälsning om att de hjälpt till att hjälpa. Likadant med vissa julklappar, de blir som vanligt ett litet kuvert som innehåller några meningar om vad pengarna gått till. Senast var det vaccination, och året innan dess jordnötskräm.

Vad säger ni? Låt oss göra något litet för de som inte har det lika gott som vi. Jag menar inte att vi helt ska sluta med julklappar, det går att kombinera roligheter med nyttigheter och välvilja.

Ömma punkter

Ett inbokat möte med sjukgymnast ledde till hundra frågor, armlyft, nackböj och en hård liten plastmanick intryck på diverse muskelknutor. Armar och händer domnade bort i omgångar och sjukgymnasten skickade hem mig med övningar, en ny tid om en vecka och orden, "imorgon kommer du förmodligen att vara väldigt öm".

Imorgon kan vara ett väldigt bra tillfälle att börja läsa om Per-Anders Fogelströms Stad-serie. Jag läste den sommaren 1991 när jag sommarjobbade som guide på en 1700-talsgård alldeles i närheten av hemmet. Det var en spännande upplevelse, inte hade jag varit i Stockholm då helller, det var först tio år senare huvudstaden blev min. Åter till böckerna och sommarjobbet. Jag satt antingen utomhus och njöt av sol eller inne i den unkna boningslukten när regnet öste ner utanför och då och då drog åskan fram över byn. En oväntat bra kombination att läsa om gamla miljöer i en gammal miljö. Bortsett från de stunder när himlen blev alldeles svart och rummet jag satt i fick en skum känsla och det knakade i väggar och golv. Då var jag inte lika tuff som vanligt.

måndag 18 november 2013

Ett väldigt litet äventyr

Allra finaste syster och jag åkte ut i naturen idag. Vi hamnade i ett naturreservat, Benestads backar. Novemberväder, blåsigt, svalt och duggregn. Utsikten var vacker och de sista glödande höstfärgerna gjorde sig bra mot den gråa himlen. Nu i efterhand undrar jag om det finns en utsatt stig att följa. Vi hittade inte den. Däremot hittade vi en himla massa gegga, sipprande vattendrag och kostigar. Det blev till att balansera längs elstängsel, hoppa mellan grästuvor och hålla sig fast i vad som fanns i närheten. För att komma tillbaka till bilen blev vi tvungna att kliva över ett taggtrådsstängsel och det var i högsta laget för mina lagom långa ben. Med kladdiga skor styrde vi bilen mot Ystad och Snuggles där det blev lunch och prat. På den lilla bit vi hade att gå till bilen kom lokaltidningen (YA) och ställde en fråga och fotade våra vindpinade ansikten. Sen försökte syster köra mot rött av bara upphetsningen. Det var en fanstastiskt rolig och uppiggande tur!

Naturreservat

lördag 16 november 2013

Tindrande ögon och trötta öron

Julmarknad, ordet låter som bjällror, pepparkakor och julmusik i en enda kompott. I verkligheten är det som att bemästra tolv lejon, en skräckfilm och ett besök på Ge-Kå's. Julmarknad i Högestad, underhållning av Frälsningsarmén (tänk Yrrol fast falskt) och medelåldern på besökarna hamnade säkerligen inte under 70 år. Barnen fick reda på att Tomten skulle finnas i lokalen och våndades över att vi aldrig hittade honom. Eller, jo det gjorde vi. En lång tomte som bjöd på pepparkakor och var artig under en hel minut. Vi köpte choklad till våra små för 100 kronor, lyxchoklad till barn som uppskattar mängd före kvalitet. Sen åkte vi igen, fattiga och med huvudvärk.


