torsdag 30 oktober 2014

Tacksamhet


Jag känner en oerhörd tacksamhet just nu. Naturen ger så mycket att det är svårt att inte känna sig utvald och speciell varenda liten stund. Träden brinner i guld- och kopparfärg. Löven som ligger på marken är täckta av små vattendroppar och jag tänker att det är där stjärnorna vilar på dagen. Vintertiden gav oss mindre sol, men mer sol på bättre tider. Jag hinner njuta av soluppgången och står varje morgon i det blöta gräser och bara njuter av utsikten. På kvällarna glöder himlen av solens sista strålar. Jag är glad över att bo på landet och tror att andra också är det med tanke på hur ofta min bil står still längs grusvägen.


Snart är det november och vi har fortfarande sommarvärme i Skåne. Det var först idag som kylan letade sig långt in under kläderna och lockade fram konstant gåshud. Alldeles snart kommer underlaget att krispa och frasa under skorna. Då glänser frosten som tusentals briljanter och hjärtat slår ännu en lyckovolt. Då har jag inte ens skrivit ett ord om min familj, de som fogar samman livet till en helhet.

måndag 27 oktober 2014

Återhämtning i lugn och värme, natur och färger

Helgen som gick kan sammanfattas med ett ord, perfekt. I fredags anlände jag till Kongagården för att bo på Lantgård och sköta mig på egen hand. Det fanns inga andra gäster så hela helgen kunde jag vara för mig själv och låta rösten vila. På fredagseftermiddagen var det uppehåll från molnen och jag tog en promenad till Konga kyrka och vidare bort längs vägen. Hamnade i en vacker skog som glimmade och gnistade i underbara färger. Leendet bredde ut sig över ansiktet och när jag kom tillbaka till huset värmde jag mig med en kopp te innan det var dags att plocka fram mat. Räkor, parmaskinka, marinerade oliver, vitlöksbröd och små digestivekex. Sträckte ut alla 167 cm i soffan vid tv-delen och stannade kvar där under filten till ögonen gick ihop och det var dags att sova.

Vaknade efter tio timmars välbehövlig sömn i en skön säng. Plockade fram boken och låg kvar under det varma täcket en lång stund och klockan var närmare elva innan jag dukade fram frukost. Regnet piskade mot fönsterna och det var väldigt skönt att kura ihop sig i en fåtölj under filten, med boken i fokus. Lördagen var ett enda långt andetag, jag lämnade inte huset en enda gång. Sträckläste boken, grät och fnissade så att tystnaden ryckte till av förvåning. När kvällen kom hällde jag upp ett glas rött vin och installerade mig i köket för att göra middag. Landade återigen vid tv-delen och såg både Så mycket bättre och Downton Abbey innan det var dags att släcka ner och krypa under täcket. Natten var orolig, det knakade med jämna mellanrum på flera ställen i det gamla stenhuset. Nattskjortan klibbade fast på kroppen och till slut fick jag åla mig ur den och försöka komma till ro trots alla ljud. Vaknade efter sju timmar och kände mig seg i kroppen. Låg ändå kvar och kände in lyxen i att inte bli ropad på av barnen. Efter en varm dusch fixade jag frukost och njöt av den tillsammans med ett julmagasin. Plockade ihop alla mina saker i sovrummet och städade av köket innan jag packade ut allt i bilen och tackade värdinnan för en mycket trevlig vistelse.

