fredag 30 januari 2015

Tecken

Snödropparna har börjat visa sina vita nosar här och var. Jag har sett både utslagna såna och vintergäck som fotats i andra delar av Skåne. Här är det jämngrått om dagarna. Grått, geggigt, blåsigt och blött. I förmiddags snöade det. Stora tunga flingor föll från den gråa skyn och la sig som fjädrar på marken. Allt blev vitt på en kort stund och jag njöt även om det var lite halt ute. Vid lunch hade snöandet övergått i regn och det har fortsatt hela eftermiddagen. På gräsmattan kan man ana hur vackert det var tidigare idag. Det ser ut som att någon spillt ut en jättesäck med frigolitkulor på slänten.

Hur som haver, det är fredag och alldeles snart är vi samlade här hemma. Helg på schemat. Jag ser fram emot att få krypa upp i soffan tillsammans med mina godingar. Knapra chips och svara på hundratals frågor. Trevlig helg!

måndag 26 januari 2015

Livet, det sköra

Livet, så oerhört vackert och tilltalande. Varje dag ges vi en ny chans att göra något fantastiskt.


Livet, så oerhört fult och avvisande. Varje dag kan vara ett rent helvete att ta sig genom.

Det är upp till dig att välja hur livet ska vara. De orden matas vi med varje dag. Så enkelt, så självklart. Jag blir förtvivlad när det självklara inte alls är den verklighet vi vaknar upp till. När det som ska vara tryggt inte skyddar ett enda dugg. Samtidigt som förtvivlan växer blommar ilskan upp som ett stort och fult monster. Vem i hela världen har tagit sig rätten att förstöra för andra? Vem i hela världen låter dessa personer formas till något dåligt? Hur kan vuxna människor vara så oerhört själviska att de låter sin svarta insida blöda ut över sin omgivning?

Min insida blöder, men inte av svart. Den läcker självklarheter och trygghet. Mitt inre urholkas tills ett tomt inre står kvar, som en stomme utan skydd. Varje dag vill jag skrika och gråta, men ljuden fastnar i verklighetens grymma tillvaro. Så jag samlar, förvarar det som inte har någon plats att ta vägen till. Blandar ihop det med allt fint som jag är. Rör ihop mig med det okända och fula. Smular och stöter till det inte ens gör ont längre. Till jag nästan tror på det. Då skaver det i hjärtat så att jag inte kan andas ordentligt. Och då slår hjärtat dubbelslag och släpper fram sanningen, uppskuren men ändå synbar.

Det är i de stunderna som jag växer mig större. Det är då försvaret samlas och putsar av sina smutsiga rustningar. Det är inte vi som har fel. Vi har rätt och tänker slåss för det. Vi tänker slåss till vi blöder utifrån och in. Då, när insidan blöder av sanningen, då ska jag gråta och skrika till de andra faller. Det lovar jag.

Jag är ett lejon.

lördag 24 januari 2015

FF, fast tvärtom


Barnen är hos mormor och morfar, de ska sova över hos dem. Jag och maken lämnade våra små hjärtan vid lunch och åkte därifrån till Lund för att äntligen köpa en värmepump. Utöver den blev det även en ny och urläcker bh till mig. Maken passade på att prova jeans och, oj vad vi skrattade när han fick på sig ett par supertajta.

Mitt på eftermiddagen kurrade magarna och det blev ett besök på Spisen. Jag blev mer än positivt överraskad. Det fanns mycket att välja mellan, även för en mjölkproteinallergiker. F. åt en trerättersmiddag medan jag nöjde mig med förrätt och varmrätt. När notan var betald gick två proppmätta personer ut i snöfallet. Vi passade på att köpa med oss kvällsgotter och extra lyxig frukost till imorgon.

Snön föll hela vägen hem och jag fick sätta igång radion för att inte bli alltför uppjagad. Katrina and the waves, Rick Astley, Freestyle med flera underhöll oss längs vägen. Jag sjöng högljutt och nynnade som vanligt på ett eget språk där orden hade fallit bort ur minnet.