Dagens höjdpunkt blev middagen. Sonen önskade plockmat och så blev det. Himla gott och varierande, en fullträff. En mätt och nöjd familj sjönk ner i soffan där barnen valde Lilla Jönssonligan. De små är nyss nattade och jag är åter i soffan, maken är på väg ut för att ta en pipa. Vi väntar på Downton Abbey, bästa lördagsunderhållningen.

fredag 15 november 2013

Sånt man ser

Det blev inga köpekakor idag. Däremot blev det vörtbröd med köttbullar och rödbetssallad till lunch. Hemma i köket, en kopp te vid sidan. Jasminte med en skvätt havredryck och några sockerkorn. Perfekt lunch efter en förmiddag i ett kyligt Ystad. Tugga smörgås och småflina för mig själv. Tänk att jag fick visa legitimation på systemet idag. Hon gjorde min och flera andras dag mycket bättre.


De nya glasögonen hämtades ut, fy tusan så suddiga de är att titta rakt fram med. Om jag istället tittar ner i en bok eller en tidning blir bokstäverna tydligare, becksvarta och skarpa kanter. När jag ändå var i myllret gick jag in i en butik för att köpa ritkol (hädanefter ska jag använda kol från kaminen) och kom hem med både kolkrita och oljekritor av god kvalitet. Att sätta sig ner med ett tomt papper, ett tomt sinne och en ask kritor är fantastiskt. Först händer inget, sen tar handen en färg och glider fram över det vita, skapar mönster. Färger byts ut och det som växer fram är abstrakt, inte ens jag vet vad det är förrän resultatet har iakttagits några gånger. Det är en upplevelse, kanske är det bara jag som känner något. Viktigt är att jag är mer än nöjd med att jag själv uppskattar mina alster. Ingen annan vet vad som pågår i mitt huvud och jag vet inte vad någon annan har för tankar i sitt. Och det är okej.


Ikväll är det fotboll, Sverige mot Portugal. Jag hade faktiskt kunnat tänka mig att sitta på arenan och titta på matchen. Få lite kontinentalkänsla och känna ljumna vindar mot benen. Att oavsett resultat gå skrattande ut i folkmassorna och glida in på en lokal restaurang och beställa en god maträtt och ett glas vin som förmodligen övergår i ett andra glas när maten är uppäten. Ska ni se matchen?

Frostiga fredag

Brr, minusgrader på morgonen och alldeles för kalla golv i huset. Då är det fint att värma händerna på kaffemuggen och sätta sig alldeles intill elementet i köket. Barnen skuttade omkring i de prassliga lövhögarna innan det var dags att gå till bussen. "Det luktar vinter!", utbrast sonen och drog in djupa andetag. Ja, det var verkligen vinter i luften. Innan jag och dottern gick in i värmen plockade vi äpplen som låg och glimmade på gräsmattan. Iskalla med fastfrusna löv på skalet. Förtjusande förföriskt.


Mina nya glasögon är klara för hämtning så jag ska alldeles strax sätta mig i bilen och köra till Ystad. När jag ändå är iväg kan det passa bra med en fika på egen hand. Titta på människor och äta köpekakor. I eftermiddag ska hela familjen hämta paket som ligger och väntar på olika utlämningsställen. Nu är det spännande saker på gång. Jag håller det hemligt ett tag till, karamellen är vår att smaka på ett tag.

torsdag 14 november 2013

Sätta punkt på en resa

Så kom den då, sista dagen på projektet jag medverkat i. Naturunderstödd rehabilitering, i mitt fall på en Österlengård bland äppelodlingar, skogar och gröna ängar. Det har varit en stor resa, åtta veckor kort. Jag föll till mörkret tog vid och det blev en lång period av oro, tårar, trötthet, misstro, negativa tankar och uppgivenhet. Men så vände det, jag gav aldrig upp. Med hjälp av skapande återkom livet och nu har jag tron igen. Tack vare de fantastiska personerna på gården har huvudet hamnat ovanför ytan igen och tack vare dem har jag också hittat delar av mig själv som inte vågat släppas fram tidigare. Det blir känslofyllt nu, idag tog en två månader lång resa slut, bara sådär.