Kvar fanns ett besök i Söderåsens nationalpark. Tredje gången gillt och denna gången när skogen stod i guldiga kläder. Parkerade vid Skäralid och tog mig upp till Kopparhatten. Höjdskräcken satte sig i benen och de darrade varje gång blicken for över kanten. Till slut var jag uppe och tappade nästan andan av utsikten. Himmel vilken vy! Överallt trädtoppar i gult och orange, rött och brunt och kopparfärgade inslag. Det var som att blicka ut över flera skattkistor på en och samma gång. Jag stannade kvar på toppen länge, njöt av varenda sekund. När magen knorrade till var det dags att gå ner till dammen och äta lunch. Änderna hade uppvisning för varandra och de skapade ringar i skogens vackra spegelbild. Överallt dessa ljuvliga färger. Avslutningsvis gick jag naturstigen för att se en del av det jag och min syster förälskat oss i de två senste åren, men då under sommarperioden. Så fort jag satt mig i bilen och ställt in siktet på hemfärd kom tröttheten. Det ger oerhört mycket att se allt det vackra. Dock tar det nästan lika mycket att ta in alla intryck. Jag kan inte hejda all den information som kommer. Det väller fram och över mig och innan jag vet ordet av har benen börjat böja sig av allt som landat. Men, det är värt det. Varje gång är det värt det. Vågskålen håller och nästa gång gör jag om samma sak igen.

Här under kommer många bilder från min helg, de fem första är från Kongagården och resten från Söderåsens nationalpark. Njut.
Kongagården, B&B eller självhushåll

Rum med skön säng

Allrum, lugnt och skönt

Fransk balkong

Del av allrum, wifi-hörna

Utsikt från Kopparhatten, Skäralid

Från Kopparhatten

Vägen ner mot naturum

Utsikt över Skärdammen

Skärdammen, Skäralid

Vy längs naturstig

Skärdammen 


Naturstig

På andra sidan finns stigen upp mot Kopparhatten

lördag 25 oktober 2014

Jag och lugnet

Tystnaden, lugnet och ensamheten. Tre grundstenar för mitt fungerande liv. Den här helgen kramar vi varandra, bejakar varandra och finns till, tillsammans.


Runt omkring finns skogar med gyllene dräkter och dofter av trygghet. Skogar som ger ro, längtan och känslan av häret och nuet. Regnet faller och vinden låter trädens alla armar dansa. Löven rycks loss från sina fästen och virvlar mot marken där de lägger sig tillsammans som en stor guldmatta. Mina fötter går över det dyrbara och i ögonen speglas samhörigheten, vi är ett, aldrig bara en och en.



I mitt hjärta ligger lugnet, närvaron. Jag kramar mig själv och känner värmen. Jag är aldrig ensam.

onsdag 22 oktober 2014

Bakom husen lyser skogen


Bakom hus och intill trädgård finns en skogsdunge som just nu förgyller utsikten. Jag står en stund varje dag och bara njuter av närheten. Att inte ens behöva lämna tomten för att befinna mig mitt i det vackraste som finns. Det är en ynnest. Regnet som faller vareviga dag tvättar löv och stammar och låter svamparna växa sig stora och starka.


Då och då tittar solen fram bakom några moln som kommit i otakt med varandra. De gula löven glimmar till och ger mig en känsla av att vara rikast i världen. Det är jag antagligen också just i den stunden. Rik på närvaro och förnöjdsamhet.


När molnen hopar sig igen läggs ett mörkare skimmer över platsen och jag kan nästan känna närvaron av fantasins alla skogsfigurer. Det tunga regnet faller på trädens kronor och för en stund står jag skyddad och lyssnar på de svaga dunsarna. Så letar sig den första kyliga droppen ner i min nacke och kroppen ryser till. Dags att gå in.


måndag 20 oktober 2014

Nytta och nöje

Det har regnat och regnat och blåst i flera dagar. Utom just i lördags då vi åkte ut i skogen och grillade med min syster och hennes bonusson. Barnen roade sig och efter en promenad bland härliga färger fortsatte vi hem till oss när det började bli kallt om tårna. Vilken härlig dag det blev, även om jag var som en seg gammal kola när kvällen kom.


Igår var det städ av hus och sonen åkte iväg på bowlingkalas, till lillasysters förtret. Hon fick "bara" stanna hemma och titta på Trassel, samt göra välling åt sina dockor. När regnet vräkte ner som mest på eftermiddagen satte vi oss i bilen och åkte iväg till Ystad för veckans simskolelektioner. Vad skönt det var att sitta i en varm simhall och titta på barn som lyssnar på andra vuxna. Väl hemma igen landade vi i soffan framför Amazing race. Helgen rusade fram och jag kände mig nöjd när lampan släcktes för natten.