Väl hemma tände jag en massa ljus och fick fyr i kaminen. Två glas fylldes med cider och sen slog vi oss ner framför teven där Captain America (tvåan) precis började. Vi är kvar i soffan, klockan är tio och huset är lugnt. Maken har slumrat i mitt knä och jag bläddrar förstrött bland tv-kanalerna. Det är skönt att veta att jag kan vara uppe hur länge jag vill, imorgon är det nämligen sovmorgon hela förmiddagen. Sen väntar kramkalas med älskade barnen. ❤

torsdag 22 januari 2015

Fantastiskt

Jag skulle skriva något fantastiskt här. Men så har jag en bok att läsa. En sån som fick mig att gråta redan efter fyra sidor. Alltså måste jag läsa. Dessutom är kaminen igång och precis framför står en skön fåtölj och lockar. Njut av bilden jag tog i morse. En förtjusande himmel med molntussar, lite regnbågsglans och en överlycklig sol.


onsdag 21 januari 2015

De rätta valen och de tuffa striderna

Senast jag skrev var det ett mörkt inlägg. Den dagen gick åt till att ligga i soffan och försöka vila ikapp mig själv. Jag sov, åt, slötittade på tv, sov igen, åt, pratade lite med barnen och maken och sen sov jag ända till det var mörkt ute. Då ställde jag mig i duschen och kom ut en stund senare som en piggare Sandra.

Ett hjärta på himlen. ♥

Jag har velat gråta så många dagar men tårarna kommer aldrig ut. Det är som att den kranen har rostat igen en smula och väntar på rätt tillfälle att lossna. Så jag stretar på. Väljer bland tankarna och känner hur energin går åt till att putta iväg det negativa. Någonstans vet jag att det är bättre att lägga energin på att få fram det positiva än att bara låta det negativa gödas. Att stå dubbelvikt över grötkastrullen när magen värker är att vinna över det dåliga. För jag vet att någonstans kommer vilan. Det onda i magen kommer ur det negativa. När vilan tillåts drar sig smärtan tillbaka och låter kroppen läka. När kroppen läker kommer orken tillbaka och då kan jag sova och leva.

måndag 19 januari 2015

Dubbelfel

När klockan passerat halv tre gjorde magen så ont att det inte gick att sova. Sonen som sover i vårt rum på grund av en eventuell magsjuka, hade då snurrat runt en bra stund. Dottern låg och hostade på sitt rum och jag väntade bara på ropet. Istället lugnade båda barnen sig och huset blev tyst. Magen värkte på, det gjorde riktigt ont och inte ens en kudde, hårt tryckt mot magen, hjälpte. Tårarna kom och kvart i fyra gick jag ner.  Tog den allra sista Omeprazolen och la mig i soffan. Försökte hitta en bra ställning att ligga i, men det gjorde lika ont hur jag än låg.

Nu är klockan tio över sex och jag är fortfarande vaken. Magen har lugnat ner sig och ögonen sticker av trötthet. Denna måndag får spenderas i sängen, vila och mer vila är vad som gäller. Jag har inte lyssnat på kroppen ordentligt och nu får jag stå till svars för det. God morgon och god natt.

onsdag 14 januari 2015

En somlig natt

Det blev en sån där natt. Från en kväll då barnen glatt mumsade i sig den stekta fisken med potatismos och äggsås, två omgångar Skip-Bo spelades och ett varv rita gubbar på papper och skicka vidare roade oss, till en avslutning då dottern låg i sängen och snyftade för att hon hade ont i handen och sonen inte kunde somna för att han hade så ont i huvudet. Dottern somnade till slut och sonen kunde slappna av först efter en dos Ipren och en lång stunds närhet med sånger och kill i håret. Lite senare kunde jag och maken slå oss ner i soffan för att titta på ett avsnitt av Game of Thrones. Det blev ett uppstyckad avsnitt då lilla tösen började gråta igen. Strax efter tio var jag helt slut och gjorde mig redo för natten. Hann nästan slumra till sen satte barnen igång med gnissel och hosta. Maken sprang som en tok mellan sängarna och jag nästan hyperventilerade av stress där jag låg i sängen innan även jag hystade vatten i sonen. Sista gången blicken hamnade på klockan var den halv två och då sov äntligen alla, utom jag. Halv fem drog sonens hosta igång igen och en bra stund senare kom han till ro, då var jag klarvaken och väntade bara på att väckarklockan skulle ringa.