Vi åkte till Knäbäckshusen vid havet, åt lunch och jag bjöd på äppelpaj och vi tittade på de små vågorna som slog in mot stranden. Blå himmel med gräddiga moln som tillät solen att lysa på våra kalla näsor. Jag tog med hundarna ner till stranden och lät dem springa fritt och njuta av det öppna. Stenarna på stranden glänste i olika färger och det var svårt att inte stoppa fickorna fulla. Sen åkte vi hem, klockan var eftermiddag och inte ens en timme återstod. Jag satte mig i soffan i huset som varit mitt. Kände in atmosfären och fick en liten klump i magen. Tiden rusade iväg och det blev dags för samling och tillbakablick och utvärdering. Det sista vi gjorde var att krama om varandra och lova att ses igen, en dag när tiden känns rätt. Jag grät en kort stund i bilen på väg hem. Den här resan var menad för mig.


På stranden låg ett hjärta med vingar. Kärlek.

onsdag 13 november 2013

Onsdag då

Bara onsdag, varken mer eller mindre. En kylig morgon med vacker himmel och glittrande vattenpölar. Göra äppelpaj till imorgon, prata bort en timme i telefon med mamma. Göra eld i kaminen och ändå krypa under tjockaste filten för att läsa klart boken som köptes i helgen. "Och så levde de lyckliga", av Lucy Dillon, årets njutbok. Äta en julsmakade lunch och sen slumra till en stund i soffan innan barnen hämtades. Leka en stund, göra middag, damma ovanvåning och avslutningsvis slänga ihop en marängsviss att njuta tillsammans innan det var dags att lägga de två små. Nu sitter jag i soffan med huvudvärk, nackvärk, tinnitus och blåsor i munnen. Lite tråkigt att inte bara kunna sitta och njuta. Däremot njuter jag av beskedet från läkaren. Alla tester som togs för två veckor sen var normala. Skönt att den delen är bra, om en knapp vecka har jag tid hos sjukgymnasten för att sträcka ut axlar och nacke. Det blir bra, det är redan bättre.
Magiskt ljus
Spetsa till det

tisdag 12 november 2013

Power nap-Törnrosa

Dottern somnade klockan fem igår. Hon missade middag och en stund med pappa, hamnade i säng klockan sju och vaknade efter tretton timmar. En glad tjej, full av bus och hungrig som en varg. Hon gjorde en Törnrosa, power nap-varianten, utan den hemska andedräkten och en prins som stod och ruskade henne. Att natten varit uppstyckad som vanligt är inget att hänga upp sig på. Det är väldigt stökiga nätter, jag och maken är uppe åtminstone två gånger var för att stoppa om täcket, leta upp gosekatten eller bara stryka över håret på tösen.

Maken är på jobbet, barnen på skola och förskola och jag sitter ner en stund innan det är dags att köra till gården. Huvudvärken har klingat av men istället har en påtagligt irriterande tinnitus slagit sig till ro i mitt huvud. Jag får nog sjunga bort surret under dagen och vara så trött ikväll att sömnen tar över innan oljudet får mig att snurra femtioelva varv i sängen.

måndag 11 november 2013

Vemod

Snart är åtta veckor gångna. En lång berg- och dalbanetur är på väg att ta slut. Jag känner vemodets svala hand ligga mot hjärtat. Jag gick in med högt huvud och ett stort leende. Det tog inte lång tid att brytas ner och blottas inför verkligheten. Många tårar, mycket smärta, en ojämförbar trötthet och en vacklande självkänsla. Ett slagt botten nåddes och jag förstod inte vad som hände och vem jag helt plötsligt blivit. Men så letade sig små förnimmelser in i själen. Ord och upplevelser, insikter om mig själv som jag aldrig vågat ta emot och leva med, la sig tillrätta i min famn och det kände bättre. Öppenhet och tillit, ja, om jag bara ger mig själv tid och ro att se så finns det väldigt mycket vackert runt och i mig nu. Jag vågar faktsiskt tro det.