Efter att ha varit uppe hos dottern flera gånger i natt kunde jag till slut inte somna om efter sista omstoppningen. Klockan var strax före fem och då började tankarna surra i huvudet. Jag gav upp när makens klocka ringde och gick istället ner och satte på en kopp te och tände ljuset på köksbordet.


Den här dagen har gått i lugnt mak. Bortsett från att jag testade magen på en liten löptur. Det sved efter halva vägen men jag rätade upp ryggen ordentligt och tänkte att någonstans i kroppen gör det större nytta än inget alls. Hamnade i en störtskur så jag såg inte ett dugg och tackade min trevliga hjärna för att den är så bra på att hitta när det är mörkt. Jag hade en alldeles ny musiklista som sällskap på löpturen och det är en oerhört morot.

Ikväll är det yoga, förra veckan blev det inget då hon som leder det behövde vila. Nu är jag laddad och har redan sneglat på yogamattan flera gånger. Förra gången värkte magen så mycket att jag fick vila några gånger. Dessutom var kroppen väldigt trött efter att ha lagt all ork i just magtrakten. Det är bara att acceptera och göra vad som är bäst i situationen. Nu tänker jag köra och hämta barnen på fritids och förskola.


torsdag 16 oktober 2014

Minus och plus

Mjölkprovokation, så spännande. Lite Bregott på en brödbit på söndagskvällen. En halv smörgås med Bregott på måndagsmorgonen. En liten tjej som klagade på ont i magen redan när hon klev upp där på måndagen. Ändå gav jag henne mjölkprotein. Hon fortsatte att klaga och jag höll henne hemma från förskolan efter det att hon blivit fotad i sin urgulliga tunika med skogsmotiv. Storebror höll oss sällskap och vi åkte till Ystad en sväng. Med jämna mellanrum klagade tösen på att magen värkte. Hon slog armarna om magen och satte sig på huk - precis som jag beter mig när mjölkprotein letat sig in i kroppen. På kvällen satt jag och lilla A på vårdcentralen för att låta en läkare känna på magen. Det visade inget utan mest troligt var att hon reagerat på smöret.

På tisdagen ringde jag barnmottagningen och fick prata med en sköterska som tyckte att vi skulle avbryta provokationen och vänta på ett nytt utlåtande från läkaren. Vi väntar, en hel månad väntar vi. Vad är väl en månad efter ett helt liv utan mjölkprodukter? Dottern mår bra nu, det tog två dagar för henne att bli av med magontet. Usch och fy för allergier.


Idag har varit en bra dag, även om jag är trött nu och har en smått värkande mage. Mina arbetskamrater pratade gott om mig för chefen och det höjde mig en hel del. Vad som hände därefter höjde mig rejält. Så pass att jag var vimmelkantig efteråt. Tänker inte skriva något mer om det än att jag är glad och många andra är glada för min och andras skull. Vad rädda om varandra och ta hand om era relationer.

lördag 11 oktober 2014

Höstmarknad på slottet

Det har varit en underbar höstdag. Lätt dimma på morgonen som övergick i en halvsolig dag där alla underbara färger trädde fram på bästa vis. Vi hade sen tidigare bestämt oss för att åka till Christinehof slotts höstmarknad. Sonen hade en kompis med sig och alla var på gott humör. Vad härligt att vädret blev bra.


Marknaden var en liten besvikelse med ungefär tio försäljare varav flera hade liknande varor. Däremot fanns det en fotoutställning inne i stallet som gav mig en ego-boost inom just fotografering. Jag är bra, det är sant. Helt självlärd och oerhört lycklig med kameran i handen.

Det blev fika på slottet och innan vi åkte hem hanns det med att köpa både honung och viltkorv. Barnen passade på att leka lite vid "kojan" bakom slottet.


