onsdag 25 februari 2015

Bloggen får lida när verkligheten tar välbehövd plats

Det fanns en tid då jag bloggade varje dag, ibland mer än en gång. Nu blir jag lika förvånad när det gått en vecka sen förra inlägget. Tänk vad fantastiskt att livet kommer emellan. Vardagsbestyr blandas med nöjen och ren vila. Jag trivs på jobbet och känner mig behövd där. Barnen tycker att det är okej att åka iväg till sina platser och maken har det bra på sitt jobb. Det är ren och skär vardag och jag tycker om det. Lite av varje, positivt och negativt utan att vi för den delen drattar av helt i den ena änden.

Under veckan som gått har det varit sportlov och semester för de andra i familjen. Vi har haft vår i luften och geggiga skor. När helgen kom blev det fulls ös. Barnens farmor och farfar möttes upp på Sturup och när de tog barnen med sig hem till oss satte jag och maken oss i den andra bilen och for in till Malmö. En hel eftermiddag, kväll, natt och morgon på tumanhand. Vilken härlig lyx! Vi åt gott, drack gott, tittade på folk och varandra, sov i en alldeles för mjuk säng och när hotellfrukosten var uppäten styrde vi bilen hemåt igen. Lite kalabalik blev det under nästkommande dygn men nu i efterhand tycker jag att vi hade en riktigt fin helg. En helg som övergick i måndag och snöfall.



Idag är det onsdag och jag har en blank kalenderdag. Huvudet har angripits av en otrevlig huvudvärk och tabletten jag tog verkar ha lösts upp i tomma intet. Det enda rätta är nog att lägga sig under en filt i soffan och bara vara. Kanske smyga med en bok och en kopp te. Om jag orkar ska en matsedel författas så att vi slipper stå som frågetecken varje dag. Igår blev det köpepizza till barnens förtjusning. Helt ärligt var det himla skönt att slippa laga mat. Bara ta emot kartongerna i hallen och ställa dem på bordet. Ibland får det vara så, lite ovanligt trevligt en tisdagkväll.

måndag 16 februari 2015

Hoppsan

Så blev det visst måndag igen. Jag börjar tro att dagarna förkortats med några timmar och nätterna likaså. En blinkning och så är det kväll och dags att släcka ner huset och krypa ner under täcket. I helgen som gick var det alla hjärtans dag, firade ni? Jag fick en snödroppe av sonen, ett halsband av dottern och lyxpraliner och ett gott rooibos-te av min fine man. Underbart och överraskande, precis som det ska vara.

Igår var hela familjen på badhuset i Ystad. Dottern har simskola på söndagar och ibland kan det vara kul att kombinera det med familjebad. Jag stekte plättar till lunch och de åt vi iklädda badkläder och med näsan full av klordoft. Båda barnen har blivit mycket modigare i vattnet och de passade på att ta varsitt märke igår. Dottern tog Baddaren grön och sonen tog Sköldpaddan. Stolt mamma!


Idag började sportlovet här i Skåne. Sonen är med pappa på jobbet och dottern är på förskolan. Jag har tagit dagen till att vila och tvätta. Imorgon är ännu en vardaglig dag men sen står det ledighet på schemat för alla utom mig. Det blir ändå lite av en ledighetskänsla när de andra kan skrota omkring i myskläder och gotta sig. Vi ser fram emot helgen då farmor och farfar kommer ner från Gävle. De möts upp på Sturup på fredag och får en av våra bilar samt barnen, medan jag och maken tar den andra bilen in till Malmö för en hotellvistelse. På lördag samlas vi här hemma och roar oss för fullt.

Som om inte allt det vore nog har vädret gått och stollat till sig. Det spirar så smått här och var och vårkänslorna överrumplar mig när som helst på dagen. Lite synd att det inte är snö på sportlovet, men det är åtminstone torrt ute. Jag kan tänka mig att en och annan korv kommer att grillas i våra skogar. Finfina tider!

tisdag 10 februari 2015

Risken med att vara besatt av solens vandring över himlen

För var dag som går får vi mer och mer dagsljus att njuta av. Det innebär också att alla vardagliga ting blir lite åtsidosatta av mig. Än så länge är det för mörkt för att störa morgonrutinerna. Men när jag väl lämnat av ett barn på skolan är det fritt fram att stanna bilen femtioelva gånger för att föreviga soluppgången. Lite senare är det ljusets styrka som får mig att rota runt i jackan eller väskan för att få tag på mobilen. Några sliriga moln som lyses upp av det bakomliggande klotet får mig att lämna allt och istället stå flinande och beundra himlen samtidigt som jag fumlar med mobilkamerans inställningar.

Just i morse låg dimman tung över landskapet. Det starka ljuset bakom slöjorna gav landskapet en känsla av mystik. Jag körde in till sidan av vägen och fick igång blinkersen samtidigt som rutan vevades ner och öronen fick extra streck av det belåtna leendet som spridit sig över ansiktet. I baksätet satt dottern och tjoade för full hals till Djurgårdsmusiken hon valt. En väldigt fin stund alltså.


I eftermiddags stod jag en stund bredvid bilen och tittade på den begynnande solnedgången. Himlen gick i ljust gult och som vanligt gick en smått religiös känsla genom kroppen. Barnen hämtades hem och längs grusvägen kläddes åkrarna i aprikosa toner och träden slängde allt längre skuggor över marken.