Just därför är vemodet hos mig och rör runt. Jag vill inte att det ska ta slut nu, det är ju nu jag öppnat ögonen och börjat se så mycket bättre. Två tillfällen kvar, det sista har jag redan vikt för utflykt till havet. Äppelkaka från den egna trädgården avnjutes på det äppelrika Österlen alldeles vid Östersjöns kalla vågor. Höst i paradiset. Strax innan vintern tar vid.

Som att hitta en nål i en höstack

söndag 10 november 2013

Små citroner sura

Sova länge, ända till klockan åtta. Duscha bort allt det röda och sömniga ur ansiktet. Stå kvar onödigt länge under den varma strålen bara för att det är så himla skönt. Ta med boken till frukostrummet och äta länge, ta påtår av kaffet. Tjattra lite med personalen och sen packa ihop sakerna på rummet och checka ut. Njuta av hemfärden genom ett regnigt Skåne. Lyssna på Institutet och fnissa åt Jespers ljudeffekter och virvlande tankar. Kliva in genom dörren till hemmet och mötas av två leende barn och en vedbärande make. Kramas mycket och fråga hur helgen varit. Frid och fröjd och glada familjemedlemmar.

Helt obemärkt smet något syrligt in genom dörren och gav sig på oss. Lilla damen måste ha stått närmst för hon förvandlades till en arg och skrikig typ. Upp och ner och vibrationer i väggarna. Det har varit en prövning för oss alla. Humör smittar lätt och hur många leenden och fina ord som än delats ut var det ändå inte tillräckligt för att ta över. Därför kändes det väldigt bra att sitta i ett rosa rum och läsa saga, sjunga godnattsånger och hålla handen med lilla treåringen. Syrligheten kilade ut genom väggarna och istället la sig ett mjukt lugn. När jag släppte handen och viskade godnatt till tösen, log hon nöjt och sov vidare. Det är ett måste att somna från en dag utan att ha olösta konflikter. Morgondagen ska vara tom och redo för nya upptäckter.

lördag 9 november 2013

På vift

Regn och regn och blåst. Hela vägen hemifrån och upp till Kristianstad regnade det. Ännu mera efter det. Jag är glad att min knallblåa regnkappa följde med idag, utan den skulle det blivit blubblubb in på bara huden.

En egen dag, bara jag och huvudvärken. Började med en behandling, steg ett av tre. Fortsatte in i centrum där jag hittade önskekängorna nummer ett på rea. Sallad med serranoskinka, soja bönor och avocado till lunch. Vidare i myllret, hittade en ny rem till gamla armbandsuret. Köpte en bok som var mitt sällskap på Café Felix. Beställde sushimiddag på tillbakavägen. Nu ligger jag raklång i sängen på ett Bn'B  och varvar ut. Klockan är fem och här ska jag ligga, bortsett från middagen. Jag, tystnaden och så småningom Downton Abbey.

fredag 8 november 2013

Liten är stark

Gula blommor i november. En vilsen rapsplanta som trotsar årstiderna och sträcker ut sig mot världen. Mina byxben blir blöta och smutsiga när jag kliver ut i betfältet för att fota den lille. Solstrålarna förstärker färgen och i bakgrunden speglar sig himlen i de tusentals vattendropparna som vilar på fältets gröna blad. Det är eftermiddag och solens långsamma seglats över himlavalvet ger ett annorlunda djup till landskapet. Jag styr stegen mot den gamla gården och parerar komockor och vattenpölar samtidigt som grannens kossor råmar högt från stallet. Vinden för med sig doften av gödsel och det känns äkta och tryggt. En lång del av gärdsgården som leder upp till korsvirkeshuset har välts av stormen. Den ligger bruten över grusvägen, stänger varken ut eller in längre.