Christinehof är alltid en fin upplevelse, tack vare natur och trevliga människor. Det är ett av mina favorittips för er som kommer ner till denna delen av landet. Ta gärna med egen fikakorg eller något att grilla. Kanske avnjuta en kopp kaffe nere vid vattnet där utsikten är väldigt fin.


fredag 10 oktober 2014

Pricktest

Äntligen har dottern blivit pricktestad för sin mjölkallergi. Hon fick ingen reaktion alls och läkaren sa, efter undersökning, att det är dags att köra en provokation. Vi fick ett häfte med oss hem där det står hur vi ska göra för att gå fram på bästa sätt. Äntligen ett papper att luta sig mot. De tidigare provokationerna har gjorts efter att läkaren (inte samma som idag) sagt, "ta lite creme fraiche i maten några dagar, sen kan ni går vidare med fler mjölkprodukter". Jag har suttit vid datorn långa stunder och googlat eller pratat med andra föräldrar i samma sits. Den här gången blir det lättare.

Håll nu era tummar för att lilla tösens mjölkproteinallergi har försvunnit!

måndag 6 oktober 2014

Sicken helg

Fredagsmorgon. Pappan i huset susar fram genom det skånska landskapet för att ta sig till Liverpool, uppfylla en dröm. Jag och barnen går genom mjölkig dimma och vi smakar på luften. Det finns en oro, något som inte brukar finnas där. Pappa som har åkt iväg och ska vara borta i flera dagar. Mamma var på sjukhuset väldigt länge igår och barnen som inte riktigt förstår varför. Vi kramas när bussen kommer och lillasyster och jag går hem igen. Förbereder farmors ankomst. Men, det blir annorlunda. Skolan ringer, storebror har ont i magen och ser sjuk ut. Jag förstår varför och vi sätter oss i bilen och hämtar hem honom. Förändringen syns redan i bilen hem. Han saknade tryggheten, mig. Och han ville såklart också vara hemma när farmor kom, varför var det bara lillasyster som fick vara ledig?


Kramkalas med farmor, presentutdelning och tusen historier att berätta. Fredagen gick och efter tacomiddagen slappnade vi av i soffan innan det var dags att natta barnen. Jag fick gå upp tre gånger den natten, dottern sprattlar som en fisk och täcket rymmer. Som tur var tog farmor morgonen och sonen väckte mig efter åtta. Vi åt frukost och spenderade förmiddagen i trädgården. Jag kokte äppelkräm till lunch, nyplockade äpplen från våra träd. På eftermiddagen gjorde vi oss klara och åkte till Tomelilla där vi gick på bio och såg Flygplan 2. Det var en bra film, jag skrattade högt och snyftade lågt och barnen var nöjda när vi gick till bilen. Kyckling till middag och sen spelade vi Fia med knuff till det var dags att lägga barnen.


Igår var det dags att skjutsa farmor till flygplatsen. Hela förmiddagen var fri så det blev lek i trädgården igen och sonen fyllde nästan två hela skottkärror med fallfrukt. Han och lillasyster är lovade hundra kronor för varje kärra de fyller. Jag och maken kommer att bli ruinerade!

Efter lunch gjorde vi oss klara och sen for bilen mot Sturup där vi fikade innan det var dags att krama om farmor och vinka hej då. Dottern grät tunga tårar när vi vinkade och när barnen spändes fast i bilen sa de båda, "vi saknar farmor". Hemfärden blev lugn, jag valde en vacker väg med många höstiga träd och fantastiska utsikter. Lillasyster slocknade i sin stol och storebror spelade motorcrosspel hela vägen hem. Jag valde att strunta i simskolan och istället lägga fokus på en glad och lugn kväll och start på en ny vecka.

Barnen hade önskat sin favoriträtt till middag - snabbnudlar med orientalisk smak. De log från öra till öra när de slurpade i sig de slingringa nudlarna. Avslutningsvis mös vi ihop oss i soffan och såg veckans avsnitt av Amazing race. Jag översätter till svenska så att barnen också kan hänga med. Kvällens saga, Alfons och soldatpappan, lästes i dubbelsängen och när barnen somnat kurade jag ihop mig i soffan med en kopp de och de sista kapitlena i boken.