Barnen placerade sig framför dagens dos av spel och jag tog en kopp kaffe innan det var dags att dra igång middagen. Sonens penicillinkur styr matintaget den här veckan så att det blir tillräckligt med tid mellan doserna. När maten väl var klar och pappan i huset kommit hem från jobbet såg jag hur himlen stod i brand. Det gick inte alls att duka fram ordentligt. Så jag slet tag i mobilen och rusade upp till mitt och makens sovrumsfönster. Slog upp fönstret på vid gavel och sträckte mig långt ut över fönsterbrädet. Antagligen skulle jag ha satt andan i halsen om någon annan gjort så. Höjdrädsla och allmän oro får mig att tro att alla ska ramla och slå sig överallt. Den här gången tänkte jag bara på solnedgången och himlens fantastiska färger. Det ger en känsla av magi att andas in naturen, känna kylan mot huden och samtidigt kunna njuta av att se ett unikt skådespel.

Fönstret drogs igen och jag skuttade ner till köket igen och fortsatte att bära in middagen till bordet. Ungefär då kom jag på att det varit smått riskabelt det jag gjorde. Hänga ut genom ett fönster, flera meter upp i luften, bara för att kunna se ordentligt och få en bra bild - det är inget jag rekommenderar. Speciellt inte efter det att maken ramlade ner från ungefär samma plats för 1,5 år sen. Han klarade sig bra och det är jag evigt tacksam för. Nästa gång ska jag sträcka ut armarna så långt det går och sikta på att få en bra bild ändå.

måndag 9 februari 2015

Ljuset

All sjuka vi haft i huset har sugit musten ur oss. Som tur var fanns snön som ett extra ljus i tillvaron. Men så blev det plusgrader och från en dag till en annan var marken bar igen. Som tur var klädde himlen sig i blått, molnen bleknade till vitt, gräset visade sig vara grönt och fåglarna fick glädjefnatt i buskarna. Snödropparna som gömt sig under snötäcket rätade upp sig och siktar nu högt.

Solen har följt oss i dagarna två. Ljuset har letat sig in i varenda vrå och de där envetna dammkornen fläkte ut sig så mycket att jag fick kill i näsan. Det är väldigt mycket vårkänsla i luften, trots att vi bara är i början av februari. Temperaturen letade sig ända upp till åtta plusgrader idag och hade det inte varit för att jag höll på att glida av den isiga vägbanan i morse hade jag nog haft ännu fler vårfjärilar i magtrakten.

Barnen mår mycket bättre och jag ser fram emot en vanlig vardag med rutiner och en massa fniss. Det är inte klokt vad barnen får mig att skratta nuförtiden. Jag älskar det! När det är mycket tjafs och snor och feber och dåligt med nattsömn så blir även de minsta saker glada inslag i vardagen.

Det känns fint att kunna skriva ett positivt inlägg denna måndag. På bilderna nedan är det lycka - rakt genom hela alltet.





lördag 7 februari 2015

Turbulens

Feber, förkylningar, hosta, halsfluss och kräkningar. I det här huset avlöser sjukorna varandra. Igår var det faktiskt ganska tråkigt. Sonen kräkte, vi hittade vita prickar i halsen på honom och ett besök på vårdcentralen resulterade i Kåvepenin mot en hetsig halsfluss. Läkaren var säker på att kräkningarna var en reaktion på halsflussen. Men vi är inte lika säkra då de fortsatte under kvällen. Nattsömnen är inte vad den borde vara, för någon av oss. Idag är det lördag och det blir en lugn dag på hemmaplan. Sonen ska få i sig mat och antibiotika. Dottern ska bli frisk från sin sega förkylning och vi föräldrar ska försöka vila och hålla humöret uppe.


Detta är inlägg nummer 666, lite fanskap med i bilden alltså.

torsdag 5 februari 2015

Utan hejd

Den här dagen har bjudit på fantastiska fotomöjligheter. Först en härlig fullmåne på en djupt blå morgonhimmel (1). Därefter en molnklädd sky med en nästintill religiös känsla som följd (2). När jag skulle ge mig ut på årets första joggingtur öppnade himlen sig och snöflingor stora som femkronor dalade ner runt mig (3). På eftermiddagen tittade solen fram allt mer bakom molnen och en stund innan horisonten slök det stora klotet fångade jag den genom fönstrena till barnens koja (4). Helt magiskt! Jag hoppas att många fler än jag har njutit av vädret denna torsdag.

1

2

3

4

Bilderna är i Instagram-format och ligger ute på mitt konto där jag_ar_sandra. Följ mig gärna!

tisdag 3 februari 2015

Här och nu

Vi har äntligen snö! Den föll i helgen, över en natt, och la sig som ett ljust täcke. Som grädde på moset har minusgraderna hållt i sig och det gnistrar vackert i landskapet. De senaste två nätterna har månen och snön tillsammans lyst upp sovrummet och jag har varje natt stått vid fönstret och bara njutit av utsikten.

Tänk vad lite snö kan göra för välmåendet. Bara en sån sak som att gå i snö, det knarrar och knakar under skorna och samtidigt killar det i öronen av ljudet. Dottern har idag rusat ut i snön och njutit av varenda steg hon tagit i det kalla. När storebror var lämnad i skolan och jag och lillasyster kommit hem igen, studsade hon ur bilen och dansade och snurrade en lång stund innan jag fick in henne i värmen. Hon njöt i stora drag av häret och nuet. Jag njöt av att få dela stunden med henne och att höra knarret under skorna.