Huvudet värker och det krävs massor av energi för att hålla tonen på rätt sida mörkret. Dottern är lämnad på förskolan, sonen ligger i soffan och slötittar på tv medan pappan i huset har ett jobbmöte i telefonen. Tack och mer tack för att jag har en man som verkligen ställer upp för sin familj. De där somliga nätterna rycker undan den lilla mattstump jag står på.


tisdag 13 januari 2015

Att övertyga

En stor del av mina dagar går åt till att övertyga hjärnan att allt är okej. Att vissa saker faktiskt är normaltillstånd och att det är okej att sucka tungt då och då. Jag läser om sjukdomar och ögonen suger i sig varenda dugg och skickar iväg det till fultanksdelen av hjärnan där det genast omsätts till sanningar. Sura och trötta miner på jobbet sugs in i mig och jag famlar vilt efter fast mark. Mark där jag kan stå still och hinna ikapp alla delar av det som är Sandra. Men det är inte lätt. Så jag smeker medhårs, övertygar och säger att det inte alls behöver vara dåligt och tråkigt. Att bakom den ständigt gråa himlen finns en sol som lyser och värmer och ger oss liv. Den delar sin plats med alla stjärnor och andra himlakroppar. Stjärnorna som ger mig ro de nätter då tankarna väcker mig och sticker sina vassa fingrar i sidan så att det inte går att somna om.

Det går lite upp och ner och jag har lite svårt att hitta en bra balans i vardagen. Just nu står barnen och hänger över mig så jag ska ta dem med mig till vardagsrummet och visa ett nytt kortspel.

söndag 11 januari 2015

I ett hus där vinden alltid viner

Storm igen.



Vi förberedde oss, hällde upp vatten, flyttade lösa föremål, värmde upp huset, tände ljus och såg till att allt var okej. Till kvällsmat blev det hemgjord pizza och hela tiden var barnen på spänn ifall det skulle bli något strömavbrott. När klockan var nio hade de små somnat i soffan och tvn surrade på som vanligt. Visst blåste det ute, men inte mycket mer än en helt vanlig vindig kväll på landet. Strax efter det att jag och maken lagt oss ropade sonen, han var rädd för ljudet på sitt rum. Det är husets mest vindkänsliga rum och självklart fick pågen ligga hos oss i dubbelsängen. Lillasyster sov gott hela natten och vaknade som en solstråle i morse. Jag kände mig däremot inte alls som en solstråle då min del av sängen till stor del ockuperats av en spretig åttaåring.

En kopp kanelkaffe och en vacker soluppgång fick mig att vakna till och det dröjde inte länge innan elden sprakade i kaminen och värmde upp det urblåsta huset.


Vinden har legat på ordentligt idag också, vi har hållt oss inomhus. Jag har varit tröttare än vanligt och varvat hushållsysslor med vila. Lillasyster har roat sig ordentligt hela dagen, hon är fantastiskt bra på att fantisera och flyta fram i nuet. Storebror har förbrukat en halv rulle hushållspapper då han dragit på sig en irriterande förkylning med tillhörande halsont och huvudvärk. Japp, det blir vabb imorgon. Pappan i huset har också haft en lugn dag förutom när han gav sig ut på en löptur i blåsten. Han kunde inte låta bli att fnissa när vinden höll i honom för fullt och det kändes som att benen malde på på samma plats.

Den här söndagen har varit en helt vanlig dag, lite si och lite så och möjligtvis är det så att tröttheten har dominerat i vårt hus. Jag känner mig helt färdig nu och ska alldeles strax ta med mig en bok upp i sängen och krypa långt ner under täcket och bara läsa till ögonen inte orkar längre.

fredag 9 januari 2015

Storm och längtan

Det är fredag och årets hittills kortaste vecka går mot helg. Januari och barmark. I förmiddags föll några flingor men sen tog ett envist ösregn över. Det blåser och blåser och SMHI har återigen lagt ut en klass 1-varning över området. Åtminstone till ikväll då det går över i en klass 2-varning. Maken min jämför SMHIs vilda varningar med "Peter och vargen". De varnar och vi röjer snällt undan och ser till att hålla oss hemma. För att ett dygn senare inse att stormen inte var värre än blåsten för en halv vecka sen. Jag hade gärna sett mer snö och mindre mängd vindar. Haft vinter helt enkelt. För just nu är allting bara grått och glåmigt. Julen är över och det killar inte det minsta i magen när jag ser en adventsljusstake eller bilder på vackra julgranar. Det är januari och jag vill ha snö och frost och ett vitt landskap som ligger tyst och väntar. I väntan på det eldar jag i kaminen och dricker chai-te och läser böcker. Precis som om det var vilken oktoberdag som helst. Fast det är januari och mitt i vintern och fåglarna klarar sig själva ute på den gröna gräsmattan.