Idag är det måndag och ny vecka. Vi hade en fin morgon här hemma och på väg till bussen bländades vi av en magnifik soluppgång. Våra huvud var vridna åt öster och leendena visste inga gränser. Idag kommer pappa hem! Jag längtar så efter honom. ♥ Barnen längtar också, väldigt mycket. Speciellt efter de presenter de vet ligger i väskan. I eftermiddag hämtar jag min älskade man på tågstationen och sen hämtar vi barnen och ikväll äter hela familjen middag tillsammans. Ordningen blir återställd.


Ignorera sig själv

Det är mycket i livet. Det är det alltid numera. Min kropp och hjärna är oerhört känsliga för förändring. Som att jag från och med i tisdags ska utmana mig själv i att ta reda på hur mycket jag klarar av att arbeta. Eller att hantera de stora problem som finns i min åttaårings skola. Problem som ger honom ont i magen varje vecka. Problem som inte tas på riktigt allvar av skolsystemet. Eller att min mage faktiskt gör ont nästan varje dag. Till och med glädjen i att maken åkte iväg till Liverpool över helgen, med sin pappa och brorsa, suddas lite i kanterna av oro.

Till slut blev det alldeles för mycket, för fel. Jag var på arbetet i torsdags, magen morrade smått på morgonen. Efter ett tag gjorde det så ont att det inte gick att stå upprätt. Så jag vek kroppen en smula och andades långa lugnande andetag och ignorerade till slut smärtan. Att distraheras är bra, glada medarbetare och positiv anda skringrar sånt som är tråkigt. Jag fick följa med till den nya lokalen och uppskattade turen. Bet ihop. Himmel vad bra jag är på att spela roller! Kom tillbaka till fikat och åt ett ägg och drack en liten kopp kaffe, trots att kaffe är gift för en redan ledsen mage. Skrattade med de andra och önskade dem trevlig helg när passet var slut. Gick till affären för att handla det som behövdes inför helgen. Helgen då maken skulle iväg och svärmor skulle komma till mig och barnen. Hann en liten bit in bland varorna innan smärtan slog till igen. Full kraft. Djupandades samtidigt som kroppen vek sig över vagnen. Höll inne tårarna och pausade på folktomma ytor. När jag väl kom ut i bilen och backade ut från parkeringen brast masken. Tårarna rann oavbrutet hela vägen hem. Jag hängde över ratten och fokuserade på att se vägen.

Ringde maken som överrumplades av en gråtande fru med oro i rösten. "Ring vårdcentralen! Du måste bli undersökt." Men jag ville inte. Jag hade inte tid, det var säkert redan på övergång. Dottern skulle ju ha öppet hus på förskolan och jag hade faktiskt lovat henne att komma! Försökte övertyga mig själv om att det bara varit en överdriven reaktion. Men så kände jag den stora bollen i ryggen. Smärtan som gick genom kroppen och bredde ut sig i ryggen. Precis som i våras när jag fick ringa ambulans mitt i natten.

Under tiden maken plockade ihop sina saker på jobbet ringde jag vårdcentralen som sa åt mig att åka till akuten. Kollade med mamma om hon kunde köra mig men hennes bil var utlånad. Jag la mig i soffan, så liten som möjligt, med knäna under magen och ansiktet ner i sittkudden. Det gjorde så ont. Hamnade på sidan och slumrade till av utmattning. Släpade mig upp för att byta kläder och en stund senare kom maken hem och vi åkte mot Ystad. Tårarna rann och jag kände mig överdriven. Släpptes utanför huvudentrén och maken åkte till förskolan för att gå på öppet hus hos dottern och därefter hämta storebror. Jag gick till akutmottagningen, tog min nummerlapp och väntade. När sköterskan tagit mina uppgifter var det dags att vänta igen. Gick som en zombie, halvlåg i en soffa och kände de stirrande blickarna mot mitt håll. Äldre herrar bytte tonläge och viskade, ändå alldeles för högt, om vad det kunde vara för fel på mig.