Naturen har så mycket att ge. Jag tar och tar och ändå räcker det till alla. Mina ögon njuter, näsan arbetar med vad den får och öronen sorterar äkta från falskt. Ansiktet lapar solsken och benen trampar vägar där många gått före mig. Det är tacksamt och enkelt. Det är livet.




torsdag 7 november 2013

Med full kraft

Lilla tösen kommer att vara hemma imorgon också. Hon ligger precis på febergräns och humöret pendlar upp och ner hela tiden. Ansiktet är blekt och ögonen röda. Idag har det åtminstone gått ner både mat och dryck och lekstunderna har varit längre. Storebrors utslag finns kvar och han har en tid på vårdcentralen imorgon, två besök på en vecka. När denna period av diffusa sjukdomstillstånd är över siktar vi på att ha ett vanligt rulla-på-liv fram till nästa år någongång.

Till min glädje upptäckte jag att huvudvärken var frånvarande i morse. Det kändes klart i huvudet, nästan lätt. Strax efter klockan elva knackade det på i skallen och sen rusade värken över mig med full kraft. Det jag varit utan i fem timmar kom i dubbel dos och jag visste varken ut eller in. Dotterns gnissel lät dubbelt så högt och tinnitusen brummade på ännu lite mera. Att bita ihop gör det inte bättre, så jag gick på halvfart fram till kväll. När godnattsagan var läst somnade jag intill dottern i stora sängen. En kort paus som gjorde att jag nu orkar med resten av kvällen. Klockan nio börjar semifinalen i "Hela Sverige bakar", det tänker jag inte missa. En kopp te och några kex får vara substitut för allt det goda som bakas fram i TV-rutan.

onsdag 6 november 2013

Läsa i kors

Huvudvärken som plågat mig i en månad nu har fått en delförklaring till idag. Jag ringde glasögonbutiken för att boka tid och hade sån tur att de fått ett återbud på eftermiddagen som var min om det passade. Såklart, lika bra att ta det på en gång. Regnet öste ner i Ystad och mina tår var väldigt blöta när det var dags att kolla synen. Normalsynen, det vill säga den som jag har rakt fram och när jag kör och ser på TV med, är som förut. Det som har förändrats är lässynen. Ögonen skelar tydligen en smula inåt när jag läser böcker och tidningar. Det gör att jag vill tvinga ut ögonen till normalläge, vilket resulterar i huvudvärk. Niohundra kronor fattigare, ett par glasögon rikare (när de väl kan hämtas) och förmodligen en huvudvärk mindre, sitter jag i soffan och tänker att jag har blivit en läsglasögontant. Den unge mannen som undersökte mig försäkrade att det inte var något åldersrelaterat alls att jag behövde speciella glasögon för att läsa. Syns åldersnoja som inte syns inombords? Jag föreslog uggleglasögon men det hade de inga. Det kunde varit snyggt att se ut som Helge när barnen hör godnattsaga.

Uppdatering om barnen. Dottern har fortfarande feber, femte dagen, och nu har hon börjat gnissla ordentligt. Matbiten är svår och ögonen glansiga. Vi får se vad morgondagen ger. Sonen har fått små utslag över halva kroppen. Han kliar och kliar och är röd under ögonen. Vi funderar på vad det kan vara som orsakar utslagen. Om det inte är bättre om ett dygn får vårdcentralen kontaktas igen. Kanske lika bra att boka in båda barnen på en gång så det är klart sen. Jag vill bara att mina små raringar ska må finfint så att de orkar hoppa omkring i lövhögarna och skratta ända upp till stjärnorna.

Där jag är och går

Den tunna luften speglade den stjärnklara natten som övergått i dag. Gräsets frysta dagg krasade lätt under skorna och en bit över marken svävade dimman som om den väntade på någon speciell. Att gå genom dimma är som att andas en annan dimension. Det smakar annorlunda och nuddar lungornas insida på ett speciellt sätt. November, skammånaden som så många pratar ner i tid och otid. Visst, de allra kladdigaste grådagarna då regnet letar sig in under kapuschongen och får huden att rysa oavbrutet, då är det faktiskt ganska tråkigt. Men det är lika tråkigt som att vakna en julidag och höra regnsmatter mot rutan och se hur trädgårdsmöblerna vält i vinden. Ingen hatar juli för det.