onsdag 7 januari 2015

Oroligt

Det har pyrt en oro inom mig den senaste tiden. Det började med att jag kände att hela julen bara rusade förbi. Helt plötsligt var det nyårsafton och i ögonen trängde tårarna fram. Granen stod kvar i vardagsrummet men känslan av tomhet sköljde över mig. Jag blinkade mot trädet flera gånger och det gnistrade framför ögonen. Det kom nya mellandagar. Mellandagar mellan härlig ledighet och brutal verklighet. Jag har alltid älskat vardagen och dess rutiner. Men den här gången har det bubblat och fräst inombords. Lejonet i mig har blottat sina tänder för vardagen och hotat med våld om någon eller något ens försöker att rubba mina barns plats här i världen. Nätterna har gått åt till att snurra runt i sängen och till att drömma drömmar som svärtat ner sinnet. Skönt nog har himlen låtit mig se stjärnorna blinka och den tryggheten har lett till några ostörda timmars sömn.

Igår gick jag och la mig med tårar i ögonen och en stor klump i magen. Natten rev i mina tankar och när klockan väl ringde låg jag med vidöppna ögon upp mot det mörka taket. Vardagen drog igång och jag hade bestämt mig för att det skulle bli en bra start. Ett varmt hus åt de nyvakna barnakropparna och ljus åt oss alla. Naturen gav oss sitt bästa och lät himlen strössla vita snöflingor över hus och trädgård.

Timmarna har gått och ensamheten här hemma har tagit mig rakt in i rastlöshetens fälla. Att göra får mig att stänga annat ute. Att göra får mig också att glömma vila. Lite av varje, allt och inget. Snart är vi samlade igen och jag får putsa mina barns pälsar rena från all smuts som landat där under vardagens första dygn detta år.

Oron inom mig stillar sig sakta. Tankarna far till gårdagen då vi gick längs stranden vid Ystad. Vinden rev i oss och havet slängde sina skummande vågor in mot land. Det skrek och morrade och ingenting kan vara så oroligt eller rogivande som ett hav i rörelse.



torsdag 1 januari 2015

Hjärtats tunga slag


Trerätters middag, champagne och tomtebloss. Vi firade ut det gamla året på bästa vis. Aldrig förr har Grevinnan och Betjänten varit så roligt, aldrig tidigare har jag njutit av tomteblossens sprakande ljus trots kalla vindar på strumpbyxbeklädda ben. Med chokladprydda överläppar somnade barnen intill oss i soffan. När de burits upp till sina sängar sjönk jag och maken åter ner i soffan och såg två avsnitt av Game of Thrones innan det var dags att klä på sig och gå ut i nyårsnatten för att skåla in det nya året.



Långt i fjärran blixtrade det av nyårsraketer och fläckvis placerade moln förstärkte ljusupplevelsen. Vackrast av allt var stjärnorna på himlen och månen som visade sig bakom de majestätiska trädkronorna. Våra glas höjdes och vi stod i en bubbla för en sekund innan smällarna och vinden tog oss tillbaka till årets första skälvande minuter.

Jag la det gamla året i en ask och stängde locket om det. Nu är jag redo för ett nytt och oskrivet 2015. Det gror en kluvenhet inom mig. När flocken är samlad är vi trygga, ingen klampar in i vårt revir och förstör. Om en vecka har vardagen tickat igång och jag kan inte stoppa hjärtats ökande slag när tanken snuddar vid skolan. Vad kommer att hända och hur bygger jag styrka som förgrenar sig över i nästa generation? Hjärnan spinner trådar som tar mig ut på långa vägar från häret och det får mina fötter att inte tappa fästet i marken vi går på.

Andra trådar tar mig högre, där ljuset aldrig slutar att lysa och kärleken flödar som i en outtömlig flod. Där finns möjligheterna och tron. Hjärtat dunkar djupt och hoppfullt, inte alls som på andra sidan. Det är där jag vill stanna, det är där familjen ska vara. I tryggheten står vi samlade och känner jordens puls under fötterna. Jag tänker på stjärnorna och månen, det självklara, allt som vi delar och hur bra det ska vara. 2015 kommer att bli ett fantastiskt år.