Till slut kom jag in på ett rum och fick lämna diverse prover innan det var dags att vänta igen. Satt i väntrummet i 2,5 timme innan sköterskan ropade in mig igen. Då hade jag gråtit flera liter tårar och boken i mitt knä hade säkert skrynkliga sidor. Låg på britsen i ett kallt rum och väntade på läkaren. Stirrade på en spindel i taket och försökte hålla mig vaken. Tänkte alldeles för många tankar och frös. En lätt knackning på dörren och läkaren kom in. Han frågade många frågor, kände på magen och bestämde sig för att ge mig medicin på plats. "Du har förmodligen en kraftig magkatarr." Jaha, återigen var det en kraftig magkatarr. Vad futtigt att ta upp plats på akuten för en sån skitsak. Det kändes verkligen inte som magkatarr. Det var som en stor kniv i magen och en hård boll i ryggen.

Samma sköterska som de andra gångerna kom in och gav mig en äcklig dryck med lugnande och något annat. Hon kopplade in en slang i armen där jag fick magsårsmedicin. Klockan var halv sju och jag längtade efter familjen, speciellt maken som skulle åka iväg tidigt dagen efter. Fler tårar rann och jag fokuserade på den lilla spindeln i taket. Efter en halvtimme kom läkaren tillbaka och frågade om det kändes bättre. "Som förut", erkände jag. Som för en timme sen, efter flera timmars vila hade smärtan lugnat sig ganska mycket. Låg kvar en halvtimme till innan det faktiskt kändes lite bättre. Eller var det bara hemlängtan som lindat sig runt smärtan? Läkaren var nöjd och skrev ut två mediciner till mig. Han sa att om det inte var bättre om några veckor skulle jag kontakta vårdcentralen och be om att få göra en gastroskopi. Fan, jag vill vara frisk. En slang i halsen är lika med panik. Jag får ont i magen av att tänka på det.

Mamma hämtade upp mig utanför sjukhuset och vi åkte hem genom ett tjockt dimtäcke. Jag kände mig som en genomskinlig person. Tom och öm. Kramade mamma länge och i samma stund som jag klev in i makens famn kom tårarna igen. Kroppen behövde näring och när jag satt där vid köksbordet och tuggade i mig en skål flingor, föll de salta tårarna ner på skeden och hamnade på så sätt tillbaka i systemet igen. Fy fasen för den smärtan jag hade den dagen.


Det svåra är att balansera på det goda. Att hålla tempot lågt och inte oroa mig för småsaker. Att göra magen frisk igen är ännu en resa. Jag har gjort flera såna i mitt liv. Ändå blir de aldrig helt rätt. Smärtan återkommer och jag rasar igen. Den här gången behöver det bli annorlunda. Jag behöver mig.

onsdag 1 oktober 2014

Godaste smoothien - utmaning

Pia, med bloggen Queen of Kammebornia, utmanar oss att göra ett inlägg om smoothies - Tell me about your smoothies, och jag nappar såklart. Jag älskar smoothies! De är i stort sett alltid goda, går snabbt att göra och det är bara till att ta vad som finns hemma.

Min favorit just nu smakar mjukt i munnen och passar en regnig dag som denna.

Du behöver: Banan, kokosdryck, kokosgrädde, cashewnötter, dadlar, kakaopulver (extra lyxigt för bättre smak) och vaniljpulver. Mixa samman och toppa med mer kokosgrädde, några nötter och en puff kakao. Var och en väljer hur mycket av varje ingrediens.

Smoothie för regniga höstdagar


En vecka i bilder

Lånat nya böcker

Mött morgonen på vackraste vis

Smakat på dimman

Njutit av att komma hem till lugnet

Låtit mig frestas av bokens innehåll och därför druckit mer varm choklad än på länge

Stannat upp i stunden och insupit hösten

Byggt upp välmåendet med värme, ljus och dofter