November är vacker, den har sin charm precis som det mesta i världen har. Jag tycker att närheten till solen blir påtagligare eftersom soluppgång och solnedgång varar mycket längre. Det finns tid att stå och njuta, se de långa skuggorna, fånga vattendroppar genom kameralinsen och gotta sig åt solstrålarnas lek i mitt ansikte. Idag, alldeles i början av november, visade sig vara en utomordentligt fin dag att ta en morgonpromenad längs grusvägen. Frost och dimma, solsken och vattenpölar, frisk luft och råmande kossor. Allt tillsammans gjorde stunden till något speciellt och minnesvärt. Att ta några steg ut i det frosttäckta gräset för att kunna fånga en vattendroppe på bild. Att rikta blicken upp mot den klarblå himlen för att se undersidan av ett stort flygplan avteckna sig högt där uppe. Att ta djupa andetag i dimman och känna hur det snurrar i huvudet en stund, bara för att det känns så magiskt. Alla de där stunderna, plus många fler, gjorde världen en gnutta bättre. För mig, för mina nära som känner av det glada och lyckliga som strålar ut från mitt inre, för allt det som jag speglar mig i. Det är de små stunderna i livet som gör livet. Det är nu.






tisdag 5 november 2013

Utflykt i november

Jag har varit vid Glädjekällan idag, eller Forsemölla som det heter i verkligheten. För er som inte vet är Glädjekällan en film av Richard Hobert, inspelad på Österlen för tjugo år sen. Naturen och känslan är det vackraste i filmen och idag fick jag äntligen glädjen att besöka detta ställe. Med lunchmackor och tevatten i väskorna tog vi oss dit, jag, mina rehabiliteringsledare och en nyanländ till gården. Geggiga vägar, ensamma löv vajandes på sina grenar och ett allt starkare ljud från forsen. Jag njöt från början till slut. Natur, skogen och vattnet och ljudet tillsammans gör allt så helt och fullkomligt. Vi gick genom skogen och tog oss över ett stengärde och kom in i en helt ny miljö, på Mandelmanns ägor. Stenar och gräs, enar och lövträd. Utsikt ända bort till havet och här och var betande får. Storslaget, svårslaget.

Njut av bilderna och försök plocka fram ljudet av forsande vatten. Trevlig kväll!

Forsemölla, Glädjekällan
Öronbedövande vattenfall, ljuv musik
Mandelmanns ägor, havet i horisonten, en svag regnbåge på himlen
När hösten vägrar ge efter

måndag 4 november 2013

Frihet genom skapande

Vid två tillfällen har jag lagt klumpar med lera på ett bord framför mig. Låtit tankarna stanna och bara tittat på leran, känt in den. Sen har händerna tagit upp materialet och börjat bearbeta det, fortfarande utan några tankar på vad som ska komma fram. Lera är ett fantastiskt material och jag har inte tagit chansen att använda det sen skolan. Nu, tjugo år senare, är det som att jag hittat en liten lyckoplatå. Händerna drar och formar, smeker och trycker till. Ögonen följer utvecklingen och efter en stund syns något igenkännbart. Inte förståeligt, bara något jag sett förut. Det är fantastiskt att bara vara, finnas i stunden och låta det inre komma ut i något konkret och sebart.


I det lilla huset jag har som "mitt eget" på rehabiliteringen, står det nu två olika figurer och väntar. De väntar på att bli sedda, inte bara tittade på. Jag behöver studera dem och komma fram till varför just de blev till. Lerklumparna har redan letat sig in i mitt hjärta. Det är därifrån de kom och därför var det så lätt att tycka om dem. Det betyder däremot inte att de är vackra att se på. Men jag vet att meningen med dem är att skapa vackert. Bygga ut och känna in, hitta lättare i mig själv.

söndag 3 november 2013

Vi tar det en söndag

Mitt i natten kom det kom in en liten kamin till stora sängen. Det tog ganska lång tid innan jag och tösen somnade, hennes hand i min och ojämna andetag i sovrummet. Jag fick en välbehövlig sovmorgon och klev upp tillsammans med min huvudvärk. Regnet smattrade mot rutorna och resten av familjen satt i soffan och tittade på barnprogram.

Dotterns feber har stigit under dagen och sista kollen visade på 40,3. Då fick jag otroligt nog i henne en dos febernedsättande (vilken tur att en röd liten godisbit fanns tillhands) och en stund senare hade humöret vänt en smula och orken fyllts på i den lilla kroppen. Storebror har antagligen råkat ut för urinvägsinfektion, stackarn. Han somnade full av oro och imorgon är det vi som står först i kö på vårdcentralen.

Min huvudvärk sitter i, värkstillande eller ej. Jag tog mig ut på en promenad i gråvädret. Mössa och vantar, fladdrande byxben och hopp mellan vattenpölar. Stormen tog sig friheter i skogspartierna längs vägen. Det ligger många avbrutna grenar och hela träd på sina ställen. Löven som rycktes av från sina grenar tycks ha försvunnit. Det är bart och geggigt på marken. Till och med gräset börjar ge upp. Jag vände tidigare än vanligt eftersom orken inte behagat återvända i kroppen. Efter tio meter kände jag hur det började snurra i huvudet. "Nu svimmar jag när som helst!", tänkte jag. Fäste blicken på ett hus längre bort och tvingade mig själv att stanna kvar i verkligheten. Visste inte om det var läge att lägga sig ner, ringa hem eller försöka gå hem. Jag tog några steg och världen väntade några sekunder innan den följde med mig. Steg för steg, små målbilder att övervinna, till slut kom jag hem. Då blixtrade huvudvärken och jag pustade ut i köket. Eftersom barnen satt i soffan ville jag inte oroa dem genom att berätta för F om upplevelsen. Något är inte helt rätt i mig.

Fint är att maken mår bra. Han har varit ute på en av sina löprundor och kom hem glad och nöjd. Han har dammat några av rummen och tillsammans har vi fått den här dagen att passera på ett ganska bra sätt. Snart är det dags att släcka lamporna och krypa ner i en alldeles nybäddad säng och kåldolma in sig rejält i täcket. Glömma feber, infektioner och huvudvärk för en natt. Drömma om vackra ting och lyckliga stunder.

lördag 2 november 2013

Monster, regn och feber

Klockan två var vi redo, monsterna kunde komma. En efter en, den ene läskigare än den andre, lämnades pojkarna av hos oss. De slog sig ner i den spökpyntade lokalen och gapade stort åt vad vi sa. Jag hade klätt ut mig till pirat, skäggig och hålögd. Regnet sköljde över gården och det var ganska svalt ute. Ungarna vräkte i sig popcorn och tittade skeptiskt på de avhuggna fingrarna jag och barnen hade gjort. Bubbelblodet gick åt och rätt vad det var skrämdes de av något som knackade på fönstret. Jag kunde inte låta bli att busa med dem. Grabbarna rusade ut och sen var det äppelkrig och äppelkastning i trädgården. Godispåsar fick in dem igen för en stund och sen for de tillbaka ut i regnet. Det var sex trötta pojkar som tackade varandra för en rolig eftermiddag.

Piraten knackade på fönstret till skräckpartyt.
Inne i huset stod en ännu tröttare tjej, lillasyster var helt slut. Vi upptäckte varför efter ett tag, febern hade intagit hennes kropp. Hon var tuff och höll ihop de två timmar partyt varade. Sen tog det slut. Hon somnade med huvudet i mitt knä och alldeles nyss bar F upp henne till sängen.

Nu är det bara fyrtiofem minuter kvar till säsongsstarten av Downton Abbey, jag längtar. Sen ska jag sova. Ligga raklång i sängen och sova hela långa natten.

Feber, alldeles för varm.

Regn lite överallt

Det är lördag och om tre timmar drar sonens skräckparty igång. Sex grabbar intar gamla hönshuset för att busa, äta snask och skrämmas. Mitt huvud har havererat, det känns som att någon lagt det i en kvarn. Inga tabletter hjälper och hur gärna jag än vill går det inte att fokusera, planera och vara glad. Jag är så trött och ledsen och nästan arg på mig själv. Regndropparna slår mot taket och regnet slår i mitt hjärta. Jag vill så gärna, kämpar för stort och idag vinner jag nog inget.

fredag 1 november 2013

Vända blad

Ännu ett blad har vänts i almanackan och nu är det transportsträcka mot december. Den vackraste färgskalan har visat sig och efter stormen finns några få darrande löv kvar på träden. Det mesta går i brunt, bortsett från en illande röd ros som slagit ut i största hemlighet. Jag sparkar lite lätt i de regnblöta lövhögarna på marken, känner hur det börjar bli lite svalt om fötterna, vill inte behöva plocka fram vinterskor och tjock jacka redan nu. Den här hösten har visat sig från sin bästa sida. Mycket färg och mycket värme. Nu när färgen runnit ur naturen blir det naket och kallt, mörkt och rått. Samtidigt är det en väldigt vacker period att "se". Träden står nakna, de ser ömtåliga ut. Ömtåliga är precis vad de inte är. Det är nu de sträcker på sig, låter grenarna svepas med i vinden, tränar upp sig för att vara starka som aldrig annars. De tunga kristallerna som är på väg behöver ett underlag att vila på. Starka armar som kan bära upp dem och dess gnistrande vithet. Så gå ut och titta på träden när de är som naknast, det är nu vi ser hur muskulösa de är.


Gårdagen innehöll en tid på vårdcentralen. Jag fick vänta länge i väntrummet, klockan tickade på och tiden för att hämta barnen kom allt närmare. Till slut hamnade jag i ett undersökningsrum, tomt och tyst i tio minuter till. Stressen byggdes upp inombords och handsvett trängde fram. En lätt knackning på dörren och äntligen var det min tur. En ung man med stora blå ögon, som verkade se rakt genom mig, kom in i rummet. Han ställde frågor och jag svarade. Han undersökte kroppen och kände på noggrant på huvud och rygg och mage. En knöl i min vänstra tinning var bara en ojämnhet, inget att oroa sig för. Min hud reagerade på beröringen och som lämnade stora röda märken efter sig. Magen reagerade på trycket och jag rynkade på pannan. Rygg och huvud ömmade för fullt på undersökningen och jag sneglade oroligt mot klockan på väggen.

För lite sömn, för mycket oro, spänningshuvudvärk, lämna många rör med blod för att se vad tröttheten beror på och för att se om jag har några speciella allergier. Kontakta sjukgymnast för att få kroppen att slappna av. Stoppa i mig full dos med värkstillande tabletter ett tag så hörs vi av när testerna är analyserade. Oj, så trött och stressad jag var efteråt. En halvtimme sen till hämtning och helt utschasad av frågor och undersökning. Ack så tacksam för att jag träffat en noggrann läkare som verkligen tog sig tid att höra mina ord och göra en ordentlig genomgång av kroppen.

Idag har jag tagit fyra värktabletter och de har dämpat kanske en tiondel av huvudvärken. Det känns inte lika mycket när jag går och imorse kunde jag slappna av mer när det var dags att få iväg barnen till sina verksamheter. Vila i sängen, sova bort en lång stund och vakna en smula mindre trött. Det är fredag, tacomiddag, ny månad, All helgonahelg och skräckparty för sonen imorgon. All vila är välbehövlig, alltid.